Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949

Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949 omfattade bland annat ett olympiskt spel. I OS i London 1948 lyckades det svenska landslaget ta guld. I laget fanns Sune Andersson, Henry Carlsson, Gunnar Gren, Börje Leander, Nils Liedholm, Torsten Lindberg, Erik Nilsson, Bertil Nordahl, Knut Nordahl, Gunnar Nordahl, Kjell Rosén, Birger Rosengren och Kalle Svensson.

Första halvan av 1940-talet präglades av andra världskriget, vilket omöjliggjorde större internationella turneringar och försvårade landskampsutbytet (ava typen träningsmatch). Det neutrala landet Sverige ägnade sig under åren 1940–43 dock åt ett relativt stort landskampsspelande, med matcher mot både andra neutrala länder och stater som deltog i kriget. Sverige mötte under kriget landslag från Finland, Danmark, Tyskland, Schweiz och Ungern. Bland anmärkningsvärda resultat kan nämnas två vinster mot Tyskland 1941 och 1942 samt utklassningen av Ungern november 1943 – i en bortamatch där Ungern helt dominerade spelet på planen. I en landskamp 1949, där vice världsmästarna vann med 5–0, var "ordningen" dock återställd.

1940Redigera

TM 29 augusti 1940 Finland   2 – 3   Sverige Olympiastadion
(1 – 2)
Helsingfors
Publik: 15 578
Domare: Peter Joseph Bauwens (Tyskland)
TM 22 september 1940 Sverige   5 – 0   Finland Råsunda
(1 – 0)
Stockholm
Publik: 22 089
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 6 oktober 1940 Sverige   1 – 1   Danmark Råsunda
(1 – 1)
Stockholm
Publik: 34 415
TM 20 oktober 1940 Danmark   3 – 3   Sverige Københavns Idrætspark
(3 – 1)
Köpenhamn
Publik: 40 600
Domare: Einar Lundström (Finland)

1941Redigera

TM 14 september 1941 Sverige   2 – 2   Danmark Råsunda
(0 – 2)
Stockholm
Publik: 33 894
Domare: Helmut Fink (Tyskland)
TM 5 oktober 1941 Sverige   4 – 2   Tyskland Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: 36 532
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 9 oktober 1941 Danmark   2 – 1   Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 0)
Köpenhamn
Publik: 42 360
Domare: Max Viinioksa (Finland)

1942Redigera

TM 28 juni 1942 Danmark   0 – 3   Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 2)
Köpenhamn
Publik: 40 360
Domare: Johan Alho (Finland)
TM 20 september 1942 Tyskland   2 – 3   Sverige Olympiastadion
16:00 UTC+2
Ernst Lehner   13′
August Klingler   39′
(2 – 2)
Arne Nyberg   7′
Henry Carlsson   44′
Malte Mårtensson   63′
Berlin
Publik: 90 000
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 4 oktober 1942 Sverige   2 – 1   Danmark Råsunda
(1 – 0)
Stockholm
Publik: 36 638
Domare: Max Viinioksa (Finland)
TM 15 november 1942 Schweiz   3 – 1   Sverige Hardturm
14:30 UTC+1
Hans-Peter Friedländer   13′
Fredy Bickel   57′ (str.)
Lauro Amadò   67′
(1 – 0)
Oscar Leander   68′ (str.)
Zürich
Publik: 38 000
Domare: Peter Joseph Bauwens (Tyskland)

1943Redigera

TM 14 juni 1943 Sverige   1 – 0   Schweiz Råsunda
(1 – 0)
Stockholm
Publik: 32 636
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 20 juni 1943 Danmark   3 – 2   Sverige Københavns Idrætspark
(1 – 1)
Köpenhamn
Publik: 36 000
Domare: Johan Alho (Finland)
TM 12 september 1943 Sverige   2 – 3   Ungern Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: 36 513
Domare: Max Viinioksa (Finland)
TM 3 oktober 1943 Finland   1 – 1   Sverige Olympiastadion
(0 – 0)
Helsingfors
Publik: 10 604
Domare: Bertil Ahlfors (Finland)
TM 7 november 1943 Ungern   2 – 7   Sverige Üllői úti stadion
15:00 UTC+1
Szusza Ferenc   22′45′
(2 – 2)
Henry Carlsson   14′
Arne Nyberg   42′87′
Stellan Nilsson   46′75′
Gunnar Nordahl   51′71′
Budapest
Publik: 38 000
Domare: Adolf Miesz (Österrike)

Översikt över 1943Redigera

Under 1943 fortsatte landskampsutbytet med lag från både neutrala och krigförande länder i andra världskriget. I juni månad spelade Sverige både mot Schweiz (hemma, resultat 1–0) och Danmark (borta, dansk seger 3-2).

Hösten 1943 spelades tre matcher mot landslag från kategorin krigförande länder. 3 oktober reste Blågult till Helsingfors, där man fick nöja sig med ett oavgjort resultat (1–1). Motståndaren Finlands krigsinsats var under 1943 av det mer passiva slaget, i och med att man bevakade sin framdragna gränslinje på Karelska näset som stöd för Axelmakternas belägring av Leningrad.

Ungern var under året desto mer inblandat i de allmänna striderna på östfronten. Frontlinjen hade under hösten förskjutits västerut, efter att Sovjetunionen återerövrat i det närmaste allt sitt förlorade territorium fram till Dnepr. Samtidigt spelade Sverige under hösten två matcher mot Ungern, där den första – 12 september på Råsunda fotbollsstadion – vanns av gästerna med siffrorna 2–3. En "returmatch" avgjordes senare på hösten:

 
Üllői úti stadion vid invigningen 1911. 2013 revs den för att ersättas av Groupama Arena.
 
György Sárosi, Ferencváros målspottare (351 ligamål på 19 säsonger). Sverigematchen november 1943 kom att bli hans sista i ungerska landslaget, efter 42 mål på 62 landskamper.

Ungern–Sverige 7 november 1943Redigera

Den andra Ungernmatchen utspelades 7 november på Üllői úti stadion (Ferencváros hemmaplan) i Budapest. Blågult, som tagit sig till tävlingsarenan via en enligt uppgift omskakande tågresa,[1] var nederlagstippade mot vice världsmästarna från 1938. Matchresultatet blev dock mycket oväntade 2–7, efter 2–2 i paus och fem svenska mål under andra halvlek. Målskörden avspeglade på inget vis spelet ute på planen, där ungrarna hade en närmast konstant press mot det svenska målet och gjorde allt utom mål. Svenska tidningsreferat berättade om 10–1 i hörnor till Ungern, liksom två ungerska stolpträffar och ett skott i ribban samt en mängd kvalificerade räddningar av målvakten Gurra Sjöberg.[2]

Den ungerska ineffektiviteten framför mål ledde till att publiken började bua ut de egna. Efter matchen bars Sveriges målvakt av planen på ungerska axlar. Putte Kock, ordförande i svenska UK, talade om dagen som den lyckligaste i sitt liv sedan OS 1924 och Sveriges 8–1-seger mot Belgien. De ungerska ledarna var däremot mindre nöjda, och två dagar senare begärde György ”Gyurka” Sárosi, Ungerns landslagskapten, avsked från sin post.[2]

Den bragdartade segern i Budapest kom att bli Sveriges sista fotbollslandslandskamp fram till juni 1945. Under 1944 kom inte minst de centraleuropeiska länderna att bli arena för alltmer intensiva strider under andra världskrigets slutskede.

Svenska spelare och ledare
Mål
  • 0–1 (14:e matchminuten) Garvis Carlsson, 1–1 (20) Szusza, 1–2 (42) Arne Nyberg, 2–2 (45) Szusza, 2-3 (46) Stellan Nilsson, 2–4 (51) Gunnar Nordahl, 2–5 (71) Nordahl, 2–6 (75) Nilsson, 2–7 (87) Nyberg[2]

1944Redigera

  • Inga landskamper spelades

1945Redigera

TM 24 juni 1945 Sverige   2 – 1   Danmark Råsunda
(1 – 1)
Stockholm
Publik: 35 651
Domare: Kolbjörn Daehlen (Norge)
TM 1 juli 1945 Danmark   3 – 4   Sverige Københavns Idrætspark
(2 – 2)
Köpenhamn
Publik: 39 000
Domare: Torleif Nordbö (Norge)
TM 26 augusti 1945 Sverige   7 – 2   Finland Gamla Ullevi
(2 – 2)
Göteborg
Publik: 18 542
Domare: Reidar Randers-Johansen (Norge)
TM 30 september 1945 Sverige   4 – 1   Danmark Råsunda
(3 – 1)
Stockholm
Publik: 37 041
Domare: Johan Alho (Finland)
TM 30 september 1945 Finland   1 – 6   Sverige Olympiastadion
(1 – 1)
Helsingfors
Publik: 15 981
Domare: Ludvig Jørkov (Danmark)
TM 21 oktober 1945 Sverige   10 – 00   Norge Råsunda
(4 – 0)
Stockholm
Publik: 28 949
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 25 november 1945 Schweiz   3 – 0   Sverige Stade des Charmilles
Lauro Amadò   25′44′
Hans-Peter Friedländer   76′
(2 – 0)
Genève
Publik: 25 000
Domare: George Reader (England)

1946Redigera

TM 24 juni 1946 Danmark   3 – 1   Sverige Københavns Idrætspark
(1 – 0)
Köpenhamn
Publik: 38 000
Domare: Oscar Arvid Carlsen (Norge)
TM 7 juli 1946 Sverige   7 – 2   Schweiz Råsunda
Gunnar Gren   30′55′61′79′
Stig Nyström   42′
Joseph Courtat   66′ (sjm.)
Gunnar Nordahl   89′
(2 – 1)
Bernard Lanz   7′
Joseph Courtat   60′
Stockholm
Publik: 37 487
Domare: George Reader (England)
TM 15 september 1946 Norge   0 – 3   Sverige Ullevaal Stadion
(0 – 1)
Oslo
Publik: 37 000
Domare: Aksel Asmussen (Danmark)
TM 15 september 1946 Finland   0 – 7   Sverige Olympiastadion
(0 – 2)
Helsingfors
Publik: 18 421
Domare: Reidar Randers-Johansen (Norge)
TM 6 oktober 1946 Sverige   3 – 3   Danmark Gamla Ullevi
(2 – 0)
Göteborg
Publik: 29 954
Domare: Einar Lundström (Finland)

1947Redigera

NM 15 juni 1947 Danmark   1 – 4   Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 3)
Köpenhamn
Publik: 38 000
Domare: George Reader (England)
TM 26 juni 1947 Sverige   6 – 1   Danmark Råsunda
(3 – 0)
Stockholm
Publik: 38 000
Domare: Kolbjörn Daehlen (Norge)
TM 28 juni 1947 Finland   1 – 5   Sverige Olympiastadion
(1 – 1)
Helsingfors
Publik: 24 407
Domare: Johan Alho (Finland)
NM 24 augusti 1947 Sverige   7 – 0   Finland Ryavallen
(5 – 0)
Borås
Publik: 20 500
Domare: Aksel Asmussen (Danmark)
TM 14 september 1947 Sverige   5 – 4   Polen Råsunda
(3 – 2)
Stockholm
Publik: 36 000
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
NM 5 oktober 1947 Sverige   4 – 1   Norge Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: 36 134
Domare: George Reader (England)
TM 19 november 1947 England   4 – 2   Sverige Highbury
Stan Mortensen   15′35′86′
Tommy Lawton   18′ (str.)
(3 – 1)
Gunnar Nordahl   22′
Gunnar Gren   68′ (str.)
London
Publik: 44 282
Domare: W. Webb (Skottland)

1948Redigera

 
Sverige besegrar Jugoslavien med 3-1 i finalen vid 1948 års olympiska turnering.
TM 9 juni 1948 Nederländerna   1 – 0   Sverige Olympiastadion
(1 – 0)
Amsterdam
Publik: 63 000
Domare: A. Jorssen (Belgien)
TM 11 juli 1948 Sverige   3 – 2   Österrike Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: 37 000
Domare: Ernst Hansen (Danmark)
OS 2 augusti 1948 Sverige   3 – 0   Österrike White Hart Lane
18:30
Gunnar Nordahl   2′10′
Kjell Rosén   71′
(2 – 0)
Rapport
London
Publik: 9 514
Domare: William Ling (Storbritannien)
OS 5 augusti 1948 Sverige   12 – 00   Sydkorea Selhurst Park
18:30
Nils Liedholm   11′62′
Gunnar Nordahl   25′40′78′80′
Gunnar Gren   27′
Henry Carlsson   61′64′82′
Kjell Rosén   72′85′
(4 – 0)
Rapport
London
Publik: 7 710
Domare: Guiseppe Caparni (Italien)
OS 10 augusti 1948 Danmark   2 – 4   Sverige Wembley Stadium
18:30
Holger Seebach   3′
John Hansen   77′
(1 – 4)
Rapport
  18′42′ Henry Carlsson
  31′37′ Kjell Rosén
London
Publik: 20 000
Domare: Stanley Boardman (Storbritannien)
OS 13 augusti 1948 Sverige   3 – 1   Jugoslavien Wembley Stadium
18:30
Gunnar Gren   24′67′ (str.)
Gunnar Nordahl   48′
(1 – 1)
Rapport
  42′ Stjepan Bobek
London
Publik: 60 000
Domare: William Ling (Storbritannien)
NM 19 september 1948[3] Norge   3 – 5   Sverige Ullevaal Stadion
(2 – 2)
Oslo
Publik: 36 000
Domare: Aksel Asmussen (Danmark)
NM 19 september 1948[3] Finland   2 – 2   Sverige Olympiastadion
(2 – 1)
Helsingfors
Publik: 15 405
Domare: Ludvig Jørkov (Danmark)
NM 10 oktober 1948 Sverige   1 – 0   Danmark Råsunda
15:00
Nils Liedholm   20′
(1 – 0)
Rapport
Stockholm
Publik: 37 801
Domare: George Reader (England)
TM 14 november 1948 Österrike   2 – 1   Sverige Praterstadion
(1 – 0)
Wien
Publik: 60 000
Domare: Giovanni Galeati (Italien)

1949Redigera

TM 13 maj 1949 Sverige   3 – 1   England Råsunda
(3 – 0)
Stockholm
Publik: 37 500
Domare: Giovanni Galeati (Italien)
VMK 2 juni 1949 Sverige   3 – 1   Irland Råsunda
Sune Anderson   17′ (str.)
Hasse Jeppson   37′
Nils Liedholm   69′
(2 – 1)
Rapport
  9′ Davy Walsh
Stockholm
Publik: 36 200
Domare: Louis Baert (Belgien)
TM 19 juni 1949 Sverige   2 – 2   Ungern Råsunda
(0 – 1)
Stockholm
Publik: 37 781
Domare: Karel van der Meer (Nederländerna)
NM 2 oktober 1949[3] Sverige   3 – 3   Norge Råsunda
(0 – 1)
Stockholm
Publik: 37 750
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
NM 2 oktober 1949[3] Sverige   8 – 1   Finland Malmö IP
(5 – 1)
Malmö
Publik: 18 247
Domare: Ludvig Jørkov (Danmark)
NM 23 oktober 1949 Danmark   3 – 2   Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 1)
Köpenhamn
Publik: 42 000
Domare: Johan Alho (Finland)
VMK 13 november 1949 Irland   1 – 3   Sverige Dalymount Park
Con Martin   59′ (str.)
(0 – 2)
Rapport
  4′44′70′ Calle Palmér
Dublin
Publik: 43 000
Domare: William Ling (England)
TM 20 november 1949 Ungern   5 – 0   Sverige Ujpesti Dosza
(2 – 0)
Budapest
Publik: 46 000
Domare: George Reader (England)

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Rockbäck, Calle (2010-09-02): "Hjältarna när världen stod i brand". MFF-bloggen (reportage ur Rekordmagasinet 1963). Läst 15 oktober 2015.
  2. ^ [a b c] Sandlin, Lasse (1999-11-07): "Ungern dominerade – Sverige vann med 7–2". aftonbladet.se. Läst 15 oktober 2015.
  3. ^ [a b c d] http://www.rsssf.com/tablesn/nord4851.html