De Gröna (Finland)

finländskt politiskt parti
(Omdirigerad från Gröna förbundet)

De gröna, officiellt Gröna förbundet (finska: Vihreät respektive Vihreä liitto, förkortat Vihr.) är ett politiskt parti i Finland. Partiet bygger på grön ideologi.

Gröna förbundet[1]
Vihreä liitto
LandFinland Finland
PartiordförandeSofia Virta
PartisekreterareAnna Moring
GruppledareAtte Harjanne
Grundat28 februari 1987
HuvudkontorFredriksgatan 33 A
FI-00120, Helsingfors
Politisk ideologiGrön ideologi
Socialliberalism
Politisk positionCenter-vänster
Internationellt samarbetsorganGlobala gröna
Nordiskt samarbetsorganMittengruppen
Europeiskt samarbetsorganEuropeiska gröna partiet
Politisk grupp i EuropaparlamentetG/EFA-gruppen
Färg(er)grön
UngdomsförbundDe gröna unga och studerandenas förbund
Riksdagen
Mandat
13 / 200
Europaparlamentet
Mandat
3 / 14
Kommunfullmäktige
Mandat
432 / 8 859
Webbplats
www.degrona.fi
Finlands politik
Politiska partier
Val

Gröna förbundet grundades den 28 februari 1987. Till en början fungerade Gröna förbundet som en förening men redan följande år, 1988, registrerade man sig som parti. Gröna förbundets rötter finns i 1980-talets gröna rörelse.

Partiet är mest populärt i de stora städerna och deras grannkommuner. Till exempel fick partiet 20,1% av rösterna i riksdagsvalet 2007 i Helsingfors, men i Lapplands län fick det bara 3,2% av rösterna.

Från första början prioriterade de finländska gröna jämlikhetsfrågor, den nordiska välfärdsstaten och miljöfrågor. Partiet har i grunden en EU-positiv hållning medan deras svenska systerparti Miljöpartiet de Gröna först 2008 gav upp sitt krav på svenskt EU-utträde.

Partiet har ingått i Finlands regering 1995–2002, 2007–2014 och 2019–2023. Det lämnade 2002 och 2014 regeringen under mandatperioden, båda gångerna i protest mot beslut om att bygga ut kärnkraften i Finland.[2] Partiet är sedan regeringsskiftet 2023 i opposition till regeringen Orpo.

Historik redigera

Man kan säga att den gröna rörelse som föregick Gröna förbundet började med Koijärvirörelsen för bevarande av en fågelsjö i nuvarande Forssa, och i Helsingfors1970- och 1980-talen. Många av de tongivande vid grundadet av förbundet och många av dess nuvarande politiker, såsom Osmo Soininvaara, Pekka Sauri och Heidi Hautala har varit med i båda rörelserna. Rörelsen fungerade i början som ett nätverk och en gräsrotsrörelse, och den hade inte någon fast organisation. I den här formen lyckades rörelsen också få in två riksdagsledamöter i finska riksdagsvalet 1983: Kalle Könkkölä och Ville Komsi.

I mitten av 1980-talet växte rörelsens lust och behov att organisera sig. År 1987 grundades Gröna förbundet, men det var inte meningen att det skulle bli ett politiskt parti. En falang som betonade ekologiska frågor ville ha klarare struktur grundade ett parti, "Vihreät" ("De gröna"), senare Ekologiska partiet. De tongivande inom Gröna Förbundet ville inte gå med i partiet, vilket ledde till en splittring. Trots att många ekogröna återvände till Gröna förbundet, förorsakade konflikterna en förlust i 1988 års kommunalval.

Partiet tillfrisknade från sina inre konflikter och riksdagsvalet 1991 och kommunalvalen 1992 var stora framgångar. Mitt i den finska depressionen år 1994 skrev Osmo Soininvaara boken Hyvinvointivaltion eloonjäämisoppi ("Överlevnadslära för välfärdsstaten") som fick Pro Oeconomia-priset av Finlands Ekonomförbund (1995) och Pekka Sauri förde fram många frågor utöver miljöfrågorna.

1995 års riksdagsval var en liten förlust för partiet, med ett förlorat mandat. Trots motgångarna deltog partiet i Paavo Lipponens första regering och Pekka Haavisto blev en av de första gröna ministrarna i Europa. I riksdagsvalet 1999 fick partiet två platser till i riksdagen och De Gröna fortsatte i Lipponens andra regering med två ministrar, Osmo Soininvaara och Satu Hassi. Efter att Finlands riksdag godkände tillståndsansökan för det femte kärnkraftverket, beslutade partiet att gå ur regeringen. I riksdagsvalet 2003 fortsatte partiet att växa och fick 14 riksdagsledamöter, men stannade i opposition. I riksdagsvalet 2007 fick partiet 15 riksdagsledamöter och tog plats i Matti Vanhanens andra regering, som följdes av regeringen Kiviniemi. I riksdagsvalet 2011 fick partiet 10 riksdagsledamöter och fortsatte i regeringen Katainen. I den därpå följande regeringen Stubb ingick partiet fortsatt med två ministrar, men efter cirka tre månader, i september 2014, avgick dessa (Pekka Haavisto och Ville Niinistö) på frågan om ett nytt kärnkraftverk i Finland.

I båda riksdagsvalen 2015 och 2019 ökade partiet sitt understöd och erhöll 15 respektive 20 mandat. Efter riksdagsvalet 2019 bildades regeringen Rinne där partiet deltog med tre ministrar: Pekka Haavisto (utrikesminister), Maria Ohisalo (inrikesminister) och Krista Mikkonen (miljö- och klimatminister). Senare samma år ersattes regeringen Rinne av regeringen Marin med samma partisammansättning och samma representation från De Gröna.[3] Regeringen Marin satt till riksdagsvalet 2023, där partiet backade till 7 procent av rösterna och 13 riksdagsmandat. Partiet hamnade i opposition. Som en följd av valresultatet avgick partiledaren Maria Ohisalo.[4]

Personer redigera

Partiordförande och partisekreterare redigera

Nuvarande riksdagsledamöter redigera

[5]

Ledamöter i europaparlamentet redigera

Tidigare riksdagsledamöter redigera

Understöd redigera

Riksdagsval redigera

Gröna riksdagsmän inom parentes 1983 och 1987, då Gröna förbundet bildades först efter valet 1987.

År Platser Röster % av röster
1983 (2) 43 754 1,47 %
1987 (4) 115 988 4,03 %
1991 10 185 894 6,82 %
1995 9 181 198 6,52 %
1999 11 194 846 7,27 %
2003 14 223 564 8,01 %
2007 15 233 930 8,5 %
2011 10 213 172 7,3 %
2015 15 253 102 8,5 %
2019 20 353 654 11,5 %
2023 13 217 795 7,0 %

Presidentval redigera

År Kandidat Omgång 1 Omgång 2 Vald
Röster % # Röster % #
1994 Ställde inte upp med någon kandidat
2000 Heidi Hautala 100 740 3,3 5:e Nej
2006 Heidi Hautala 105 248 3,5 4:e Nej
2012 Pekka Haavisto 574 275 18,8 2:a 1 077 425 37,4 2:a Nej
2018 Pekka Haavisto 370 823 12,4 2:a Nej
2024 Pekka Haavisto[6] 836 357 25,8 2:a 1 476 548 48,4 2:a Nej

Källor redigera

Externa länkar redigera