Sven Lübeck
Sven Edward Julius Lübeck, född 2 juni 1877 i Adolf Fredriks församling, Stockholms stad,[2] död 14 februari 1941 i Gävle Heliga Trefaldighets församling,[3] var en svensk vattenbyggnadsingenjör, ämbetsman, politiker (Allmänna valmansförbundet), riksdagsledamot 1915–1924. Han var kommunikationsminister 1923–1924 och socialminister 1928–1930 samt landshövding i Gävleborgs län 1922–1941.
| Sven Lübeck | |
 | |
Ledamot av Sveriges riksdag
| |
| Mandatperiod 1915–1917 1918–1920 1921 1922–1924 | |
| Uppdrag i riksdagen | |
|---|---|
| Ledamot av andra kammaren (1915–1924) Suppleant i statsutskottet (1916–1920) Ledamot i statsutskottet (1921) Suppleant i Utrikesnämnden (1922–1923) | |
| Tid i befattningen 19 april 1923–18 oktober 1924 | |
| Statsminister | Ernst Trygger |
| Företrädare | Anders Örne |
| Efterträdare | Viktor Larsson |
| Tid i befattningen 2 oktober 1928–7 juni 1930 | |
| Statsminister | Arvid Lindman |
| Företrädare | Jakob Pettersson |
| Efterträdare | Sam Larsson |
| Född | 2 juni 1877 Adolf Fredriks församling, Stockholm |
| Död | 14 februari 1941 (63 år) Gävle Heliga Trefaldighets församling |
| Gravplats | Norra begravningsplatsen[1] kartor |
| Politiskt parti | Högerpartiet |
| Yrke | Officer |
Utbildning och yrkesverksamhetRedigera
Lübeck, som var son till en sjökapten, blev student 1894. Han utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnad 1898, samma år inträdde han i Väg- och vattenbyggnadskåren. Han avancerade där till major 1920, och varifrån han tog avsked 1922. Redan 1899 blev han biträdande ingenjör vid J.G. Richerts konstruktionsbyrå, sedermera AB Vattenbyggnadsbyrån, han intog i detta företag en mycket framskjuten ställning. Han var i detta företag delägare från 1902, och från 1910 till 1922 som VD. Som konsulterande ingenjör specialiserade sig han på vattenkraftområdet. Lübeck torde ha medverkat till lösningen av de tekniska uppgifterna vid flertalet av Sveriges större vattenkraft- och vattenregleringsföretag. Han anlitades ofta för uppdrag vid utländska vattenkraftanläggningar, särskilt i Norge och Finland. Han var även en av initiativtagarna till bildandet av Svenska vattenkraftföreningen, vars sekreterare han var från 1909 till 1922.
Politisk verksamhetRedigera
Åren 1915–1924 var han högerrepresentant i Andra kammaren för Stockholms stad, var suppleant (1916–1920, 1922), och ledamot (1921) av statsutskottet. Han var även ledamot av särskilt utskott (1918–1919, 1922) och suppleant i utrikesnämnden (1922–1923). Han gjorde sig starkt gällande, särskilt i näringspolitiska och tekniska frågor.
År 1922 utnämndes han till landshövding i Gävleborgs län, en befattning som han behöll fram till 1941. Under perioden 19 april 1923–18 oktober 1924 var han kommunikationsminister i Ernst Tryggers ministär. Han tog som sådan regeringsinitiativ bland annat i vägfrågan, samt lade även fram förslag om omorganisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet.
1928 blev han efter högerns valseger i andrakammarvalet 1928 socialminister. Som socialminister vägleddes han av åsikten att samarbete och samordning var nödvändig inom ramen för en fri ekonomi, dock med frihet för enskilda initiativ. En viktig politisk arbetsgärning var den av regeringen hållna arbetsfredskonferensen, under senhösten 1928 mellan fack och näringsliv. Han var regeringens representant vid denna arbetsfredskonferens. Den spelade en viktig roll för utvecklandet av den speciella "Saltsjöbadsandan" inom svensk arbetsmarknad. Den gav upphov till den så kallade arbetsfredsdelegationen som verkade fram till 1931. Han kunde också signera en lag om vård av sinnessjuka. Han misslyckades emellertid med att få en sjukförsäkringsproposition genom riksdagen. Denna motgång fick honom att överväga sin avgång ur regeringen, han övertalades dock av Lindman att stanna kvar.
LedamotskapRedigera
Han var ledamot i kommittéerna för skyddande av konsumenters av elektrisk ström intressen (1911), för Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation (1914), kommissionen för ordnande av Stockholms bangårdsförhållanden (1915), vattenlagssakkunniga (1915), flottstationskommittén, vintersjöfartskommittén, kraft- och bränslesakkunniga, kommunikationsverkens lönekommitté, ostkustbanekommittén och kommittén för interskandinaviskt kraftutbyte samt ordförande i kommittén för Chalmers Tekniska instituts ombildning. Han var 1909–1911 ordförande i Svenska Teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst och 1912–1914 i föreningen samt 1917–1919 i Svenska konsulterande ingenjörers förening. Han var en bland initiativtagarna till bildande av såväl Sveriges tekniskt industriella skiljedomsinstitut som Svenska pansarbåtsföreningen.
Lübeck publicerade, bland annat i "Teknisk tidskrift" och Svenska vattenkraftföreningens "Meddelanden" ett stort antal uppsatser och avhandlingar samt skrev åtskilliga artiklar i Nordisk familjebok. Han blev ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1919.
FamiljRedigera
Han gifte sig 1905 med Alma Maria Warfvinge med vilken han fick fyra barn.
ReferenserRedigera
- De Geer, Hans: Sven Lübeck i Svenskt biografiskt lexikon (1982–1984)
- Lübeck, Sven Edvard Julius i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
- Lübeck, Sven Edvard Julius på SvenskaGravar.se
NoterRedigera
- ^ Svenskagravar.se, omnämnd som: Lübeck, Sven Edvard Julius, läs online, läst: 24 februari 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Adolf Fredriks församlings födelse- och dopbok 1877–1880, s. 32
- ^ Gävle Heliga Trefaldighets församlings död- och begravningsbok 1936–1945, s. 157
| Företrädare: Anders Örne |
Sveriges kommunikationsminister 1923–1924 |
Efterträdare: Viktor Larsson |
| Företrädare: Jakob Pettersson |
Sveriges socialminister 1928–1930 |
Efterträdare: Sam Larsson |