Öppna huvudmenyn
För fotbollsspelaren, se Sam Larsson (fotbollsspelare).

Axel Samuel (Sam) Emanuel Larsson (i riksdagen kallad Larsson i Ulriksdal), född 30 september 1883 i Uppsala, död 24 december 1945 i Solna, var en svensk ämbetsman och riksdagsledamot (folkpartist). Han var socialminister i Carl Gustaf Ekmans regering 1930–1932.[1]

Sam Larsson, som var son till en vaktmästare, blev filosofie kandidat vid Uppsala universitet 1910 och gjorde därefter karriär i olika ämbetsverk, bland annat som föreståndare för Järnvägsstyrelsens statistik 1915 och byråchef i Kontrollstyrelsen från 1920. Han var landstingsman för Stockholms län 1918-26. Efter sin tid som socialminister i Carl Gustaf Ekmans regering 1930-1932 var han tillförordnad chef för Kontrollstyrelsen 1933-1934 och generaldirektör för Riksförsäkringsanstalten från 1935. Han anlitades i ett stort antal statliga utredningar.

Larsson var riksdagsledamot i första kammaren 1933-1945 för Västernorrlands läns och Jämtlands läns valkrets och tillhörde Frisinnade landsföreningens riksdagsgrupp Frisinnade folkpartiet, efter återföreningen 1935 ersatt av Folkpartiet. I riksdagen var han bland annat ledamot i andra lagutskottet 1933-1937 och i utrikesutskottet 1938-1944. Han var också ordförande för folkpartiets förstakammargrupp 1938-1944.

Som riksdagsledamot engagerade han sig bland annat i socialpolitiska frågor. Han tillhörde särskilda utskottet för krisfrågorna vid 1933 års riksdag. Larsson studerade ingågende rusdryckslagstiftningen i olika länder och deltog verksamt i kampen mot spritsmugglingen. Han var ordförande i 1932 års arbetslöshetsförsäkringskommitté.[1]

FritidsverksamhetRedigera

Sam Larsson var aktiv i Templarorden.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 982 
Företrädare:
Sven Lübeck
Sveriges socialminister
1930–1932
Efterträdare:
Gustav Möller

ReferenserRedigera

Källor

  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1992), band 5, s. 236