Tredje internationalen, ofta kallad Komintern[uttal saknas] efter Kommunistiska internationalen, var en sammanslutning av kommunistiska partier i världen, där medlemspartierna utgjorde sektioner i ett världsomspännande kommunistparti för att sprida revolutionen.

Affisch till fjärde kongressen 1922.

Organisation redigera

 
Ryskspråkiga utgåvan av Kominterns tidning

Internationalen bildades under ledning av Grigorij Zinovjev i Moskva 2 mars 1919, och upplöstes av Josef Stalin 1943. Högkvarteret var placerat i Moskva, och den mest långvariga av dess ordförande var den bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov (1934–1943). Målsättningen med organisationen var att med alla tillgängliga medel, inklusive militärt, nedkämpa bourgeoisin, att med sovjetiskt understöd föra revolutionen vidare och upplösa nationalstaterna en efter en och omvandla dem till en internationell socialistisk sovjetrepublik (rådsrepublik).[1] Organisationen, vilken var hårt centraliserad, beskylldes för att stå under stort inflytande från Sovjetunionens kommunistparti i Moskva. År 1928 hade Komintern 1,6 miljoner medlemmar, varav 440 000 utanför Sovjet.[2]

EKKI redigera

Kongresser hölls åren 1919, 1920, 1921, 1922, 1924, 1928 och 1935. Då det kom att gå allt längre tid mellan kongresserna fick Kominterns exekutivkommitté — EKKI — allt större makt. EKKI hade befogenhet att utfärda bindande direktiv för medlemspartierna, upphäva eller ändra deras beslut och utesluta enskilda, grupper eller hela partier ur Komintern. EKKI:s ledning, som bestod av ett hundratal ledamöter, sammanträdde två gånger om året, men den verkliga ledningen fanns hos presidiet med 30 ledamöter och dess politiska sekretariat med 11 ledamöter.[3]

Fjärde internationalen redigera

Under det sena 1920-talet bildades en utbrytargrupp under ledning av Trotskij, kallad Fjärde internationalen. Denna grupp stod utanför det sovjetiska kommunistpartiets inflytandesfär och kritiserades hårt av bland andra Stalin. 1929 utvisades Trotskij från Sovjetunionen. 1940 mördades han i Mexiko, sannolikt på order från Stalin.

Internationell delaktighet redigera

28 länders vänstersocialistiska partier var inbjudna att representera på den första kongressen.

Sverige redigera

 
Karl Kilboms medlemskort i Komintern.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (från 1921 Sveriges Kommunistiska Parti, nuvarande Vänsterpartiet) deltog i Komintern.

Svenska delegater:

De svenska kommunisterna var splittrade i sin syn på Komintern och partidelning skedde två gånger under 1920-talet.

Norge redigera

Det norska Arbeiderpartiet var ett av de få socialdemokratiska partier som anslöt sig. Det uteslöts dock ur Komintern 1923 och de medlemmar som stannade kvar bildade Norges Kommunistiske Parti (NKP).

Tyskland redigera

I Europa i stort blev det en brytning mellan Komintern och andra vänsterkrafter. I Tyskland underlättade konflikten mellan kommunister (Tysklands kommunistiska parti, KPD) och socialdemokrater (Tysklands socialdemokratiska parti, SPD) möjligheten för nazisterna att attrahera massor av arbetare i sina led, samtidigt som det kommunistiska "hotet mot nationen" framhölls, efter uppror och väpnad kamp av frikårer, såsom spartakistupproret. KPD, som var det största kommunistpartiet utanför Sovjetunionen, förbjöds 1933 då Adolf Hitler kommit till makten, som "nationellt revolutionärt hot" efter den anlagda riksdagshusbranden. Tyskland och Japan undertecknade 1936 Antikominternpakten, till vilken dryga tiotalet andra länders regimer anslöt sig, bland andra de i Spanien, Danmark, Finland och Rumänien.

Kina redigera

Representanter från Komintern var närvarande då Kinas kommunistiska parti (KKP) grundades i Shanghai 1921 av bland andra Mao Zedong (lokalen där KKP:s grundande ägde rum finns fortfarande kvar att besöka, den utgör idag del i shoppinggallerian Xintiandi ägd av Shui On Land från Hongkong). De nära kontakterna mellan KKP och Sovjetunionens kommunistiska parti fördjupades efter Folkrepubliken Kinas grundande den 1 oktober 1949 och bröts slutligen 1960 i samband med den kinesisk-sovjetiska splittringen.

Upplösning redigera

Komintern höll sju kongresser under tiden 1919 till 1935, innan organisationen upplöstes 1943. Ofta hävdas det att Tredje internationalen upplöstes eftersom Sovjetunionen ville lugna sina allierade i andra världskriget, främst Storbritannien och Förenta staterna, så att de inte skulle ha misstanken att Sovjetunionen bedrev en politik som försökte underblåsa revolutionen i andra länder.[4] Under krigets två sista år anpassade Stalin sig till anti-Hitler-koalitionen, men så snart sovjetisk kontroll upprättats med marionettregimer i Östeuropa, bildades Kominform, 1947.

I populärkulturen redigera

Se även redigera

Artiklar om socialism

Marxism · Kommunism
Reformism · Socialdemokrati
Mera

Centrala begrepp

Arbetarklass · Fackförening
Folkrepublik · Jämlikhet
Klasskamp · Planekonomi
Produktionssätt · Proletariat
Realsocialism · Reformer
Revolution · Solidaritet

Portalfigurer

Robert Owen · Karl Marx
Friedrich Engels · Eduard Bernstein
Vladimir Lenin · Lev Trotskij
Rosa Luxemburg · Josef Stalin
Mao Zedong

Organisationer

Socialistiska partier i Sverige
Socialistiska partier i världen
Socialistiska internationaler

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Mötesprotokoll från Kominterns andra kongressen 1920
  2. ^ Hermann Weber (1986) "Kommunistische Internationale", Lexikon des Sozialismus. Köln: Bund-Verlag
  3. ^ Arbetarrörelsen: en uppslagsbok. När-Var-Hur-serien, 99-0106773-1. Stockholm: Forum. 1978. Libris 7254418. ISBN 91-37-06802-4 
  4. ^ Service, Robert (2004). Stalin. A biography. London: Macmillan. sid. 444-445. ISBN 9780333726273 
  5. ^ ”Komintern (Svenska)”. Youtube. http://www.youtube.com/watch?v=DlyhKyfBOYw. 

Vidare läsning redigera