Maths Heuman
Carl Helge Mathias (Maths) Heuman, född 12 mars 1899 i Falkenberg, död 29 juni 1993 i Täby, var en svensk jurist. Han var hovrättspresident i Hovrätten för Västra Sverige 1960–1966 och Sveriges förste riksåklagare 1948–1960. Maths Heuman var far till justitierådet Jan Heuman och lagmannen Sigurd Heuman.
Biografi
redigeraMaths Heuman var son till medicine doktor Gustaf Daniel Heüman och Helena, född Fjellman. Han blev juris kandidat vid Lunds universitet 1925 och gjorde därefter en snabb karriär inom rättsväsendet, bland annat vid justitiedepartementet. Hösten 1933 skrev Heuman på justitieministern Karl Schlyters uppdrag den promemoria som låg till grund för kriminaliseringen av utpressning.[1]
Heuman blev hovrättsråd vid Göta hovrätt 1937, tillförordnad lagbyråchef vid justitiedepartementet 1935–1938, och Halmstads borgmästare 1938–1947. Heuman var dessutom ledamot av krigsdomstolen 1941–1947 samt i strafflagberedningen. 1947 utförde Heuman Justitiekanslerämbetets utredning i Unmanaffären.
När riksåklagareämbetet infördes 1948, utsågs Heuman till befattningen, vilken han innehade till 1960, samt var därefter hovrättspresident vid Hovrätten för Västra Sverige 1960–1966.[2] Efter sin pensionering var Heuman 1967–1971 verksam som styrelseordförande i Rederi AB Nordstjernan. Han utnämndes till juris hedersdoktor vid Lunds universitet, hedersledamot av Hallands nation i Lund 1948, av Göteborgs nation i Uppsala 1963, hedersledamot av Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg (KVVS) 1965 och var kommendör av Nordstjärneorden. Heuman är begravd på Örgryte gamla kyrkogård.[3]
Kejne- och Haijbyaffärerna
redigeraHeuman blev allmänt känd då han 1949 fick uppdraget att granska staten Israels rapport om mordet på Folke Bernadotte, 1950 utsågs till ordförande i Kejnekommissionen, och 1952 ansvarade för utpressningsåtalet mot Kurt Haijby. 1974–1975 skrev Heuman ned sina minnen från Haijby- och Kejneaffärerna som deponerades i Riksarkivet och hos Riksåklagaren för framtida kvalificerad forskning. Anteckningarna omarbetades också till en bok, utgiven 1978, som utöver vad som framkommit i den rapport som Kejnekommissionen lämnat i form av en statlig offentlig utredning, och de delar av hovrättsdomen i Haijbymålet som var offentliga, också lyfte fram Heumans egna funderingar kring fallen.[4] Denna har år 2008 kritiserats av advokaterna Ebervall och Samuelson för att ha dolt och förminskat de rättsövergrepp som Kurt Haijby ansåg sig utsatt för.[5]
Avkriminaliseringen av homosexuella handlingar
redigeraSom medarbetare i strafflagberedningen hade han knappast så stort inflytande. Frågan väcktes redan med en motion till 1933 års riksdag av juris professor Vilhelm Lundstedt, och 1943 års riksdag uppmanade på Lundstedts initiativ regeringen att snarast komma med en proposition.[6] Eric Thorsell menar att Karl Gustaf Westman, justitieminister 1936–1943, offentligt förklarat att samvetsskäl förbjöd honom att stödja förslaget, och därför förhalat ärendet.[7] Oron för att följden skulle bli att homosexuella skulle komma att visa sig mera öppet delades av Heuman, och Fredrik Silverstolpe citerar hans motvilja mot "ohöljt manifesterade" homosexuella förbindelser.[8][9] Heuman kom också att dela den uppfattning som ofta framfördes i den offentliga debatten, att avkriminaliseringen 1944 fått en tilltagande "pojkprostitution" till följd.[10]
Utmärkelser
redigera
Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden, 6 juni 1958.[11]
Bibliografi
redigera- 1950 - Utlåtande... angående mordet på greve Folke Bernadotte af Wisborg
- 1952 - Brottets beivrande, Heuman m.fl.
- 1955 - Kriminologi, Agge m.fl.
- 1978 - Rättsaffärerna Kejne och Haijby
Referenser
redigera- ^ Maths Heuman: Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Norstedts, Stockholm 1978, sid 106-107 med ett längre citat ur 1933 års promemoria som visar påtaglig överensstämmelse med den senare handläggningen av Haijbyaffären och misstankarna om utpressning av Nils Quensel.
- ^ Anno 93, Stockholm 1994, s. 232 f
- ^ SvenskaGravar
- ^ Maths Heuman: Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Norstedt, Stockholm 1978, sid 10
- ^ Erik Sidenbladh: När makten skyddas sitter sanningen trångt. Arkiverad 27 augusti 2008 hämtat från the Wayback Machine. (Intervju med Per E. Samuelson) i Svenska Dagbladet 23 augusti 2008
- ^ Göran Söderström: En aktiviströrelse växer fram i Söderström (red.): Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholm, 199, ISBN 91-7031-065-3, sid 398
- ^ Eric Thorsell: En homosexuell arbetares memoarer. Barrikaden, Stockholm 1980, ISBN 91-85328-76-6, sid 121
- ^ Fredrik Silverstolpe: Hur lesbianerna förlorade sin oskuld i Söderström (red.): Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholm, 1999, ISBN 91-7031-065-3, sid 401, citat ur ett sammanträdesprotokoll från den 20 augusti 1941 [i Strafflagberedningen?]: såg häromdagen två ynglingar i Stockholm arm i arm och med ansiktena i varandra. Det var rent otäckt och sådant får inte tolereras.
- ^ Jens Rydström: Statens normalsex skapar nya avvikare i Svensk Tidskrift nr 2001:6. [I den offentliga debatten och i strafflagsberedningen var det främst två saker som oroade:] dels att homosexuella män och kvinnor skulle förföra och förstöra unga pojkar och flickor och dels att en lagändring skulle leda till "ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser", som strafflagberedningen skrev i sitt utlåtande 1941. Oron för förförelse ledde till att sexuella handlingar mellan personer av samma kön fick en högre åldersgräns, men oron för att homosexuella skulle visa sig mera öppet var svårare att komma åt med lagstiftning. Detta blev i stället föremål för polisiära ingripanden.
- ^ Maths Heuman: Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Norstedt, Stockholm 1978, sid 13: Ett avslöjande att en person begått en homosexuell handling medförde ofta hans sociala undergång. Flera fall från denna tid är kända där personer i framskjuten ställning som stod inför polisingripande frivilligt sökte döden. Homosexuella personer blev av nu angivna skäl ofta offer för utpressare. Den humanisering av lagstiftningen som genomfördes 1944 hade i vissa avseenden en ogynnsam effekt i det att homosexualiteten manifesterade sig mera öppet och ibland i stötande former. Allvarligare var dock att den så kallade pojkprostitutionen som ju alltfort var straffbelagd började att florera särskilt i storstäderna.
- ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 12 (1950–1959), p. 120, digital avbildning.
Källor
redigera- Vem är det 1987