Lobbying i Sverige har traditionellt varit begränsad, men har blivit vanligare i takt med att banden mellan de politiska partierna och olika intresseorganisationer blivit svagare. Exempel på sådana traditionella band som försvagats på senare år är exempelvis de mellan LO och socialdemokraterna, mellan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Centerpartiet samt mellan Svenskt Näringsliv och Moderata samlingspartiet. Public affairs eller samhällskontakter används ibland som synonymer, eller för att beskriva närliggande verksamhet.

RemissförfarandetRedigera

Sverige använder traditionellt ett omfattande remissförfarande. Detta innebar att etablerade intresseorganisationer ofta automatiskt blir tillfrågade och därmed inte har samma självklara behov att på egen hand bedriva lobbning. Samtidigt innebär det att organisationer som inte har status som remissinstans har svårare att framföra sin åsikt. Remissförfarandet var och är också ganska långsamt vilket i en tid med snabbare politiskt beslutstempo skapar ett behov hos politiska partier att använda alternativa kanaler som lobbning.[källa behövs] Däremot är det inte den organiserade politiken, med remissförfaranden och långa beslutsvägar genom utredningar som skapat behov av mer lobbning, utan ett i grunden förändrat samhälle där politiken idag i grunden fungerar annorlunda än tidigare. Remissförfaranden gäller bara förslag som regeringen vill genomföra, där lobbyister kan föreslå något annorlunda, medan lobbyister vill genomföra även saker regeringen inte tar på allvar.

Att bevaka remissförfaranden är inte det enda sättet som en lobbyist arbetar på. En vanlig metod för att föra fram förslag staten inte tagit på allvar är att lobbyisten själv gör en utredning, liknande den som staten skulle ha gjort. Det är vanligt att kommuner och landsting gör sådana utredningar även om sådant som är statens ansvar. Ett annat viktigt sätt att påverka är att få press och media att ta upp ämnen. Lobbyisten kan skriva färdiga tidningsartiklar så att det blir lättare för tidningarna att ta upp ämnet. Detta används både när man vill föra fram förslag och när man vill stoppa dem. Riksdagsmotioner är en viktig ingång eftersom regeringen och partierna måste ta ställning till förslagen. En lobbyist kan få en riksdagsman att föra fram ett förslag.

Det demokratiska perspektivetRedigera

Ur demokratisk synvinkel har lobbning både positiva och negativa sidor: det brukar påstås att den som har större finansiella resurser har en fördel, samtidigt som lobbning är öppet för alla som är villiga att satsa på det. Den som har finansiella resurser kan lobba på bred front och med olika metoder.

Lobbyister har kritiserats för att ha hemlig agenda. Att de vill ha ensidiga fördelar för sina uppdragsgivare och samtidigt försöker dölja det. Att säga att "just vi vill ha det bättre och vi struntar i andra" brukar inte fungera som lobbyargument, utan de får hitta på andra argument, t.ex. visa på exempel där de är missgynnade, eller hur samhället kan förbättras på ett sätt som gynnar denna grupp.

Debatt och exempelRedigera

Lobbyingen som genomfördes på Svenskt Näringslivs uppdrag[1] av Prime före valet 2010 orsakade stor debatt december 2010 om lobbying i Sverige.[2] Detta efter Aftonbladets avslöjande om Primes försök till intern påverkan av Socialdemokraterna. Det kom att kallas för Primegate.[3] Den ledde sedan till en debatt om källskydd i Sverige för avslöjande om lobbying.[4][5][6]

Exempel på svenska företag som hjälper andra företag och organisationer med sitt påverkanarbete är Burson-Marsteller, Paues Åberg Communications, Prime PR, JKL, Gullers Grupp, EEB, Kreab och Westander.

Språkliga aspekterRedigera

I svenska språket finns ordet lobby som politiskt begrepp belagt redan 1965.[7] Formen lobbying är idag vanligare i svenskspråkig facklitteratur än lobbyism, lobbyist, lobbyarbete och lobba.[8] De försvenskade formerna lobbning och lobbare är mycket ovanliga i litteraturen, och lär först ha använts i finlandssvenskan[källa behövs]. Myndigheter och språkvårdande myndigheter rekommenderar det svenska ordet påtryckning,[9] eller möjligen försvenskade former som lobbning,[10] framför den "onödiga" anglicismen lobbying.

Verbformen för att bedriva lobbning är "lobba" (att argumentera för och driva sin linje). Sammansättningar med substantiv-efterledet "-lobbyn", exempelvis "vapenlobbyn" (i USA), "gaylobbyn" eller "den judiska lobbyn" används i allmänhet på ett negativt sätt, för att uttrycka att man anser att dessa grupper har ett för stort inflytande över den förda politiken.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  • SOU 1998:146 "Lobbning" och SOU 2000:1 "En uthållig demokrati"

NoterRedigera