Rösträttens utveckling i Sverige

utvecklingen av den allmänna rösträtten i Sverige
Mötesaffisch från 1917.

Rösträttens utveckling i Sverige startade med Rösträttsrörelsen i slutet av 1800-talet, vilken var en politisk rörelse som kämpade för lika rösträtt åt alla myndiga medborgare i Sverige. Rörelsen bestod av ett antal olika organisationer. Bland annat Sveriges Allmänna Rösträttsförbund och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Vid sekelskiftet 1800/1900 togs rösträttsfrågorna över av de politiska partierna.[källa behövs] År 1918 beslöt riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. Reformen genomfördes genom två grundlagsändrande beslut, åren 1919 och 1921.[1]

RösträttsrörelsenRedigera

BakgrundRedigera

Ståndsriksdagen hade avskaffats och tvåkammarriksdagen införts efter representationsreformen år 1866. Ledamöterna i första kammaren valdes av landstingen samt stadsfullmäktige i de största kommunerna (Stockholm, Göteborg och Malmö). Rösträtten i kommunalvalen var graderad, så att den som hade hög inkomst eller förmögenhet fick flera röster. Även bolag hade rösträtt.[2] Kraven för att vara valbar till första kammaren var strikta. Dock behövde man inte bo i den valkrets för vilken man blev vald.[källa behövs]

Andra kammaren var vald i enmansvalkretsar, ungefär som det brittiska eller amerikanska valsystemen idag. Här fanns det en nedre gräns för vilken inkomst eller förmögenhet man skulle ha för att få utöva rösträtt.[källa behövs]

Före år 1910 var det i stort sett bara män som hade rösträtt i kommunalval, och bara män var valbara. Vid kommunala val hade en del kvinnor rösträtt enligt 1862 års kommunallagar. Det var de som var myndiga, ogifta och hade egna inkomster över en viss nivå eller en viss egen förmögenhet. I riksdagsval var det fram till 1921 års val bara män som hade rösträtt och var valbara.[källa behövs]

Rösträttsrörelsens inledande tidRedigera

Rösträttsrörelsen uppstod långt innan partiväsendet av idag fanns. Det var en rörelse som framför allt bedrev opinion och under valår stöttade kandidater som var uttalat för utökad rösträtt. Rörelsen hade från början inget samlat program eller fast organisation. Rösträttsföreningar bildades runt om i landet, till exempel i Stockholm 1886.

De aktiva i rösträttsrörelsen kom ofta från arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen, och trots att det inte fanns partier i dagens mening hade rörelsen en klart uttalad tyngdpunkt för liberala och socialistiska idéer.

I regel stödde man liberala kandidater i valen, då de liberala i riksdagen var de som hade ett uttalat rösträttsvänligt program. Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män väcktes i riksdagen år 1884, men motionen avslogs.

(Något socialistiskt parti hade vid den här tiden inte lyckats få in någon kandidat i riksdagen. Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889.) Dock var inte alla liberaler från början för allmän och lika rösträtt, och vilket valsystem man föredrog skiftade.

En av orsakerna till att man sökte en fastare organisation av rörelsen var att valrörelserna under 1880-talet blev allt skarpare, till följd av tullstriden 1887.

En distriktsorganisation av rösträttsrörelsen bildades 1887 i Linköping på initiativ av Isidor Kjellberg och Alfred Edling. Östgötarna blev drivande också inom den nationella rörelsen, Sveriges Allmänna Rösträttsförbund, som bildades 1890 och därför antogs Östergötlands landskapsblomma, blåklinten, som symbol för rörelsen.

Rösträttsrörelsens förste ordförande var Julius Mankell, officer och riksdagsledamot. När han avled 1897 övertogs ordförandeskapet av David Bergström, likaså han liberal riksdagsledamot.

Vid två tillfällen, 1893 och 1896, anordnades så kallade "allmänna folkriksdagar" där rösträttsrörelsen samlade långt fler medborgare än som hade rösträtt i andrakammarvalen vid samma tid. 1893 deltog över 150 000 personer.

Rösträttsfrågorna tas över av de politiska partiernaRedigera

På grund av att partiväsendet växte fram med bildandet av allt fastare partier i riksdagen och utanför, minskade behovet och utrymmet för en fristående rösträttsrörelse. Det uppstod också en betydande spänning mellan socialdemokrater och liberaler inom rösträttsrörelsen i fråga om strejker som politiskt vapen. Socialdemokraterna ställde sig positiva, medan liberalerna var avvisande till att använda strejker för politiska ändamål. Det ledde till ett minskat socialdemokratiskt engagemang inom rösträttsrörelsen.

Eftersom liberaler var tongivande inom rösträttsrörelsen och den alltmer kommit att fungera som valorganisation för de liberala partierna och grupperna i riksdagen, fördes diskussioner om att ombilda rörelsen till en fast partiorganisation.

Den 16 januari 1900 bildades Liberala samlingspartietHotell Continental i Stockholm. På ett möte i Linköping samma år bestämdes att rösträttsrörelsen skulle upplösas till förmån för en liberal partiorganisation utanför riksdagen. Detta blev verklighet 1902 med bildandet av Frisinnade landsföreningen.

Liberalerna (tidigare Folkpartiet) hade fram till 2016 en blåklinten som symbol, vilket markerar dess rötter i rösträttsrörelsen.

Rösträttens utveckling tas över av partier, riksdag och regeringRedigera

 
Rösträttsdemonstration i Stockholm, april 1902. Illustration ur Stockholms-Tidningen.

Både socialdemokrater och liberaler fortsatte att driva frågan om utvidgad rösträtt i olika steg. Vid sekelskiftet hade ungefär en fjärdedel av de vuxna männen rösträtt till andra kammaren, men tack vare ökade inkomstnivåer i landet steg andelen för varje val. Det innebar ett ökat stöd för de reformvänliga partierna.

Den växande opinionen för en förändring av rösträtten gjorde att regeringen Boström 1896 lade en proposition om en något utvidgad rösträtt. Propositionen röstades dock ned av riksdagen.

På socialdemokratiska partiets förbundskongress 1898 beslutades att man skulle genomföra en storstrejk för att framtvinga en rösträttsutvidgning. Liberalerna genomförde under samma tid en namninsamling som gav 400 000 namnunderskrifter. Den planerade storstrejken kom dock till stånd först fyra år senare.

År 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som verkade för kvinnlig rösträtt. Föreningen bildades med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor och verkade fram till 1921.

År 1909 lyckades regeringen Lindman driva igenom en lagändring som införde proportionella val med rösträtt för män vid val till andra kammaren. Vid valet till andra kammaren 1911 blev de radikala partierna därmed ännu större. Men första kammaren fortsatte att vara ett konservativt fäste och regeringspropositioner om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren och i kommunalvalen föll på grund av det.

Liberalen Karl Staaffs andra regering lade 1912 fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen bifölls i andra kammaren men röstades ned i första kammaren.

 
Demonstration för allmän rösträtt i Stockholm 1917.
 
Demonstration för allmän rösträtt i Trelleborg(?), okänt år.

År 1917 tillträder en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister i spetsen och Hjalmar Branting och ytterligare tre socialdemokrater och fem liberaler. (Utrikesministern var opolitisk.) Den lägger omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt som får bifall i andra kammaren men röstas ned i första kammaren.

Allmän och lika rösträtt införsRedigera

Allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor infördes först sedan den ryska revolutionen inträffat och påverkat stämningen i Sverige. Rädslan för en revolution också i Sverige ledde till att regeringen den 17 december 1918 inkallade in en urtima (extra) riksdag. Syftet var främst för att justera de statsanställdas löner som sjunkit under krigsåren men långt in på natten kom riksdagen fram till en överenskommelse om att beslut ska fattas vid den kommande ordinarie riksdagen nästa år: Sverige ska införa allmän och lika rösträtt. Eftersom riksdagen var extrainkallad kunde man inte fatta besluta om kvinnors rösträtt vid sittande möte. De konservativa i första kammaren 1918 gick med på en rösträttsreform där bland annat den graderade rösträtten avskaffades och kvinnor fick rösträtt och var valbara i kommunalvalen.[3]

Den 24 maj 1919 fattas det första beslutet i riksdagen om kvinnlig rösträtt. Med de nya reglerna hölls kommunalval 1919. På hösten hölls nyval till första kammaren i de nyvalda kommunala församlingarna. Därmed fick för första gången socialdemokrater och liberaler majoritet i första kammaren 1920.

Den 26 januari 1921 fattar riksdagen det andra beslutet om kvinnlig rösträtt. Gifta kvinnor, som tidigare har stått under makens förmyndarskap, blir nu myndiga vid 21 år.

På grund av att reglerna för val till riksdagen fordrade en grundlagsändring hölls det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor först 1921.[1]

Fem kvinnor valdes in i riksdagen 1921. Av dem var Kerstin Hesselgren (första kammaren) och Elisabeth Tamm (andra kammaren) liberaler, Bertha Wellin (andra kammaren, lantmannapartiet) samt Agda Östlund och Nelly Thüring, båda socialdemokrater i andra kammaren.[källa behövs]

RösträttsstreckenRedigera

Efter 1921 fick alltså kvinnor rösta i andra kammarval. Samtidigt höjdes rösträttsåldern till 23 år i andra kammaren. Men det fanns fortfarande en rad begränsningar av rösträtten, eller diskvalifikationsgrunder som det hette i lagtexten. Dessa kallades vanligen för rösträttsstreck och de var: värnpliktsstrecket, straffpåföljdsstrecket, konkursstrecket, fattigvårdsstrecket och omyndighetsstrecket. För kommunala val fanns även ett skattestreck.[4]

Värnpliktsstrecket innebar att den som inte hade fullgjort sina värnpliktsövningar inte fick rösta. Eftersom enbart män var värnpliktiga gällde detta streck enbart för män. Det avskaffades 1922.[5]

Straffpåföljdsstrecket, ibland kallat straffstrecket eller fängelseinternstrecket, innebar att den som dömts till straffpåföljd, det vill säga straffarbete/fängelse inte fick rösta. Detta avskaffades i Sverige 1937 (men finns fortfarande i många länder, bland annat USA).[6]

Konkursstrecket innebar att den som var försatt i konkurs inte fick rösta. Det avskaffades 1945.[7]

Fattigvårdsstrecket infördes 1909 och innebar då att den som fick bidrag från fattigvården (som dagens socialbidrag) förlorade rösträtten. Efter 1921 ändrades det till att innebära att den som var omhändertagen av fattigvården inte fick rösta. Detta innebar i praktiken att åldringar på de kommunala ålderdomshemmen inte fick rösta, eftersom hemmen drevs av fattigvården.[7]

Skattestrecket, också kallar utskyldsstrecket, innebar att den som hade skatteskulder blev av med rösträtten. I riksdagsval avskaffades detta 1921, i kommunala val och landstingsval år 1945.[7]

Omyndighetsstrecket innebar att personer som var omyndigförklarade, på grund av till exempel förståndshandikapp eller psykisk sjukdom , förlorade rösträtten. Detta gällde fram till 1989 när det inte längre var möjligt att omyndigförklara någon.[8]

En ofta spridd uppgift är att svenska romer fick rösträtt först 1959. Detta stämmer dock inte.[9][10]

Efter 1989 finns inga så kallade rösträttsstreck. Men personer under 18 år får inte rösta och personer utan svenskt medborgarskap får inte rösta i riksdagsval, dock i kommunalval.[11]

Tabeller över rösträttens utveckling i SverigeRedigera

Den kommunala rösträtten har lagts med i artikeln, men då inleds perioden snarare med 1862 års kommunallagar.[förtydliga]

Några uppgifter som underlättar tolkningen av tabellerna.

  • Valbarhet och rösträtt har separerats i två olika kolumner – valbarhetskraven till andra kammaren var desamma som rösträtten till den.
  • Riksdagens första kammare valdes indirekt via kommunvalet. Därför saknas en kolumn för rösträtt till första kammaren.
  • Källa för tabellerna är om inget annat anges "Den Svenska Historien Band 14"[12]
  • streck kallades olika inskränkningar i rösträtten som exempelvis utskyldsstreck, fattigvårdsstreck och värnpliktsstreck.
  • rdr = riksdaler
  • "Fyrk var benämningen på en skatteenhet som genom 1862 års kommunalreform blev allmän måttstock för beräkning av kommunalskatten på landsbygden. Varje skattskyldig skulle påföras ett fyrktal, som genom en kungörelse 1863-09-15 beräknades i förhållandet till den statliga skatten. Fyrk var därigenom en motsvarighet till det nutida begreppet skattekrona" (Landsarkivet i Lund). Fyrken baserades på både inkomst och förmögenhet.

RiksdagsvaletRedigera

År Valbarhetskrav 1:a kammaren Rösträttsvillkor 2:a kammaren Effekt
1866
  • minst 35 år gammal
  • vara man
  • minimiinkomst 4000 riksdaler (rdr)
  • äga fastighet taxerad till minst 80.000 rdr
  • (inget arvode utgick)
  • tillhöra Svenska kyrkan
  • minst 21 år gammal
  • vara man
  • minimiinkomst 800 rdr
  • äga fastighet taxerad till minst 1000 rdr
  • eller arrendera fastighet taxerad till minst 6000 rdr
  • Före 1873: Inte vara katolik
  • Endast personer med hög inkomst kan sitta i 1:a kammaren
  • Innan 1870 hindrades judar från att vara riksdagsmän. Katoliker hindrades från att vara statsråd t.o.m. 1950.[källa behövs]
  • Effekterna 1866 blev att de besuttna inkl. hemmansägare gynnades medan arrendatorer, hantverkare, lägre tjänstemän och arbetare missgynnades.[13]
  • 1908 (innan reformen) innebar detta att:
    • ca 500.000 män hade rösträtt
    • ca 100.000 nominellt berättigade män var uteslutna på grund av obetalda skatter eller liknande
    • ca 700.000 män saknade rösträtt
    • ca 1.400.000 kvinnor saknade rösträtt
1911
  • minst 35 år gammal
  • vara man
  • minimiinkomst 3000 kr
  • äga fastighet taxerad till minst 50000 kr
  • (arvode utgår)
  • minst 24 år gammal
  • vara man
  • ha betalat sina skulder till stat och kommun under 3 år
  • inte vara försatt i konkurs
  • inte vara omhändertagen av fattigvården
  • ha fullgjort värnplikt
  • 1911 (efter reformen) innebar detta att:
    • ca 1.000.000 män hade rösträtt
    • ca 250.000 nominellt berättigade män var uteslutna på grund av obetalda skatter eller liknande
    • ca 1.500.000 kvinnor saknade rösträtt
  • Med arvodet [förtydliga] minskar behovet av god inkomst för att delta i 1:a kammaren.[källa behövs]
1921
  • minst 35 år gammal
  • minimiinkomst 3000 kr
  • äga fastighet taxerad till minst 50000 kr
  • minst 23 år gammal
  • inte vara försatt i konkurs
  • inte vara omhändertagen av fattigvården
  • inte vara ådömd straffpåföljd
  • ha fullgjort värnplikt (män)
  • Kvinnor fick rösträtt.
1922
  • minst 35 år gammal
  • minimiinkomst 3000 kr
  • äga fastighet taxerad till minst 50000 kr
  • minst 23 år gammal
  • inte vara försatt i konkurs
  • inte vara omhändertagen av fattigvården
  • inte vara ådömd straffpåföljd
  • Värnpliktsstrecket avskaffades.[11]
1933
  • minst 35 år gammal
  • minst 23 år gammal
  • inte vara försatt i konkurs
  • inte vara omhändertagen av fattigvården
  • inte vara ådömd straffpåföljd
1937
  • minst 35 år gammal
  • minst 23 år gammal
  • inte vara försatt i konkurs
  • inte vara omhändertagen av fattigvården
  • Kravet att inte vara ådömd straffpåföljd avskaffades.[11]
1945
  • minst 35 år gammal
  • minst 21 år gammal
  • Fattigvårdsstrecket och konkursstrecket avskaffades.[11]
  • Rösträttsåldern till andra kammaren sänktes till samma nivå som myndighetsåldern.[11]
  • Till första kammaren kvarstod en högre åldersgräns.[förtydliga]
  • Valbarhet till andra kammaren jämkades med rösträttskraven; alla som fick rösta kunde också bli invalda.[källa behövs]
  • Katoliker blev utnämnbara till statsråd först med religionsfrihetslagen 1951.[källa behövs]

KommunalvaletRedigera

År Rösträtt landskommuner Rösträtt städer Rösträtt landsting Effekt
1862
  • följande fick rösta
    • enskild som fyllt 21
    • samfällighet dvs bolag
    • oskiftat bo m.fl.
    • kvinnor med debetsedel
  • Varje fyrk enligt fyrklängden gav en röst
  • följande fick rösta
    • enskild som fyllt 21
    • samfällighet dvs bolag
    • oskiftat bo m.fl.
    • kvinnor med debetsedel
  • Varje skattekrona gav en röst. Skatten var 1 % på inkomsten.
  • Landstinget valdes av elektorer som i sin tur hade utsetts av kommunernas och städernas styrande organ.
  • Det på detta sätt valda landstinget valde i sin tur riksdagens 1:a kammare.
  • Enskilda rika personer eller bolag kunde lätt få mycket stort inflytande.
  • Det var långt mellan väljare och 1:a kammare
1869 Ingen fick ha mer än 1/50 av kommunens röstetal eller i vissa fall ej mer än 100 röster. Begränsade extrem röstövervikt för exempelvis bolag.
1900

Ingen fick ha mer än 1/10 av kommunens röstetal och aldrig mer än vad som motsvarade 5000 fyrkar.

Begränsade extrem röstövervikt
1909[14]
  • En 40-gradig skala infördes för både lands- och stadskommuner.
    • Man fick röster i proportion till inkomsten
    • För höga inkomster ökade röststyrkan långsammare
    • Ett tak på 40 röster var satt
  • För landskommuner gällde att ingen fick ha mer än 1/10 av kommunens röstetal
Landstinget blir direktvalt
1918
  • Allmän och lika rösträtt införs
  • Rösträttsåldern sätts till 23 år
  • Men man får inte...
    • vara försatt i konkurs
    • vara omyndigförklarad
    • vara varaktigt omhändertagen av fattigvården
    • vara ådömd straffpåföljd
    • ha missat betalning av ett av tre års kommunalskatt
Rösträttsåldern sätts till 27 år
1937
  • Rösträttsåldern är 23 år
  • Men man får inte...
    • vara försatt i konkurs
    • vara omyndigförklarad
    • vara varaktigt omhändertagen av fattigvården
    • ha missat betalning av ett av tre års kommunalskatt
Rösträttsåldern sätts till 23 år
1941
  • Rösträttsåldern sätts till 21 år
  • Men man får inte...
    • vara försatt i konkurs
    • vara omyndigförklarad
    • vara varaktigt omhändertagen av fattigvården
    • ha missat betalning av ett av tre års kommunalskatt
Rösträttsåldern sätts till 21 år
1945 Enda kravet blir 21 års ålder

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Sundevall, Fia (27 november 2018). ”Den allmänna rösträtten – när infördes den?”. Demokrati100.se. https://demokrati100.se/den-allmanna-rostratten-nar-infordes-den/. Läst 16 april 2019. 
  2. ^ Nilsson, Torbjörn (16 augusti 2018). ”Politiskt system för elitstyre”. Demokrati100.se. https://demokrati100.se/politiskt-system-for-elitstyre/. Läst 16 april 2019. 
  3. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Riksdagens historia”. www.riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/riksdagens-historia/. Läst 12 april 2018. 
  4. ^ Ericsson, Martin; Sundevall, Fia (2019). ”Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin - en introduktion till temat”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (170-171): sid. 5–7. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172113. Läst 23 februari 2020. 
  5. ^ Ahlbäck, Anders; Sundevall, Fia (2019). ”Värnpliktsstrecket - en självklarhet som vändes till sin motsats?”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (170-171): sid. 30–35. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172110. Läst 23 februari 2020. 
  6. ^ Berg, Annika (2019). ”Att straffas ut från vallokalen : Om straffpåföljd som rösträttshinder”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek 44 (2-3 [170-171]): sid. 36–39. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172686. Läst 23 februari 2020. 
  7. ^ [a b c] Sundevall, Fia (2019). ”Pengar och medborgarrätt : om rösträttens ekonomiska diskvalifikationsgrunder”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (170-171): sid. 40–48. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172107. Läst 23 februari 2020. 
  8. ^ Berg, Annika (2019). ”De ovuxna vuxna : Om omyndighet som rösträttshinder”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek 44 (2-3 [170-171]): sid. 49–53. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172687. Läst 23 februari 2020. 
  9. ^ Björkman, Jenny (20 november 2019). ”När fick romer rösträtt?”. Demokrati100.se. https://demokrati100.se/nar-fick-romer-rostratt/. Läst 23 februari 2020. 
  10. ^ Jon Pettersson i samarbete med forskare anslutna till Frantzwagner Sällskapet (2019). ”Många romer fick inte rösta förrän 1959… – Låter inte det lite konstigt?”. Drabbrikan (Frantzwagner Sällskapet) (13). 
  11. ^ [a b c d e] Annika Berg, Martin Ericsson & Fia Sundevall (2018). Rösträtt för alla? Begränsningar i rösträtten efter 1921. i Ulrika Holgersson & Lena Wägnerud (red.) Rösträttens århundrade. Makadam Förlag. sid. 219–239. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-163348. Läst 23 februari 2020 
  12. ^ Den Svenska Historien Band 14 sida 116-120, ISBN 91-34-42688-4
  13. ^ Den Svenska Historien Band 12 sida 190-199, ISBN 91-34-42684-1
  14. ^ Den Svenska Historien Band 13 kap Höger och vänster i strid om rösträtten 1890-1909, ISBN 91-34-42686-8

LitteraturRedigera

  • Holgersson, Ulrika & Wägnerud, Lena (red.) Rösträttens århundrade. Stockholm: Makadam 2019.
  • Vallinder, Torbjörn: I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen i Sverige 1886-1900, Stockholm: Natur & Kultur 1962.
  • "Tema: Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin", Arbetarhistoria nr 170–171 2019.