Kristian VIII av Danmark
Kristian VIII, da. Christian 8., född 18 september 1786, död 20 januari 1848, var kung av Danmark från 1839 och kung av Norge 17 maj 1814–10 oktober 1814 under namnet Kristian Fredrik. Son till arvprins Fredrik av Danmark och Sofia Fredrika av Mecklenburg-Schwerin.
| Kristian VIII | |
|---|---|
| |
| Porträtt av kung Kristian från 1831. | |
| Regeringstid | 17 maj–10 oktober 1814 (146 dagar) |
| Företrädare | Fredrik VI |
| Efterträdare | Karl II |
| Regeringstid | 3 december 1839–20 januari 1848 (8 år och 48 dagar) |
| Kröning | Välsignelse: 28 juni 1840[a] |
| Företrädare | Fredrik VI |
| Efterträdare | Fredrik VII |
| Valspråk | Gud och fäderneslandet |
| Gemåler | Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin Karolina Amalia av Augustenborg |
| Barn | Fredrik VII |
| Ätt | Huset Oldenburg |
| Far | Arvprins Fredrik |
| Mor | Sofia Fredrika av Mecklenburg-Schwerin |
| Född | 18 september 1786 Christiansborgs slott i Köpenhamn, Danmark
|
| Död | 20 januari 1848 (61 år och 124 dagar) Amalienborgs slott i Köpenhamn, Danmark
|
| Begravd | 29 februari 1848 Roskilde domkyrka |
Kristian var en mångsidig begåvning, intresserad av statsstyrsel, vetenskap och konst. 1806 gifte han sig med sin kusin Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin, men de skildes 1810 på grund av ömsesidig otrohet. Hans andra äktenskap med Karolina Amalia av Augustenborg 1815 blev lyckligt. 1813 blev han ståthållare i Norge.[1]
Norsk ståthållare och kungRedigera
När den nyblivne svenske kronprinsen Karl Johan hösten 1813 invaderade Danmark och segrade, blev det vid freden i Kiel bestämt att kungen av helstaten Danmark-Norge skulle överlämna Norge till kungen av Sverige och att de båda länderna skulle ingå en union under svenskt styre. Kristian Fredrik, i egenskap av dansk ståthållare i Norge, vägrade dock att gå med på detta utan utropade istället i samband med ett stormansmöte i Eidsvoll 16 februari Norge som ett självständigt rike. En folkvald konstituerande församling inkallades och antog 17 maj Eidsvollförfattningen, Norges grundlag.
Därpå valdes Kristian Fredrik till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot kronprins Karl Johans krav på Kieltraktatens uppfyllande, och fick efter svensk invasion i slutet av juli (Sveriges senaste krig om man borträknar stridshandlingarna i Afghanistan) ge vika. Vid Konventionen i Moss den 14 augusti ingicks vapenstillestånd, och Kristian Fredrik gav samtycke till abdikation mot att Norge fick behålla sin grundlag i en personalunion med Sverige. Han abdikerade och lämnade landet den 10 oktober, efter att ha överlämnat regeringsmakten till Stortinget. Den 4 november 1814 antog Stortinget en reviderad författning som öppnade för unionen med Sverige, och Karl XIII (i Norge Karl II) valdes samma dag till norsk kung. Unionen med Sverige bestod till upplösningen 1905.
Dansk kungRedigera
Kristians förhållande till Fredrik VI var inte gott. 1819-22 och 1838 anknöt han genom utlandsresor förbindelser med konservativa furstar och statsmän. Gentemot de liberala strömningarna och ständerinstitutionerna ställde han sig föga välvillig. 3 december 1839 besteg han tronen och avvisade strax oppositionens krav på en författningsändring, varemot han lovade - och genomförde - betydande förvaltningsreformer. Kommunalstyrelsen organiserades 1837-41, finanserna förbättrades, statsskulden nedbragtes med mera.
Detta tillfredsställde dock inte den energiska och högröstade oppositionen, men med stöd av statsministern Poul Christian von Stemann tog kungen upp striden. Avgörande blev dock den olösliga motsättningen mellan danskt och tyskt. Själv heltigenom dansk men knappast fullt förtrogen med den sønderjyska danskhetens svåra ställning sökte Kristian med ärlig vilja till opartisk medling förgäves förena de stridande parterna. Hans försonande språkpolitik strandade på Peter Hiort Lorenzens envisa hävdande av danskans formella likaberättigande från 1842 och hans försök att genom utnämning av Fredrik av Noer till ståthållare över hertigdömena samma år att skilja de augustenborgska bröderna åt slog fel. Förbittringen över kungens uppträdande gjorde oppositionen nationalliberal och mångdubblade dess styrka.
Slutligen slog Kristian om: i det "öppna brevet" 8 juli 1846 uttalande han sig för en lösning av monarkins invecklade arvsföljdsförhållanden i utpräglat danska anda, varigenom han delvis vann danskarna men skärpte den slesvig-holsteinska oppositionens motstånd. Under sina sista år övervägde han upphävande av enväldet, men dog före förverkligandet av dessa planer.[1]
FamiljRedigera
Gift 1) 1806 med sin kusin Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin (1784-1840) (skilda 1810)
Barn:
Gift 2) 1815 med Karolina Amalia av Augustenborg. Barnlös.
NoterRedigera
KällorRedigera
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 48-49