Öppna huvudmenyn

Tysklands herrlandslag i fotboll

herrlandslag i fotboll representerandes Tyskland

Tysklands (1949–1990 Västtysklands) herrlandslag i fotboll (även känt som Die deutsche Fußballnationalmannschaft eller endast Die Mannschaft) representerar Förbundsrepubliken Tyskland (1949–1990 kallat Västtyskland) i fotboll på herrsidan och är ett av världens framgångsrikaste fotbollslandslag med fyra VM-guld och tre EM-guld, och har därutöver nått ytterligare fyra VM-finaler och tre EM-finaler. Tyskland vann även Fifa Confederations Cup 2017, vilket är det bästa resultatet av de tre gånger laget deltagit i turneringen.

Tysklands herrlandslag i fotboll
Flag of Germany.svg
EstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svg
FotbollsförbundDeutscher Fussball-Bund.
FörbundskaptenTyskland Joachim Löw (2006–)
LagkaptenManuel Neuer
FIFA-rankning12  3 (20 september 2018)
Flest landskamperLothar Matthäus (150)
Flest målMiroslav Klose (71)
Första landskamp
 Schweiz 5–3 Tyskland 
Basel, Schweiz, 5 april 1908
Största vinst
 Tyskland 16–0 Ryssland 
Stockholm, Sverige, 1 juli 1912
Största förlust
 England 9–0 Tyskland 
Oxford, England, 13 mars 1909[1]
Kit left arm ger18home.png
Lagfärger
Kit body ger18H.png
Lagfärger
Kit right arm ger18home.png
Lagfärger
Kit shorts adidaswhite.png
Lagfärger
Kit socks 3 stripes black.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm ger18a 1.png
Lagfärger
Kit body ger18a.png
Lagfärger
Kit right arm ger18a 1.png
Lagfärger
Kit shorts ger18a 1.png
Lagfärger
Kit socks ger18a 1.png
Lagfärger
Bortaställ
Världsmästerskap
 Spelade mästerskap19
  Guld4 (1954, 1974, 1990, 2014)
  Silver4 (1966, 1982, 1986, 2002)
  Brons4 (1934, 1970, 2006, 2010)
(1954, 1966, 1970, 1974, 1982, 1986 och 1990 som Västtyskland)
Olympiska spelen
 Spelade turneringar10
  Guld0
  Silver1 (2016)
  Brons2 (1964, 1988)
(1964 som gemensamt väst- och östtyskt lag, 1988 som Västtyskland)
Europamästerskap
 Spelade turneringar12
  Guld3 (1972, 1980, 1996)
  Silver3 (1976, 1992, 2008)
(1972, 1976 och 1980 som Västtyskland)

Innehåll

HistoriaRedigera

Fotbollen kom till Tyskland 1874 och började utvecklas under 1890-talet med flera regionala förbund och serier. Berlin och Karlsruhe tillhörde de tidiga fotbollsstäderna under en period där fotbollen av många sågs som något otyskt, till skillnad från gymnastiken som utvecklats under Friedrich Ludwig Jahn. Men sakteliga ökade antalet fotbollsutövarna och spred sig till olika samhällsklasser. Det tyska fotbollsförbundet Deutscher Fussball-Bund (DFB) grundades 1900 och inofficiella landskamper genomfördes i liten skala.[2]

Den första landskampenRedigera

 
OS 1912

1908 spelade Tyskland sin första officiella A-landskamp mot Schweiz. Tyskland förlorade och skulle under de första landslagsåren ha blandade framgångar. Allteftersom blev det tyska spelet bättre men första världskriget gjorde att fotbollen fick läggas åt sidan och efter kriget var Tyskland till en början utestängt från internationellt spel.

Fotbollens popularitet i Tyskland växte gigantiskt fram till 1930-talet då fotbollen var den klart största sporten. De stora lagen under denna period var lokalrivalerna SpVgg Greuther Fürth och 1. FC Nürnberg från Bayern, Hamburger SV och något senare Schalke 04 från Ruhrområdet. 1928 var landslaget återigen med i en turnering då man deltog i OS i Amsterdam där man åkte ut mot blivande mästarna från Uruguay.[3]

VM-debutRedigera

 
Paul Janes skjuter 2-2 på frispark mot Jugoslavien i en landskamp 1939.

De första framgångarna för Tyskland som fotbollslandslag kom under 1930-talet. I Italien-VM 1934 tog Tyskland tog sin första medalj, brons. Den unge anfallaren Edmund Conen blev lagets skyttekung med fyra mål. Andra profiler i laget var Schalkes Fritz Szepan, Karl Hohmann, Ernst Lehner och Tysklands meste landslagsman under flera decennier Paul Janes.[4]

Misslyckandet i OS 1936 gjorde att Sepp Herberger tog över landslaget efter Otto Nerz. När så Tyskland annekterade Österrike slogs landslagen samman. Österrike var då ett av de bästa, men det visade sig svårt att förena spelare och olika spelstilar.

VM i Frankrike 1938 blev ett misslyckande där laget åkte ut redan i första omgången. De efterföljande åren och under kriget utarmades fotbollen av naziregimen som ville lägga den populära sporten under sig. Många spelare kallades in i kriget och trots att fullt krig härjade runt om i Europa spelade Tyskland landskamper fram till 1942 - dock i regel bara mot motståndare från ockuperade länder alternativt bundsförvanter till Tyskland. Bland länder som spelade krigstida landskamper mot Tyskland fanns bland annat Bulgarien, Böhmen-Mähren, Danmark, Italien, Rumänien, Jugoslavien, Schweiz, Slovakien, Sverige och Ungern.[5]

VM-guld 1954Redigera

1950 spelade Tyskland återigen landslagsfotboll då landslaget mötte Schweiz i Stuttgart och vann med 1–0. Tyskland hade delats i två stater och Östtyskland spelade sin första landskamp i september 1952. Västtyskland under Sepp Herberger kvalificerade sig genom kvalspel för VM i Schweiz 1954 med lagkaptenen Fritz Walter som den stora stjärnan. Västtyskland vann VM 1954 efter en överraskande finalseger mot storfavoriterna och dåtidens giganter Ungern med 3–2. Till finalen tog sig laget via segrar mot bland andra Turkiet, Jugoslavien och Österrike. VM-finalen i Bern har blivit en verklig klassiker och har en central roll i den tyska fotbollshistorien. I finallaget spelade Toni Turek, Hans Schäfer, Jupp Posipal, Werner Liebrich, Werner Kohlmeyer, Horst Eckel, Ottmar Walter, Fritz Walter och Helmut Rahn, Karl Mai och Max Morlock. Bragden skedde dessutom genom att man tog in en ungersk 2–0-ledning. Matchhjälte blev Helmut Rahn som sköt in segermålet i slutet av matchen. Segern kallas "Das Wunder von Bern" (Undret i Bern).[6]

I VM i Sverige 1958 nådde Västtyskland semifinal där de förlorade mot värdlandet och blivande silvermedaljörerna Sverige med 1–3 i en stökig match (Västtyskland fick bland annat Erich Juskowiak utvisad) och slutade på 4:e plats efter förlust i bronsmatchen mot Frankrike med 3–6.

Svacka och väg mot ny storhetstidRedigera

I VM i Chile 1962 åkte Västtyskland ut i kvartsfinalen mot Jugoslavien vilket ledde till nytänkande. I Västtyskland skapades en rikstäckande liga - Bundesliga - efter år av diskussioner. Den nya ligan höjde nivån på tysk fotboll. Samtidigt blommade nya stjärnor ut som tillhörde de största namnen i tysk fotbolls historia: Franz Beckenbauer, Wolfgang Overath, Sepp Maier var några av de tyska världsspelare som slog igenom på 1960-talet. Det västtyska landslaget nådde VM-final 1966 men föll mot värdlandet EnglandWembley.

I VM i Mexiko 1970 var laget tillbaka i storform efter ha misslyckats nå EM-slutspel 1968. De ovan nämnda spelarna fanns kvar och därtill hade Västtysklands kommande största målskytt genom tiderna tillkommit sedan VM 1966 - Gerd Müller. Müller öste in mål och blev Mexiko-VM:s skyttekung med 10 mål samtidigt som hela laget gjorde väl ifrån sig. I laget fanns även teknikern Reinhard Libuda och VM-veteranerna Uwe Seeler och Milan-proffset Karl-Heinz Schnellinger. Tyskarna vann samtliga gruppspelsmatcher, en bedrift som bara 2006 års VM-lag upprepat. I kvartsfinalen vände tyskarna ett 0–2-underläge mot England och vann efter förlängning med 3–2, och fick revansch mot finalförlusten i föregående VM. I semifinalen gjorde kapten Beckenbauer och laget en ny stormatch mot Italien, en batalj som kommit att kallas århundradets match slutade dock med tysk förlust (3–4). Västtyskland vann dock bronsmedalj efter seger i bronsmatchen mot Uruguay med 1–0.

 
Berti Vogts jagar Nederländernas Johan Cruijff i VM-finalens öppningsminut. Till höger Uli Hoeness.
 
Franz Beckenbauer 1974

Västtyskland, med storstjärnor som Franz Beckenbauer, Günter Netzer och Gerd Müller dominerade under 1970-talet landslagsfotbollen. I laget fanns även en av världens främsta målvakter i Sepp Maier, Hans-Georg Schwarzenbeck som var Beckenbauers drabant i försvaret, den ettrige ytterbacken Berti Vogts och offensiva ytterbacken Paul Breitner. Stommen i laget bestod av spelare från de två storklubbarna FC Bayern München och Borussia Mönchengladbach som vid samma tid även hade stora framgångar i Europa i klubblagsspel.

En milstolpe på Tysklands väg mot storhet var landslagets första vinst på engelsk mark när England besegrades på Wembley i EM-kvartsfinalen 1972. Laget vann senare hela EM och sedan också hemma-VM 1974, en bedrift endast Frankrike (VM 1998 och EM 2000) och Spanien (EM 2008 och VM 2010) lyckats med genom historien. Det västtyska landslagets framgångar och spelidé påverkade hela världsfotbollen med libero som utmärkande lagdel.

I hemma-VM 1974 mötte Västtyskland för första och enda gången grannen Östtyskland (DDR). I det första gruppspelets sista match möttes lagen i Hamburg och DDR vann överraskande med 1-0 efter mål av Jürgen Sparwasser. Västtyskland kom senare igen och tog sig till final i hemma-VM efter tre raka segrar. I en av VM:s bästa matcher slog man Sverige med 4-2. Finalplatsen säkrades via en 1-0-seger mot Polen i Frankfurt på en vattensjuk plan. I finalen slog man ett starkt nederländskt lag efter mål av Paul Breitner på straff och Gerd Müller med 2-1 efter att ha legat under med 0-1 redan efter två minuter. Beckenbauer lyfta den nya VM-trofén inför 74 000 på Münchens Olympiastadion.

Storhetstiden fick för många sitt slut i EM-finalen 1976 då det tyska laget förlorade mot Tjeckoslovakien efter straffsparksläggning som blev avgjord när Uli Hoeness sköt över målburen.

I VM 1978 i Argentina slutade Västtyskland sexa vilket sågs som ett misslyckande. Laget förlorade bland annat mot Österrike med 2-3 och vann bara en match under turneringen. Laget saknade bland annat Beckenbauer och Breitner från världsmästarlaget fyra år tidigare.[7] Efter misslyckandet i Argentina-VM 1978 byggdes ett nytt lag upp. En ny generation spelare skulle Västtyskland tillbaka till toppen. Den nye förbundskaptenen Jupp Derwall, som under många år varit assisterande förbundskapten, mönstrade nu ett lag med profiler som Harald Schumacher, Ulrich Stielike, Hans-Peter Briegel och Karl-Heinz Rummenigge och turneringens stora utropstecken: Bernd Schuster. I EM-finalen 1980 slogs Belgien tillbaka med 2–1 efter två mål av Horst Hrubesch.[8]

Förväntningarna inför VM i Spanien 1982 var stora där de regerade europamästarna var en av favoriterna efter ett imponerade kval med idel segrar. Turneringen skulle trots medaljframgång bli ett spelmässigt och mediamässigt fiasko, då landslaget stundtals totalsågades i tysk media. Efter en oväntad förlust i öppningsmatchen, 1–2 mot Algeriet, (en av VM-historiens största sensationer) gick Västtyskland vidare efter 1–0 mot Österrike i den sista gruppspelsmatchen. Detta var en match man spelat på ett resultat där de båda tysk-talande lagen skulle gå vidare på Algeriets bekostnad. I semifinalen manglade sedan målvakten Harald Schumacher brutalt ned Frankrikes Battiston vilket på nytt skapade svarta rubriker. Detta gjorde att lagets framgångar hamnade i skymundan: Västtyskland vann VM-historiens första straffläggning i semifinalen och var åter i final. I finalen var dock Västtyskland numret för litet mot Italien som blev världsmästare efter en klar 3–1-seger.[9]

Den senare delen av Derwall-eran kantades inte bara av den PR-mässigt misslyckade VM-turneringen 1982 utan fortsatte med ett illa spelat EM-kval där tyskarna förlorade två gånger mot Nordirland. Först efter en knapp 2–1-seger mot Albanien gick laget via målskillnad till EM-slutspel. I EM åkte man sedan ut redan i gruppspelet. I ett sent skede förstärktes truppen med nya spelare, bl a med det stora utropstecknet Rudi Völler som nu kom fram som Västtysklands nye skyttekung. Det stormade i landslaget mellan stjärnorna och Bernd Schuster som valde att stå utanför landslaget. Efter EM 1984 tog gamle storspelaren Franz Beckenbauer över som förbundskapten (eller Teamchef som hans officiella titel var då han saknade tränarlicens). Efter en första tid med framgång i VM-kvalet och VM-silver 1986, dock med fortsatta inre stridigheter, byggde Beckenbauer upp ett nytt landslag.

Det nya laget med nykomlingar som Jürgen Kohler, Jürgen Klinsmann och Thomas Hässler bredvid de redan etablerade Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Pierre Littbarski nådde semifinal när EM hölls i Västtyskland 1988. Beckenbauers och landslagets stora stund skulle istället komma vid VM i Italien 1990.

Västtyskland nådde för tredje gången i rad VM-finalen, detta i ett reprismöte på finalen 1986 då Argentina åter stod för motståndet. Laget fick sin revansch och sin tredje VM-titel efter ett sent segermål av Andreas Brehme på straff då Rudi Völler hade fallit lätt efter en brytning av Nestor Sensini i det argentinska straffområdet. Västtyskland hade tagit sig igenom turneringen med storsegrar under gruppspelet och imponerat med segrar mot bland annat regerande europamästarna Nederländerna och rivalen England på sin väg mot finalen.[10]

EM-guld 1996 och misslyckanden i VM 1994 och 1998Redigera

 
Fans till tyska landslaget vid Fifa Confederations Cup 2005 i Tyskland.

Efter VM-finalen klev Beckenbauer tillbaka och ersattes av assistenten tillika världsmästaren från 1974 Berti Vogts, med meriter som förbundskapten för Västtysklands framgångsrika ungdomslandslag och som taktikuppläggare under VM 1990. Laget nådde EM-finalen i Sverige 1992 där de överraskande förlorade mot Danmark.

Vogts slussade som förbundskapten för det nu återförenade Tyskland in spelare från det tidigare Östtyskland där Matthias Sammer skulle bli den mest framgångsrika i landslaget. VM 1994 i USA blev en besvikelse där ett ålderstiget landslag åkte ut i kvartsfinalen mot Bulgarien (1–2). Innan besegrades Bolivia (1–0) och Sydkorea (3–2) i gruppen utan att imponera. I matchen mot Sydkorea stod det först 3–0 till Tyskland men sydkoreanerna reducerade två gånger och det blev 3–2. Mot Spanien spelade man 1–1. I åttondelsfinalen slog man ut Belgien med 3–2.

1996 tog laget sitt tredje och hittills senaste EM-guld i England med ett till delar nytt landslag. Matthias Sammer fick fullt förtroende som libero och var i sitt livs form. Därtill fanns Andreas Köpke som säker målvakt, ytterbackstalangen Christian Ziege, anfallsstjärnan Jürgen Klinsmann med flera som göt nytt liv i landslaget efter misslyckande i USA-VM. Det skulle därtill bli en reservspelare som avgjorde EM-finalen: Oliver Bierhoff gjorde både Tysklands kvittering och segermål på golden goal i förlängningen. Detta var Berti Vogts största ögonblick som förbundskapten: trots att laget var skadedrabbat gick Tyskland hela vägen efter seger mot Kroatien i kvartsfinalen och sedan mot hemmalaget England i semifinalen.[11]

De senaste åren hade landslaget utstått hård kritik efter tidiga sortier ur VM- och EM-slutspel. 1998 kvalade Tyskland in till VM i Frankrike där de slog Iran och USA med 2–0 vardera och fick 2–2 i matchen mot Jugoslavien där Tyskland anmärkningsvärt låg under med 0–2 innan de gjorde 2–2. I åttondelsfinalen slog Tyskland Mexiko med 2–1 men i kvartsfinalen var Tyskland chanslösa mot blivande bronsmedaljörerna Kroatien som vann med 3–0, och tog revansch mot kvartsfinalförlusten i senaste EM. Förlusten ledde till att flera av de gamla storspelarna sedan VM-guldet 1990 slutade i landslaget och Vogts avgick och efterträddes av Erich Ribbeck (flera andra tränarprofiler - tränare som Ottmar Hitzfeld, Franz Beckenbauer, Otto Rehhagel m.m. - hade tackat nej till jobbet). Valet på Ribbeck fick mycket kritik från media. Hans start var heller inget vidare med en seger, två oavgjorda och två förluster. Ribbeck tog sedan beslutet efter allt hårdare kritik att spela med libero, med Lotthar Matthäus på positionen. Tyskland kvalificerade sig till slut för EM 2000 men i själva slutspelet misslyckades laget. I den första matchen gick det hyfsat då man spelade 1–1 mot Rumänien. Tyskland orkade bara med ett mål i turneringen i just öppningsmatchen mot Rumänien. Tyskland besegrades med 0–1 av England i den andra matchen. I den sista matchen förlorade Tyskland med 0–3 mot Portugal. Tyskland slutade sist i gruppen.

Ribbeck fick sparken med omedelbar verkan och fotbollsförbundet höll ett krismöte timmarna efter agerandet. Under mötet utsågs Christoph Daum som ny förbundskapten och den gamle storspelaren Karl-Heinz Rummenigge fick uppdraget att leda en projektgrupp för att satsa på tysk ungdomsfotboll (på ett värde av cirka 65 miljoner kronor). Daum stod fortfarande under kontrakt med Bayer Leverkusen, som hindrade honom från att ta över direkt. Gamle landslagsspelaren Rudi Völler fick uppdraget att leda laget under de resterande 10 månader som Daum hade kvar i sitt kontrakt med Bayer Leverkusen.

Nya VM-framgångar och VM-guld 2014Redigera

 
Michael Ballack var en portalfigur i det tyska landslaget under början av 2000-talet.

I kvalspelet till VM i Sydkorea och Japan 2002 hade Tyskland stora problem. Völlers första tid gick bra, med bland annat en seger borta mot England med 1–0 i den sista landskampen på gamla Wembley. Efter segern mot England läckte det ut rykten om att Christoph Daum missbrukade narkotika och anklagelser om förskingring och bedrägeri riktades mot honom. Daum gjorde ett drogtest som var positivt. Omgående flyttades Daum till ett behandlingshem och kunde då inte fullfölja sina planer som förbundskapten, och Völler fick fortsätta permanent, även om det egentligen var mot hans vilja. Resultaten började gå utför, och Tyskland genomgick en av sina värsta förluster någonsin i 1–5 debaklet hemma mot England. Efter matchen mot England lyckades Tyskland inte slå Finland och tvingades extrakvala mot Ukraina, och tog sig till VM efter 1–1 och 4–1 mot Ukraina. Trots att Tyskland var utdömt av de flesta experter, visade sig tyskarna slagkraftiga genom ett taktiskt och disciplinerat spel och vann överraskande VM-silver efter att ha nått VM-final där de förlorade med 0-2 mot Brasilien, det första mötet mellan de två i VM. Under Rudi Völler växte ett nytt landslag fram där spelare som Torsten Frings, Bernd Schneider och Michael Ballack fick sina internationella genombrott tillsammans med nya ansikten som Christoph Metzelder, Gerald Asamoah och Miroslav Klose med flera. Detta till trots var det tydligt att bredd saknades. Inför turneringen skadades spelare som Sebastian Deisler, Mehmet Scholl och Jens Nowotny.[12]

 
Jürgen Klinsmann var förbundskapten 2004–2006. Hans popularitet dalade under period för att nå oanade höjder under VM i fotboll 2006.
 
Landskamp Tyskland - Argentina 2005

Landslaget kunde inte knyta an till framgångarna i VM 2002 utan hade stora problem att kvalificera sig till EM i Portugal 2004. I EM gick laget inte vidare från gruppspelet. Tyskland tog nu 2 poäng, men det räckte inte till mer än en tredjeplats i gruppen och Völler avgick som förbundskapten. Völlers gamla anfallskamrat, världsmästaren 1990 Jürgen Klinsmann tog över sedan flera tränare (bland annat Ottmar Hitzfeld) tackat nej till jobbet. Klinsmann genomförde en stor generationsväxling inför VM 2006 där Tyskland var direktkvalificerat som värdland och Klinsmann kunde i lugn och ro bygga upp sitt nya lag.

I hemma-VM 2006 vann Tyskland gruppen efter seger mot Costa Rica (4–2), Polen (1–0) och Ecuador (3–0) och sedan seger i åttondelsfinalen mot Sverige med 2–0 efter två tidiga mål av Lukas Podolski. Kvartsfinalen mot Argentina slutade 1–1 sedan Miroslav Klose nickade in en kvittering i 80:e minuten och fick efter en mållös förlängning avgöras genom straffsparksläggning där Tyskland vann sedan Jens Lehmann räddat två argentinska straffsparkar men i semifinalen mot blivande världsmästarna Italien förlorade Tyskland med 0-2, och missade därmed finalen på hemmaplan, sedan Fabio Grosso gjorde 1–0 efter hörna i näst sista minuten i förlängningen och Del Piero nätade in 2–0 i sista minuten. Tyskland vann dock bronsmatchen mot Portugal med 3–1. Efter VM tackade Klinsman för sig. Ny förbundskapten blev hans assistent Joachim Löw. Under turneringen talades det mycket om att detta nya tyska landslag med sina framgångar hade skapat en "positiv patriotism" i Tyskland, en företeelse som alltsedan andra världskriget varit närmast tabu i den allmänna politiska debatten i Västtyskland och senare Tyskland. Tyska flaggor användes på ett avslappnat sätt för att fira landslagets framgångar under turneringen.

Förväntningarna var stora inför EM 2008 i Schweiz och Österrike till skillnad från de två tidigare EM-turneringarna 2000 och 2004. Nu såg det tyska laget ut att ha en bra chans att avancera långt. I kvalet tog man övertygande en första plats, däribland en 13-0-vinst mot slagpåsarna San Marino vilket är den största vinsten någonsin i ett EM-kval. Däremot uppstod det vissa frågetecken. Lehmann hade spelat ytterst lite under säsongen i Arsenal och stötepelaren Bernd Schneider försvann långtidsskadad. Christoph Metzelder laborerade med en skada. Schweinsteiger och Podolski hade blandat och gett den senaste tiden. Till EM kraftsamlades laget. I mästerskapet nådde Tyskland final där de förlorade med 0-1 mot Spanien efter ett avgörande mål av Fernando Torres.

 
Landslaget 2011

Inför VM 2010 i Sydafrika skadade sig lagkaptenen Michael Ballack. Många såg detta som ett stort avbräck men ett rött molnungt(?) tyskt lag skulle överraska många med sitt framgångsrika offensiva spel under turneringen. I inledningsmatchen vann laget med 4–0 mot Australien. Efter 0–1 mot Serbien tog man sig vidare via en 1–0-seger mot Ghana. Segermålet gjordes av Mesut Özil som skulle utvecklas till en av turneringens utropstecken och bli den stora offensiva kreatören i det tyska laget. Tyskland vann VM-brons efter att bland annat ha slagit ut England (4–1) och Argentina (4–0), innan de i semifinalen föll mot blivande världsmästarna Spanien med 0–1 och sedan i bronsmatchen vann med 3–2 över Uruguay. I det tyska laget saknades Ballack men nya spelare som Mesut Özil, Manuel Neuer, Thomas Müller och Sami Khedira fick sina internationella genombrott. Müller blev VM:s skyttekung med fem mål. Bastian Schweinsteiger togs ut i Fifas VM-lag.

Tyskland kvalificerade sig som gruppetta till EM 2012 i Polen och Ukraina. Laget hade efter det framgångsrika VM:et i Sydafrika stora förhoppningar och förväntningar på sig att göra en framgångsrik turnering där de hamnade i dödens grupp tillsammans med Portugal, Nederländerna och Danmark. Tyskland besegrade Portugal med 1-0 i den första gruppspelsmatchen via Mario Gómez sena mål. Sedan blev det ytterligare två segrar. Först i matchen mot Nederländerna där Mario Gómez stod för båda målen och de vann med 2-0 och sedan i matchen mot Danmark där det blev vinst med 2-1 och Lukas Podolski gjort första målet och sedan avgjorde Lars Bender i den 80:e minuten. I kvartsfinalen besegrades Grekland med 4-2, Philipp Lahm, Sami Khedira, Miroslav Klose och Marco Reus gjorde målen. I semifinalen blev det stopp mot Italien, som vann över Tyskland med 2-1 sedan Mario Balotelli gjort båda de italienska målen före paus och tyskarnas reducering kom sent genom Mesut Özil på straff i den 92:a matchminuten. Tyskland har under de senaste åren spelat 4-2-3-1.

 
Det tyska laget tar emot VM-pokalen.

VM 2014 i Brasilien var ett mästerskap att minnas från tyskt håll. Tyskland mötte i gruppspelet Portugal, Ghana och USA. Laget inledde med 4–0 mot Portugal där Thomas Müller stod för tre av målen samt att Mats Hummels nickade in ett mål. I andra matchen mötte Tyskland Ghana där matchen slutade 2-2 efter mål av Mario Götze och Miroslav Klose. I den avslutande gruppspelsmatchen mot USA vann laget med 1–0 och det var Thomas Müller som satt sitt fjärde mål i turneringen. I åttondelsfinalen vann laget över Algeriet med 2–1 efter förlängning. Matchen var hård och tajt men Tyskland kunde till slut vinna med 2-1 efter att alla mål kom i förlängningen efter mål av André Schürrle och Mesut Özil. Kvartsfinalen mot Frankrike vann Tyskland med matchens enda mål gjort på nick av Mats Hummels efter en bra frispark av Toni Kroos. I semifinalen ställdes Tyskland mot hemmanationen Brasilien som hade gått bra i turneringen, dock utan Neymar och Thiago Silva i denna match. Många förväntade sig en jämn match men Tyskland vann med hela 7-1 och fick revansch mot förlusten i VM-finalen 2002. Miroslav Klose, som gjorde sitt andra mål i turneringen, blev VM-historiens bästa målskytt genom tiderna med totalt 16 mål under fyra turneringar. I finalen fick Tyskland möta Argentina som slog ut Nederländerna i den andra semifinalen. Matchen blev jämn och det fanns chanser att göra mål under ordinarie tid men matchen gick till förlängning där Mario Götze gjorde matchens avgörande mål i 113:e minuten och tog Tyskland till sitt fjärde VM-guld.

EM 2016Redigera

Tyskland kom till EM som en ut av de stora favoriterna och man imponerade också direkt. Efter ett gruppspel som startade med 2-0-seger över Ukraina efter mål av Mustafi och Schweinsteiger. Sedan kryssade man mot Polen (0-0) och vann sista matchen mot Nordirland med 1-0 efter mål av Gomez. I åttondelsfinalen väntade sedan Slovakien som Tyskland inte hade några problem med alls. 3-0 efter Boateng, Gomez och Draxlers mål och det var också bud på fler mål. I kvartsfinalen skulle Tyskland få ett stort prov då de skulle möta Italien som hade slagit ut Spanien med 2-0. Matchen blev jämn men i den 65:e minuten kunde Mesut Özil sätta in ledningsmålet för Tyskarna, men Italien skulle inte ge upp utan kvitterade till 1-1 på straff genom Leonardo Bonucci. Matchen gick till straffar och i den 9:e straffomgången kunde Jonas Hector avgöra för Tyskland. För att ta sig till final behövde man nu besegra värdnationen Frankrike som hade växt genom Turneringen. Tyskland hade mest spel men efter en straff precis före paus kunde Antoine Griezmann skjuta in 1-0 för värdlandet, efter det kom inte Tyskland tillbaka och på slutet fastställde Antoine Griezmann slutresultatet till 2-0. I Tysklands lag blev Jérôme Boateng, Joshua Kimmich, och Toni Kroos med i EM-elvan. Målvakten Manuel Neuer gjorde också en bra turneringen och släppte bara in 3 mål varav två mål på straff.

VM 2018Redigera

Tyskland vann Confederations Cup 2017 i Ryssland efter finalseger mot Chile med 1–0. I VM 2018 i Ryssland slutade Tyskland sist i sin grupp efter förlust mot Mexiko (0–1), vinst mot Sverige (2–1) och förlust mot Sydkorea (0–2)[13]. Därmed åkte de ut direkt i gruppspelet för första gången i det lagets historia, vilket noteras som deras sämta VM-placering genom tiderna.

Tyskland i OSRedigera

 
Max Meyer i det tyska OS-laget mot Brasilien 2016.

Tyskland deltog i OS 1912, 1928 och 1936. Sedan följde OS-deltagande 1952, 1956, 1964, 1972 (som värdland), 1984, 1988 och 2016. 1912 nådde Tyskland inte långt men noterade sin största seger någonsin: 16–0 mot Ryssland. 1928 och 1936 förlorade tyskarna i kvartsfinalen mot Uruguay (1–4) respektive Norge (0–2).

I OS i Helsingfors 1952 deltog Tyskland som gemensamt väst- och östtyskt lag och nådde semifinal där de förlorade mot Jugoslavien och sedan även mot Sverige i bronsmatchen och slutade på 4:e plats. 1972 storsatsade tyskarna i sitt hemma-OS men dåtidens amatörregler gjorde att förbundet inte kunde mönstra sitt bästa lag. Senare OS-turneringar har varit U23-turneringar.

De bästa OS-resultaten är brons 1964 (som gemensamt väst- och östtyskt lag) och 1988 (som Västtyskland) och silver 2016, efter finalförlust mot värdlandet Brasilien.

FörbundskaptenerRedigera

 
Joachim Löw

Tysklands förste förbundskapten var Otto Nerz som bland annat ledde laget vid VM 1934 och 1938. Han efterträddes av Sepp Herberger som ledde landslaget fram till 1942 då allt landslagsspel ställdes in. 1950 återupptogs landslagsverksamheten och Herberger blev förbundskapten igen. Herberger ledde laget till VM-guld 1954 samt i ytterligare två VM-turneringar. Hans efterträdare Helmut Schön ledde laget i fyra VM-turneringar och blev världsmästare 1974 och europamästare 1972. Derwall tog över 1978 och ledde landslaget till EM-guld 1980. Ofta har förbundskaptenen ersatts av den assisterande förbundskaptenen vilket varit fallet med Schön, Derwall, Vogts och Löw.

2006- Joachim Löw
2004–2006 Jürgen Klinsmann
2000–2004 Rudi Völler
1998–2000 Erich Ribbeck
1990–1998 Berti Vogts
1984–1990 Franz Beckenbauer
1978–1984 Jupp Derwall
1964–1978 Helmut Schön
1950–1964
1938–1942
Sepp Herberger*
1923–1938 Otto Nerz

Sepp Herberger verkade de facto som förbundskapten från och med 1936 men blev officiellt utsedd 1938.

Assisterande förbundskaptenerRedigera

 
Hans-Dieter Flick

Utöver dessa förbundskaptener har flera kända tränare och spelare varit verksamma för Tysklands A-landslag som assisterande förbundskaptener.

LandslaguppsättningarRedigera

Nuvarande truppRedigera

Följande spelare är uttagna till vänskapsmatchen mot Ryssland och UEFA Nations League-matchen mot Nederländerna den 15 respektive den 19 november 2018.

Antalet landskamper och mål är korrekta per den 19 november 2018 efter matchen mot Ryssland.

Nr Pos. Namn Födelsedatum (ålder) Matcher Mål Klubb
1 MV Manuel Neuer   27 mars 1986 (32 år) 84 0   Bayern München
12 MV Bernd Leno 4 mars 1992 (26 år) 6 0   Arsenal
22 MV Kevin Trapp 8 juni 1990 (28 år) 3 0   Eintracht Frankfurt
2 F Thilo Kehrer 21 september 1996 (22 år) 4 0   Paris Saint-Germain
3 F Jonas Hector 27 maj 1990 (28 år) 42 3   Köln
4 F Matthias Ginter 19 januari 1994 (24 år) 23 0   Borussia Mönchengladbach
5 F Mats Hummels 16 december 1988 (29 år) 70 5   Bayern München
16 F Nico Schulz 1 april 1993 (25 år) 4 1   1899 Hoffenheim
15 F Niklas Süle 3 september 1995 (23 år) 16 1   Bayern München
16 F Antonio Rüdiger 3 mars 1993 (25 år) 29 1   Chelsea
17 F Jonathan Tah 11 februari 1996 (22 år) 4 0   Bayer Leverkusen
6 MF Leon Goretzka 6 februari 1995 (23 år) 19 6   Bayern München
8 MF Toni Kroos 4 januari 1990 (28 år) 91 14   Real Madrid
10 MF Julian Brandt 2 maj 1996 (22 år) 23 2   Bayer Leverkusen
11 MF Marco Reus 31 maj 1989 (29 år) 37 10   Borussia Dortmund
18 MF Joshua Kimmich 8 februari 1995 (23 år) 38 3   Bayern München
19 MF Leroy Sané 11 januari 1996 (22 år) 17 2   Manchester City
20 MF Serge Gnabry 14 juli 1995 (23 år) 5 4   Bayern München
21 MF Sebastian Rudy 28 februari 1990 (28 år) 27 1   Schalke 04
23 MF Kai Havertz 11 juni 1999 (19 år) 2 0   Bayer Leverkusen
9 A Timo Werner 6 mars 1996 (22 år) 23 9   Leipzig
13 A Thomas Müller 13 september 1989 (29 år) 100 38   Bayern München

Profiler genom tidernaRedigera

Tysklands matchställRedigera

 
Tysklands bortaställ 2008.

Hemma
Tysklands matchställ har sedan lång tid tillbaka haft samma färgkombination med en vit tröja tillsammans med svarta byxor. Det härstammar från Kejsardömet Tysklands och Preussens flaggor där vitt och svart ingick i båda. Färgerna kan återfinnas i dåtidens tyska flagga. Sedan 1988 har tyska landslaget använt sig alltmer av den tyska flaggans färger, med tydliga detaljer i rött, gult och svart vilket bland annat kan ses i de tröjor i vilka Västtyskland vann VM 1990. Tröjornas design har förändrats kraftigt genom åren i fråga om skärning och detaljer. Vartannat år lanseras en ny tröjmodell. På vänster sida i brösthöjd finns de fyra stjärnor som markerar Västtysklands och Tysklands fyra VM-guld.

Borta
Den traditionella tyska bortatröjan har bestått av grön tröja och vita byxor tillsammans med gröna strumpor i olika variationer. 2002 valdes denna bort och i stället kom en ny tröja i svart och antracit. 2003 ändrades bortastället på nytt till en tröja i helsvart tillsammans med vita shorts. Tyskland spelade 2004-2010 i röd överdel med vita alternativt röda shorts innan man återigen började med en svart bortatröja. 2014 använder landslaget en svartröd tröja som andratröja.

Historiska fotbollsdräkterRedigera

Hemma[14]

 
 
 
 
 
VM 1954
 
 
 
 
 
VM 1970
 
 
 
 
 
VM 1974
 
 
 
 
 
VM 1978
 
 
 
 
 
EM 1980 och VM 1982
 
 
 
 
 
EM 1984
 
 
 
 
 
VM 1986
 
 
 
 
 
EM 1988 och VM 1990
 
 
 
 
 
EM 1992
 
 
 
 
 
VM 1994
 
 
 
 
 
EM 1996
 
 
 
 
 
VM 1998
 
 
 
 
 
EM 2000
 
 
 
 
 
VM 2002
 
 
 
 
 
EM 2004
 
 
 
 
 
VM 2006
 
 
 
 
 
EM 2008
 
 
 
 
 
VM 2010
 
 
 
 
 
EM 2012
 
 
 
 
 
VM 2014
 
 
 
 
 
EM 2016
 
 
 
 
 
Confederations Cup 2017
 
 
 
 
 
VM 2018

KällorRedigera

  1. ^ ”Alla Tysklands A-landslagsmatcher 1909”. DFB. Arkiverad från originalet den 10 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090610004307/http://www.dfb.de/index.php?id=500395&action=showMatchesByYear&lang=E&liga=Nationalmannschaft&year=1909&cHash=a80eadb1fb. Läst 11 juli 2010. 
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818112034/http://www.tyskfotboll.se/historia/tyskariket.html. Läst 8 maj 2011. 
  3. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818112008/http://www.tyskfotboll.se/historia/weimar.html. Läst 8 maj 2011. 
  4. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818190302/http://www.tyskfotboll.se/vm/VM34.html. Läst 20 maj 2011. 
  5. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818112000/http://www.tyskfotboll.se/historia/tredje.html. Läst 20 maj 2011. 
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 30 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110530094652/http://www.tyskfotboll.se/vm/VM54.html. Läst 20 maj 2011. 
  7. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818190103/http://www.tyskfotboll.se/vm/VM78.html. Läst 21 maj 2011. 
  8. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818190540/http://www.tyskfotboll.se/em/em80.html. Läst 21 maj 2011. 
  9. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818190043/http://www.tyskfotboll.se/vm/VM82.html. Läst 21 maj 2011. 
  10. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 11 september 2010. https://web.archive.org/web/20100911140305/http://www.tyskfotboll.se/vm/VM90.html. Läst 8 maj 2011. 
  11. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818190515/http://www.tyskfotboll.se/em/em96.html. Läst 20 maj 2011. 
  12. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100820174701/http://www.tyskfotboll.se/vm/VM2002.html. Läst 8 maj 2011. 
  13. ^ FIFA.com. ”2018 FIFA World Cup Russia™ - FIFA.com” (på en-GB). www.fifa.com. https://www.fifa.com/worldcup/groups/. Läst 1 juni 2018. 
  14. ^ ”Germany Football Shirts – Old Football Kits”. oldfootballshirts.com. http://www.oldfootballshirts.com/en/teams/g/germany/old-germany-football-shirts-t271.html. Läst 25 december 2011. 
  • 100 Jahre Deutscher Fussball-Bund
  • Fussball Welt-Geschichte

Se ävenRedigera

Externa länkarRedigera