Rösträttens utveckling i Sverige
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Rösträttens utveckling i Sverige startade med Rösträttsrörelsen i slutet av 1800-talet, vilken var en politisk rörelse som kämpade för lika rösträtt åt alla myndiga medborgare i Sverige. Rörelsen bestod av ett antal olika organisationer. Bland annat Sveriges Allmänna Rösträttsförbund och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Vid sekelskiftet 1800/1900 togs rösträttsfrågorna över av de politiska partierna.[källa behövs] År 1918 beslöt riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. Reformen genomfördes genom två grundlagsändrande beslut, åren 1919 och 1921.[1]
Rösträttsrörelsen
redigeraBakgrund
redigera|
|
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Ståndsriksdagen hade avskaffats och tvåkammarriksdagen införts efter representationsreformen år 1866. Ledamöterna i första kammaren valdes av landstingen samt stadsfullmäktige i de största kommunerna (Stockholm, Göteborg och Malmö). Rösträtten i kommunalvalen var graderad, så att den som hade hög inkomst eller förmögenhet fick flera röster. Även bolag hade rösträtt.[2] Kraven för att vara valbar till första kammaren var strikta. Dock behövde man inte bo i den valkrets för vilken man blev vald.[källa behövs]
Andra kammaren var vald i enmansvalkretsar, ungefär som det brittiska eller amerikanska valsystemen idag. Här fanns det en nedre gräns för vilken inkomst eller förmögenhet man skulle ha för att få utöva rösträtt.[källa behövs]
Före år 1910 var det i stort sett bara män som hade rösträtt i kommunalval, och bara män var valbara. Vid kommunala val hade en del kvinnor rösträtt enligt 1862 års kommunallagar. Det var de som var myndiga, ogifta och hade egna inkomster över en viss nivå eller en viss egen förmögenhet. I riksdagsval var det fram till 1921 års val endast män, som ej hade värnpliktsvägrat, som hade rösträtt och var valbara.[3]
Rösträttsrörelsens inledande tid
redigera|
|
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Rösträttsrörelsen uppstod innan partiväsendet av idag fanns. Rörelsen bedrev opinionsbildning och under valår stöttade den kandidater som uttalat stöd för utökad rösträtt. Rörelsen hade från början inget samlat program eller fast organisation, utan separata rösträttsföreningar bildades runt om i landet, till exempel i Stockholm 1886.
De aktiva i rösträttsrörelsen bestod till stor del av liberala opinionsbildare och politiker samt personer aktiva i arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Vid tiden för den tidiga rösträttsrörelsen fanns ännu ingen socialistisk ledamot invald i riksdagen och där kom rösträttsfrågan att drivas främst av liberala ledamöter. Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män väcktes i riksdagen år 1884 av Fredrik Theodor Borg (Lantmannapartiet), men motionen avslogs[4].
En distriktsorganisation för rösträttsrörelsen hade bildats 1887 i Linköping på initiativ av två liberala journalister, Isidor Kjellberg och Alfred Edling[5]. Dessa östgötar kom även att bli drivande inom den nationella rösträttsorganisationen, Sveriges Allmänna Rösträttsförbund, som bildades 1890 och antog Östergötlands landskapsblomma, blåklinten, som symbol[5]. Ordförande i det nya nationella rösträttsförbundet blev Julius Mankell, officer och liberal riksdagsledamot[6]. När han avled 1897 övertogs ordförandeskapet av David Bergström, även han liberal riksdagsledamot. Vid två tillfällen, 1893 och 1896, anordnade förbundet så kallade "allmänna folkriksdagar" där rösträttsrörelsen samlade långt fler medborgare än det antal som hade rösträtt i andrakammarvalen vid samma tid. 1893 deltog exempelvis över 150 000 personer.
1893 års folkriksdag sände deputationer till riksdagens partichefer men fick därifrån endast klena besked, och den deputation som skulle uppvakta statsminister Erik Gustav Boström blev inte ens mottagen. Han svarade skriftligen: "Jag känner ej några representanter för svenska folket, utsedda på annat sätt, än våra grundlagar angiva."[7] Samma deputation gick då till kung Oscar II, men även denna uppvaktning blev fruktlös.[7]
Rösträttsfrågorna tas över av de politiska partierna
redigera|
|
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
På grund av att partiväsendet växte fram med bildandet av allt fastare partier i riksdagen och utanför, minskade behovet och utrymmet för en fristående rösträttsrörelse. Det uppstod också en betydande spänning mellan socialdemokrater och liberaler inom rösträttsrörelsen i fråga om strejker som politiskt vapen. Socialdemokraterna ställde sig positiva, medan liberalerna var avvisande till att använda strejker för politiska ändamål. Det ledde till ett minskat socialdemokratiskt engagemang inom rösträttsrörelsen och den kom alltmer att fungera som valorganisation för de liberala partierna och grupperna i riksdagen. Detta ledde till diskussioner om att ombilda rörelsen till en fast partiorganisation. Den 16 januari 1900 bildades således Liberala samlingspartiet på Hotell Continental i Stockholm. På ett möte i Linköping samma år bestämdes det vidare att rösträttsrörelsen skulle upplösas till förmån för en liberal partiorganisation utanför riksdagen, vilket blev verklighet 1902 med bildandet av Frisinnade landsföreningen, som kom att utgöra riksorganisationen för det Liberala samlingspartiet. Den blåklint som använts som symbol av rösträttsrörelsen kom att användas av detta partis efterträdare, fram till dess att Liberalerna (tidigare Folkpartiet) bytte ut den mot ett blått L år 2016.
Rösträttens utveckling tas över av partier, riksdag och regering
redigera
|
|
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Både socialdemokrater och liberaler fortsatte att driva frågan om utvidgad rösträtt i olika steg. Vid sekelskiftet hade ungefär en fjärdedel av de vuxna männen rösträtt till andra kammaren, men tack vare ökade inkomstnivåer i landet steg andelen för varje val. Det innebar ett ökat stöd för de reformvänliga partierna.
När frågan om att utsträcka värnplikten stod för dörren började övertygelsen hos partierna mogna att ökade medborgerliga plikter borde medföra ökade medborgerliga rättigheter i form av allmän rösträtt. Vid öppnandet av urtima riksdagen 1892 frambar andra kammarens talman, Carl Herslow, inför tronen förhoppningen att den dag snart skulle vara inne, "då uti den stora medborgarhär, som i farans stund skall rycka fram, varje man eldas av medvetandet, att han äger hel medborgarrätt i det fosterland, för vars liv han går att insätta sitt eget."[7]
Den växande opinionen för en förändring av rösträtten gjorde att regeringen Boström 1896 lade en proposition om en något utvidgad rösträtt. Propositionen röstades dock ned av riksdagen.
På socialdemokratiska partiets förbundskongress 1898 beslutades att man skulle genomföra en storstrejk för att framtvinga en rösträttsutvidgning. Liberalerna genomförde under samma tid en namninsamling som gav 400 000 namnunderskrifter. Den planerade storstrejken kom dock till stånd först fyra år senare.
1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som verkade för kvinnlig rösträtt. Föreningen bildades med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor och verkade fram till 1921.[8]
Skräcken för allmän rösträtt gav så småningom med sig också bland de konservativa. Det var egentligen rörande själva valsättet som åsikterna numera var delade.[7] De konservativa ryggade tillbaka för majoritetsvalen, det vill säga att majoriteten inom varje valkrets genom sina röster enrådigt skulle bestämma riksdagsvalets utgång.[9] Tyngdpunkten i rösträttsdiskussionen samlade sig till sist kring frågan om majoritetsval eller proportionella val. Majoritetsvalen ansågs lägga hela makten i arbetarnas händer, medan proportionalismen skulle vara ägnad och avsedd att rädda ett politiskt inflytande även åt bönderna och medelklassen.[10]
Med stora förhoppningar hälsade rösträttsvännerna på hösten 1905 budskapet att det liberala partiets dåvarande främste man, advokaten Karl Staaff, fått kungens uppdrag att bilda regering. Nu fick Sverige sin första vänsterregering i modern mening.[11] Den Staaffska ministären gjorde lösningen på rösträttsfrågan till sin första stora uppgift och lade för 1906 års riksdag fram en proposition grundad på majoritetsvalens princip. Den föll dock på första kammarens motvilja mot rösträttsförslaget och mot statsministern.[11]
1909 lyckades högerregeringen Lindman driva igenom en lagändring som införde proportionella val med rösträtt för män vid val till andra kammaren. Vid valet till andra kammaren 1911 blev de radikala partierna därmed ännu större. Men första kammaren fortsatte att vara ett konservativt fäste och regeringspropositioner om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren och i kommunalvalen föll på grund av det.
Liberalen Karl Staaffs andra regering lade 1912 fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen bifölls i andra kammaren men röstades ned i första kammaren.
.jpg)
1917 tillträdde en liberal–socialdemokratisk koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister i spetsen och Hjalmar Branting och ytterligare tre socialdemokrater och fem liberaler (utrikesministern var opolitisk). Den lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt som fick bifall i andra kammaren men röstades ned i första kammaren.
Allmän och lika rösträtt införs
redigera|
|
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-02) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor infördes först sedan den ryska revolutionen inträffat och påverkat stämningen i Sverige. Rädslan för en revolution också i Sverige ledde till att regeringen den 17 december 1918 inkallade en urtima (extra) riksdag. Syftet var främst för att justera de statsanställdas löner som sjunkit under krigsåren, men långt in på natten kom riksdagen fram till en överenskommelse om att beslut ska fattas vid den kommande ordinarie riksdagen nästa år: Sverige skulle införa allmän och lika rösträtt. Eftersom riksdagen var extrainkallad kunde man inte fatta besluta om kvinnors rösträtt vid sittande möte. De konservativa i första kammaren 1918 gick med på en rösträttsreform där bland annat den graderade rösträtten avskaffades, kvinnor fick rösträtt och var valbara i kommunalvalen.[12]
Den 24 maj 1919 fattades det första beslutet i riksdagen om kvinnlig rösträtt. Med de nya reglerna hölls kommunalval 1919. På hösten hölls nyval till första kammaren i de nyvalda kommunala församlingarna. Därmed fick för första gången socialdemokrater och liberaler majoritet i första kammaren 1920.
Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra beslutet om kvinnlig rösträtt. Gifta kvinnor, som tidigare har stått under makens förmyndarskap, blev nu myndiga vid 21 år.
På grund av att reglerna för val till riksdagen fordrade en grundlagsändring hölls det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor först 1921.[1]
Fem kvinnor valdes in i riksdagen 1921. Av dem var Kerstin Hesselgren (första kammaren) och Elisabeth Tamm (andra kammaren) liberaler, Bertha Wellin (andra kammaren, lantmannapartiet) samt Agda Östlund och Nelly Thüring, båda socialdemokrater i andra kammaren.[13]
Det fanns flera begränsningar vilket gjort att årtalet 1921 ifrågasatts som årtal för "allmän och lika rösträtt". Exempelvis fick inte män som värnpliktsvägrat rösta, en bestämmelse som togs bort 1922.[3] Flera begränsningar togs bort 1945, som att man inte fick ha varit försatt i konkurs eller under fattigvård, varför det årtalet med följande val 1949 föreslagits som det första valet med "allmän och lika rösträtt" eller år 1989, med följande val 1992, då omyndigförklaring av individer med vissa psykiska funktionsvariationer avskaffades och nu endast åldersbegränsningen vid myndighetsålder, som dessutom sänkts från 23 till 18 år sedan 1921, kvarstår.[14][15] Begränsningarna kallades allmänt för rösträttsstrecken.
Rösträttsstrecken
redigeraEfter 1921 fick alltså kvinnor rösta i andrakammarval. Samtidigt höjdes rösträttsåldern till 23 år i andra kammaren. Till landstingen blev rösträtten 27 år och därmed också till 1:a kammaren. Men det fanns fortfarande en rad begränsningar av rösträtten, eller diskvalifikationsgrunder som det hette i lagtexten. Dessa kallades vanligen för rösträttsstreck och de var: värnpliktsstrecket, straffpåföljdsstrecket, konkursstrecket, fattigvårdsstrecket och omyndighetsstrecket. Också rösträttsåldern beskrevs i debatten före 1918 som ett rösträttsstreck och av de som ifrågasatte höjningen av rösträttsåldern i samband med besluten 1918-21. För kommunala val fanns även ett skattestreck.[16]
Värnpliktsstrecket innebar att män som värnpliktsvägrat inte fick rösta.[3] Det avskaffades 1922. Vid valen 1909-1922 drabbade värnpliktsstrecket mellan 2 000 och 5 000 personer vid varje val[17].
Straffpåföljdsstrecket, ibland kallat straffstrecket eller fängelseinternstrecket, innebar att den som dömts till straffpåföljd, det vill säga straffarbete/fängelse inte fick rösta. Detta avskaffades i Sverige 1937 (men finns fortfarande i många länder, bland annat USA).[18]
Konkursstrecket innebar att den som var försatt i konkurs inte fick rösta. Det avskaffades 1945.[19]
Fattigvårdsstrecket infördes 1909 och innebar då att den som fick bidrag från fattigvården (som dagens socialbidrag) förlorade rösträtten. Efter 1921 ändrades det till att innebära att den som var omhändertagen av fattigvården inte fick rösta. Detta innebar i praktiken att åldringar på de kommunala ålderdomshemmen inte fick rösta, eftersom hemmen drevs av fattigvården.[19]
Skattestrecket, också kallar utskyldsstrecket, innebar att den som hade skatteskulder blev av med rösträtten. I riksdagsval avskaffades detta 1921, i kommunala val och landstingsval år 1945.[19]
Omyndighetsstrecket innebar att personer som var omyndigförklarade, på grund av till exempel förståndshandikapp eller psykisk sjukdom, förlorade rösträtten. Detta gällde fram till 1989 när det inte längre var möjligt att omyndigförklara någon.[20]
Åldersstrecket innebar att åldern för rösträtt och valbarhet vid uppnådd myndighetsålder preciserades i förhållande till övriga rösträttsbegränsningar.[21]
En ofta spridd uppgift är att svenska romer fick rösträtt först 1959. Detta är ett förenklat svar på frågan "När fick Romerska folket rösträtt?"[22] En anledning till detta är att svenska romer inte alltid var folkbokförda och därför inte kunde rösta i riksdagsvalet. Vid slutet av femtiotalet gjordes ett antal regel- och lagändringar som ledde till att fler romer blev folkbokförda och kunde rösta. Det har inte funnits något formellt streck som explicit hindrat romer från att rösta, men de har fallit utanför systemet av begränsningar som utestängde personer som levde ett liv som inte passade i systemet.[23][24]
Efter 1989 återstår endast åldersstrecket och personer under 18 år får inte rösta. Personer utan svenskt medborgarskap får inte rösta i riksdagsvalet, men i kommunal- och regionvalen om de varit skrivna i Sverige i tre år.[25][26]
Tabeller över rösträttens utveckling i Sverige
redigeraDen kommunala rösträtten har lagts med i artikeln, men då inleds perioden snarare med 1862 års kommunallagar.[förtydliga]
Några uppgifter som underlättar tolkningen av tabellerna.
- Valbarhet och rösträtt har separerats i två olika kolumner – valbarhetskraven till andra kammaren var desamma som rösträtten till den.
- Riksdagens första kammare valdes indirekt via kommunvalet. Därför saknas en kolumn för rösträtt till första kammaren.
- Källa för tabellerna är om inget annat anges "Den Svenska Historien Band 14"[27]
- streck kallades olika inskränkningar i rösträtten som exempelvis utskyldsstreck, fattigvårdsstreck och värnpliktsstreck.
- rdr = riksdaler
- "Fyrk var benämningen på en skatteenhet som genom 1862 års kommunalreform blev allmän måttstock för beräkning av kommunalskatten på landsbygden. Varje skattskyldig skulle påföras ett fyrktal, som genom en kungörelse 1863-09-15 beräknades i förhållandet till den statliga skatten. Fyrk var därigenom en motsvarighet till det nutida begreppet skattekrona". Fyrken baserades på både inkomst och förmögenhet.
Riksdagsvalet
redigera| År | Valbarhetskrav 1:a kammaren | Rösträttsvillkor 2:a kammaren | Effekt |
|---|---|---|---|
| 1866 |
|
|
|
| 1911 |
|
|
|
| 1921 |
|
|
|
| 1922 |
|
|
|
| 1933 |
|
|
|
| 1937 |
|
|
|
| 1945 |
|
|
|
| 1968 |
| ||
| 1989 |
|
Kommunalvalet
redigera| År | Rösträtt landskommuner | Rösträtt städer | Rösträtt landsting | Effekt |
| 1862 |
|
|
|
|
| 1869 | Ingen fick ha mer än 1/50 av kommunens röstetal eller i vissa fall ej mer än 100 röster. | Begränsade extrem röstövervikt för exempelvis bolag. | ||
| 1900 |
Ingen fick ha mer än 1/10 av kommunens röstetal och aldrig mer än vad som motsvarade 5000 fyrkar. |
Begränsade extrem röstövervikt | ||
| 1909[29] |
|
Landstinget blir direktvalt | ||
| 1918 |
|
Rösträttsåldern sätts till 27 år | ||
| 1937 |
|
Rösträttsåldern sätts till 23 år | ||
| 1941 |
|
Rösträttsåldern sätts till 21 år | ||
| 1945 | Enda kravet blir 21 års ålder | |||
Se även
redigeraKällor
redigera- ^ [a b] Sundevall, Fia (27 november 2018). ”Den allmänna rösträtten – när infördes den?”. Demokrati100.se. Arkiverad från originalet den 23 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190323101544/https://demokrati100.se/den-allmanna-rostratten-nar-infordes-den/. Läst 16 april 2019.
- ^ Nilsson, Torbjörn (16 augusti 2018). ”Politiskt system för elitstyre”. Demokrati100.se. Arkiverad från originalet den 23 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190323101817/https://demokrati100.se/politiskt-system-for-elitstyre/. Läst 16 april 2019.
- ^ [a b c] Ahlbäck, Anders; Sundevall, Fia (2019). ”Värnpliktsstrecket - en självklarhet som vändes till sin motsats?”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (170-171): sid. 30–35. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172110. Läst 23 februari 2020.
- ^ ”Kvinnans rösträtt”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 5 juni 2022. https://web.archive.org/web/20220605131523/https://riksarkivet.se/kvinnans-rostratt. Läst 5 juni 2022.
- ^ [a b] Karlsson Klas-Göran, Ulvros Eva Helen, Zander Ulf, red (2006). Historieforskning på nya vägar. Lund: Nordic Academic Press. sid. 246. Libris 10146789. ISBN 9189116828
- ^ Julius Mankell i Svenskt biografiskt lexikon
- ^ [a b c d] Grimberg, Carl. ”446 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0448.html. Läst 2 juli 2023.
- ^ Rönnbäck, Josefin (16 augusti 2018). ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt”. Demokrati100.se. Arkiverad från originalet den 23 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190323101820/https://demokrati100.se/landsforeningen-for-kvinnans-politiska-rostratt/. Läst 8 juni 2020.
- ^ Grimberg, Carl. ”447 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0449.html. Läst 2 juli 2023.
- ^ Grimberg, Carl. ”448 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0450.html. Läst 2 juli 2023.
- ^ [a b] Grimberg, Carl. ”449 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0451.html. Läst 2 juli 2023.
- ^ Riksdagsförvaltningen. ”Riksdagens historia”. www.riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/riksdagens-historia/. Läst 12 april 2018.
- ^ ”Om kvinnlig rösträtt i Sverige”. Riksarkivet. https://riksarkivet.se/om-kvinnlig-rostratt-i-sverige. Läst 27 maj 2020.
- ^ ”Rösträtt”. Stockholmskällan. https://stockholmskallan.stockholm.se/teman/demokratisering/rostratt/. Läst 8 augusti 2021.
- ^ Björkman, Jenny (13 augusti 2018). ”Rösträttens begränsningar”. Demokrati100.se. Arkiverad från originalet den 8 augusti 2021. https://web.archive.org/web/20210808044501/https://demokrati100.se/rostrattens-begransningar/. Läst 8 augusti 2021.
- ^ Ericsson, Martin; Sundevall, Fia (2019). ”Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin - en introduktion till temat”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (170-171): sid. 5–7. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172113. Läst 23 februari 2020.
- ^ Lindgren, Mattias (2020) (pdf). Utan rösträtt – Kvantitativa effekter av olika rösträttsbegränsningar 1866–2018 (Elektronisk resurs) (se Tabell A8). Kungliga biblioteket. sid. 32. Libris t6rq0j3lrpjr7q67. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:publ-68. Läst 6 juni 2022
- ^ Berg, Annika (2019). ”Att straffas ut från vallokalen : Om straffpåföljd som rösträttshinder”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek 44 (2-3 [170-171]): sid. 36–39. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172686. Läst 23 februari 2020.
- ^ [a b c] Sundevall, Fia (2019). ”Pengar och medborgarrätt : om rösträttens ekonomiska diskvalifikationsgrunder”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (170-171): sid. 40–48. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172107. Läst 23 februari 2020.
- ^ Berg, Annika (2019). ”De ovuxna vuxna : Om omyndighet som rösträttshinder”. Arbetarhistoria : Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek 44 (2-3 [170-171]): sid. 49–53. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-172687. Läst 23 februari 2020.
- ^ Josefsson Jonathan och Sandin Bengt, Ungas röst som hot eller möjlighet? Rösträtts- och valbarhetsålder i Sverige under 1900-talet. Arbetarhistoria 170-171 s 15-21.
- ^ Jon Pettersson i samarbete med forskare anslutna till Frantzwagner Sällskapet (2019). ”Många romer fick inte rösta förrän 1959… – Låter inte det lite konstigt?”. Drabbrikan (Frantzwagner Sällskapet) (13).
- ^ Björkman, Jenny (20 november 2019). ”När fick romer rösträtt?”. Demokrati100.se. Arkiverad från originalet den 23 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200223152453/https://demokrati100.se/nar-fick-romer-rostratt/. Läst 23 februari 2020.
- ^ ”När fick romer och samer rösträtt?”. https://www.youtube.com/watch?v=uetsEkx-OE4. Läst 21 juni 2020.
- ^ [a b c d e] Annika Berg, Martin Ericsson & Fia Sundevall (2018). Rösträtt för alla? Begränsningar i rösträtten efter 1921. i Ulrika Holgersson & Lena Wägnerud (red.) Rösträttens århundrade. Makadam Förlag. sid. 219–239. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-163348. Läst 23 februari 2020
- ^ ”Rösträtt och röstlängd”. www.val.se. https://www.val.se/att-rosta/vem-har-rostratt/rostratt-och-rostlangd.html. Läst 8 augusti 2021.
- ^ Den Svenska Historien Band 14 sida 116-120, ISBN 91-34-42688-4
- ^ Den Svenska Historien Band 12 sida 190-199, ISBN 91-34-42684-1
- ^ Den Svenska Historien Band 13 kap Höger och vänster i strid om rösträtten 1890-1909, ISBN 91-34-42686-8
Litteratur
redigera- Holgersson, Ulrika & Wägnerud, Lena (red.) Rösträttens århundrade. Stockholm: Makadam 2019.
- Vallinder, Torbjörn: I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen i Sverige 1886-1900, Stockholm: Natur & Kultur 1962.
- "Tema: Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin", Arbetarhistoria nr 170–171 2019.