En kolerakyrkogård var en typ av massgrav, där människor som avled under koleraepidemier begravdes. Gravarna kunde var och en rymma många kistor.

HistorikRedigera

Kolera var i början av 1800-talet en mycket dödlig sjukdom i Sverige och i övriga världen, med återkommande epidemier. Eftersom ingen visste orsaken till sjukdomen beslutades det i en kungörelse 1831 att särskilda kyrkogårdar, avsides belägna, skulle inrättas där de sjuka kunde begravas. 1834 drabbades Sverige av en stor koleraepedemi och många kolerakyrkogårdar härstammar från detta år.[1]

En kolerakyrkogård betraktas i de flesta fall som en fast fornlämning och skyddas därmed enligt kulturmiljölagen (KML).[2]

I Frankrike hade Napoleon Bonaparte redan 1804 utfärdat ett dekret, Décret Impérial sur les Sépultures, (kallas även Edict of Saint-Cloud) som handlade om att modernisera begravningarna. Det blev förbjudet att begrava någon inne i en kyrka, tempel, sjukhus eller liknande byggnad och det blev också förbjudet att anlägga kyrkogårdar innanför stadsmurarna.[3]

Även i Italien införde man reglerna som hade utfärdats i Frankrike och har därigenom ett flertal kolerakyrkogårdar i anslutning till städerna.[4]

När städer i USA drabbades av kolerapandemier användes befintliga kyrkogårdar men resulterade likväl i massgravar eftersom så många människor dog på mycket kort tid.[5]

Kolerakyrkogårdar i SverigeRedigera

 
Kolerakyrkogården i Bräcke, Göteborg.
 
Kolerakyrkogården från 1853 på Saltö, Karlskrona.
 
Kolerakyrkogården i Skoghall, Hammarö kommun.

BildgalleriRedigera

Se ävenRedigera

KällorRedigera