Upplysningens dialektik (tyska: Dialektik der Aufklärung) är ett filosofiskt verk på kritisk teori skrivet av Max Horkheimer och Theodor W. Adorno och först publicerat 1944. Horkheimer och Adorno betraktas som centralfigurer inom den tyska Frankfurtskolan.

I boken beskrivs den västerländska kulturutvecklingen från ett nymarxistiskt perspektiv med början i upplysningen fram till den amerikanska masskulturen och det tyska samhället under den nazistiska regimen. De kritiserar det "instrumentella förnuft" som de anser har blivit resultatet av det ursprungliga upplysningsprojektets frihetssträvan, liksom underhållningsindustrin och dess uttryck främst i USA.[1]

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Upplysningens dialektik”. http://www.daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=573. 

Externa länkarRedigera