Begravning med kista.

Sättet att begrava sina förfäder har växlat mellan tidsepoker och skiljer sig också av religiösa eller geografiska skäl. Syftet kan också skilja sig, alltifrån ett enkelt vilorum till imponerande statussymbol.

Enligt begravningslagen tillåts i Sverige idag huvudsakligen tre gravskick:[1]

  • Stoft eller aska på bestämd plats
  • Placering eller utströende av aska i minneslund
  • Spridning av aska på annan plats än begravningsplats

Men fler definitioner är under utredning, då nya skick har utvecklats med tiden.

Kyrkogårdarna i Sverige har vanligtvis skilda gravfält för kistgravar, urngravar och askgravar. Det är dock inte ovanligt att urnor gravsätts i befintliga kistgravar för att förena familjemedlemmar. Skillnaden mellan urngrav och askgrav är att gravplatsen i det senare fallet markeras med en mindre sten eller platta och huvudsakligen sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Urngrav är den mer traditionella typen av grav, som i likhet med kistgrav innefattar en yta som kan användas för plantering.

I minneslund sker gravsättning genom att askan grävs ner. Gravsättningen sker utan urna eller med urna i lättförgängligt material. Den enskilda askans identitet registreras inte, däremot kan lägena för nedgrävda askor registreras anonymt för effektiv användning av en begränsad yta. Om minneslunden utgörs av naturmark kan askan i stället strös ut.

Det finns numera ett mindre anonymt gravskick, kallat askgravlund eller asklund. Där gravsätts urnorna eller askorna i grupper (fortfarande anonymt exakt var), med gemensam smyckningsplats, men till skillnad från i minneslunden finns namnskyltar (utförda av förvaltningen) uppsatta vid gruppen. Minneslundar för anonym gravsättning av kistor finns på enstaka kyrkogårdar. Dessa har i vissa fall namnskyltar i likhet med asklundarna.

HistoriaRedigera

 
Sittande döda i en gånggriftskammare, som det kan ha sett ut för 5000 år sedan under bondestenåldern.

Under jägarstenåldern är alla spår efter gravläggningar extremt sällsynta men de som finns består av nedgrävda personer, i regel en person per grav, men två eller fler kan också ligga tillsammans. Vid övergången till bondestenålder och under hela den kvarvarande delen av forntiden tycks försiktiga beräkningar visa att färre än 10% av den vuxna befolkningen finns företrädd bland de kända gravformerna, medan det är okänt vad man gjorde med de övriga. Bondestenåldern kännetecknas dels av stenkammargravar (dösar, gånggrifter och hällkistor) med allt från en enda till många personer i varje enskild kammare, dels av nedgrävda personer, ofta i enmansgravar men ibland innehållande två eller tre personer. Dessa olika gravformer brukar räknas till olika kulturer eller tidsperioder. Dessa ersattes under äldre bronsålder av enmansgravar bestående av stora rösen eller högar, men också en del flacka varianter, kallade stensättningar.

En nyhet för skandinavisk del var etableringen av kremering vid övergången till yngre bronsålder runt 1100 f.Kr. vilket därefter skulle bli den dominerade gravformen i de flesta skandinaviska områdena ända fram till kristendomens införande. Enstaka skelettgravar kan under järnåldern förekomma vid sidan av ett större antal gravar, samlade i gravfält, där den döde kremerats. Dessa ovanliga skelettgravar utmärker sig inte sällan även genom gravens storlek eller omfattningen på gravgåvorna. Under yngre bronsålder saknas numera i de allra flesta fallen synliga gravmarkeringar ovan mark. Bland undantagen märkt exempelvis de gotländska skeppssättningarna. Under järnåldern blev gravmarkeringarna allmänna men kom inom kort att uppgå till ett flertal olika former, allt från flacka stensättningar bestående av en ansamling mindre stenblock till markfasta stenblock, enskilda och fristående (rest sten) eller i grupp där de bildar en cirkel (domarring), triangel (treudd), kvadrat eller skeppsform (skeppssättning). Under äldre järnålder förefaller många av gravfälten ha varit bygdegravfält, och fungerade ofta som gravfält för flera omkringliggande byar. Under yngre järnålder blir det vanligare med ett gårdsgravfält för varje enskild gård. Vid övergången till yngre järnåldern runt 550 e.Kr. tillkom högen som en vanlig gravform och alla dessa kunde ingå i gravfält med ett flertal gravar samlade på samma ställe, av samma eller av olika typer. Extremt stora högar, ofta kallade kungshögar, kunde dock förekomma ännu tidigare.

I samband med övergången till kristendomen upphörde kremeringen helt, eftersom den var förbjuden av den katolska kyrkan. De döda började placeras på rygg med fötterna mot öster. Andra samtida nyheter var att alla i samhället skulle gravläggas. Efterhand minskar även gravgåvorna och försvinner så småningom helt. Så skulle det förbli under åtskilliga sekler framöver.

En tid efter kristendomens införande omkring 1100 upphör också begravningen på bygravfält och gravplatserna överflyttas till kyrkogårdar.

Under 1900-talet blir egentligen bara två gravskick kvar; kistgrav och urngrav.

Begreppet familjegrav blir mer allmänt förekommande under 1900-talet på större kyrkogårdar, oftast av typen urngrav.

Olika gravskickRedigera

 
Omhändertagandet av döda människor har i alla tider varit omgivet av olika riter.

ReferenserRedigera

  1. ^ Begravningslag (1990:1144). Socialdepartementet 

Se ävenRedigera

BegravningsriterRedigera