Öppna huvudmenyn

Johan Jakob Nordström

finlandssvensk jurist, riksarkivarie, och politiker.
Johan Jakob Nordström
Johan Jakob Nordström i helfigur.

Johan Jakob Nordström, född 20 december 1801 i Åbo i Egentliga Finland, död 7 maj 1874 i Stockholm, var en finlandssvensk jurist, riksarkivarie, och politiker.

Nordström var professor i folk- och statsrätt i Helsingfors 1834–1846, Sveriges riksarkivarie från 1846, ledamot av prästeståndet 1853–1863, samt ledamot av första kammaren 1867–1874.

BiografiRedigera

Johan Jakob Nordström föddes i Åbos svenska församling som son till svarvarmästare och gårdsägare Matts Nordström och Katarina Holmberg. Sex år gammal erfor han Alexander I:s ockupation, vilket påverkade honom djupt i hans politiska åskådning.

Genom en morbroders givmildhet fick han möjlighet att studera vid Kungliga Akademien i Åbo, där han blev magister, juris kandidat, och disputerade, det senare över en avhandling om länsförfattningen i Sverige under medeltiden. Som student mottog han intryck från den så kallade Åboromantiken, anslöt sig till den historiska skolan, blev lärjunge till Friedrich Karl von Savigny, Edmund Burke och Erik Gustaf Geijer, och skulle framgent verka mot kontraktualismen. 1827 fick han tjänst som adjunkt i ekonomisk rätt, men efter stadens brand 1828 förlades hans tjänst i Helsingfors.

År 1834 utnämndes han till professor i statsrätt och folkrätt, efter att två år tidigare ha utgivit ett par större verk, om bevisföring i brottmål under medeltiden, och ett verk om Finlands kommunallagar. Under tiden han verkade som professor, utkom han med sitt huvudverk, Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia som uppgick till 1200 sidor. Verket har kritiserats för bristande arkivforskning, men fick också mycket beundran för de omfattande kunskaper han nedlagt i det. Detta verk utgjorde en central brytpunkt i hans karriär, då uppmärksamheten fick till följd att han fick allt mindre tid till forskning eftersom hans kunnande söktes till statsförvaltningen och politiken.

Han sade därför upp sig från universitetet 1846, och begav sig till Sverige, där han blivit utnämnd till riksarkivarie efter Hans Järta och (tillförordnad) Bror Emil Hildebrand. Många finländare upplevde hans emigration som ett svek. Motståndare till den utbredda fennomanin i romantikens Finland, fick han också ovänner av denna orsak. Som riksarkivarie företog han en betydande publicistisk verksamhet, och var en tid lärare i statsrätt för kronprins Karl.

1848 respektive 1849 utnämndes han till sekreterare vid universitetens kanslerer i Lund och Uppsala, och hade ett finger med i spelet till utformningen av universitetsstatuterna av 1852; till skillnad från exempelvis Geijer var Nordström motståndare till universitetens jurisdiktionsrätt, vilken avskaffades 1852.

1847 inträde han första gången i Sveriges riksdag, som sekreterare i Konstitutionsutskottet, en post han även innehade 1850. 1847 invaldes han också som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Vid ståndsriksdagarna 1853/54, 1856/58, 1859/60 och 1862/63 företrädde han Vetenskapsakademien i prästeståndet. Som riksdagsman blev han ledare för det så kallade Nordströmska partiet under ståthållarstriden. Han tillhörde de konservativa krafterna i den svenska politiken, vilket bland annat tog sig uttryck i hans hållning i representationsreformen som han avvisade för att i stället försvara en på organisk samhällsuppfattning grundad ståndsförfattning, om än olik det rådande systemet. Han var sedan riksdagsledamot i första kammaren för Norrbottens läns valkrets från 1867 till sin död.

Han deltog i flera statliga kommittéer och var 1854–1867 fullmäktig i Riksgäldskontoret. Det har sagts om Nordström att få eller ingen riksdagsman i den svenska historien har framlagt så många reservationer mot antagna lagar. När Frans Michael Franzén avled erbjöds Nordström hans stol i Svenska akademien, men han avböjde. 1829 gifte han sig med Anna Kristina Synnerberg, dotter till statsrådet Erik Johan Synnerberg och Christina Charlotta von Knorring. Äktenskapet gav sonen Theodor Nordström, som sedermera blev landshövding.

BibliografiRedigera

  • Om länsförfattningen i den svenska Norden intill Gustaf den förstes tid (1826)
  • Skildring af bevisföringsmethoderne i brottsmål, efter de gamla landskapslagarne (1823)
  • De municipiorum in Fennia constitutione (1832)
  • Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia, efter de äldre lagarne till sednare hälften af sjuttonde seklet (1–2, 18391840)
  • Bref om det från år 1863 hvilande förlag till ombildning af representationen af Thomas Frisk (anonymt, 1865)

Priser och utmärkelserRedigera

KällorRedigera

Externa länkarRedigera