Öppna huvudmenyn

Omyndigförklaring är en juridisk åtgärd av domstol, med avsikt att frånta en myndig person dess rättshandlingsförmåga, det vill säga förmågan att ingå avtal med mera. Orsaker till omyndigförklaringen kan vara exempelvis psykisk sjukdom, demens eller utvecklingsstörning.

I bland annat de nordiska länderna, Österrike och Tyskland har åtgärden sedan 1980- och 1990-talen ersatts av andra förfaranden.

FinlandRedigera

Om ett intressebevakarförordnande inte räcker till för att trygga huvudmannens intressen, kan domstolen besluta att huvudmannen får företa vissa rättshandlingar endast tillsammans med intressebevakaren. Om inte detta räcker kan domstolen besluta att huvudmannen inte är behörig att företa vissa rättshandlingar eller förfoga över viss egendom. I extrema fall kan domstolen besluta att huvudmannen ska omyndigförklaras. 2012 omyndigförklarade domstolarna i bara två fall och det fanns då runt 1 600 personer i Finland som var omyndigförklarade.[1]

Svenska förhållandenRedigera

Omyndigförklaring avskaffades i Sverige den 1 januari 1989 och ersattes med förvaltarskap. För personer som på grund av till exempel utvecklingsstörning inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person kan tingsrätten istället besluta om förvaltare[2]. Den som är satt under förvaltare mister, till skillnad från den som enbart har god man, sin rättshandlingsförmåga och saknar rätt att föra sin egen talan och på egen hand ingå avtal. Den som är satt under förvaltare får dock rösta i allmänna val.[3]

HusebyaffärenRedigera

Ett känt svenskt fall var Florence Stephens, som 1957 begärde sig själv omyndigförklarad i samband med Husebyaffären.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Kangas, Urpo (2015). Familje- och kvarlåtenskapens grunder. Helsingfors: Talentum. sid. 215-216. ISBN 978-952-14-2240-9 
  2. ^ FUB:s webbplats Arkiverad 13 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Regeringens proposition 1987/88:124

Externa källorRedigera