Regeringen Marin

Finlands regering 2019–2023

Regeringen Marin var Republiken Finlands 76:e regering; mellan den 10 december 2019 och 20 juni 2023. Regeringspartier var Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. Av regeringens 19 ministrar var 12 kvinnor och Sanna Marin, 34, Finlands yngsta statsminister, var vid tillträde yngst bland världens då sittande regeringschefer.[1] Regeringen efterträdde regeringen Rinne, som bildades efter riksdagsvalet 2019.

Regeringen Marin
Finlands 76:e regering


Statschef
President Sauli Niinistö
Tidsperiod
Tillträde 10 december 2019
Frånträde 20 juni 2023
Ministrar och partier
Statsminister Sanna Marin
Ställföreträdare Katri Kulmuni (2019-2020)
Matti Vanhanen (2020)
Annika Saarikko (2020-2023)
Nuvarande ministrar 19
Regeringsparti(er) Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet, Svenska folkpartiet
Status i parlamentet majoritet (116 av 200 mandat)
Historik
Val Riksdagsvalet i Finland 2019
Företrädare Regeringen Rinne (2019)
Efterträdare Regeringen Orpo (2023–)

Regeringen fick hantera flera kriser under början av 2020-talet såsom coronaviruspandemin och konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina. Efter riksdagsvalet 2023 förlorade regeringspartierna sin majoritet och Sanna Marin meddelade sin avgång både som statsminister och partiordförande för Socialdemokraterna.[2]

Historik

redigera

Bakgrund

redigera

Rinne lämnade in regeringens avskedsansökan den 3 december 2019, efter att Centerns ordförande Katri Kulmuni klart låtit förstå att han inte hade hennes förtroende. De övriga regeringspartierna stödde honom fortsättningsvis. Oppositionen hade lämnat in en interpellation i anledning av konflikten kring Postens kollektivavtal, hur regeringen hanterat ägarstyrningen och kommunicerat kring detta, och det var uppenbart att regeringen kunde få missförtroende om inte centern stödde den. Den ansvariga ministern, Sirpa Paatero, hade lämnat in sin avskedsansökan på fredagen, men detta lugnade inte stämningarna.[3]

Postkonflikten i sig var inte en fråga som borde ha fällt regeringen. Formellt var det kommunikationen kring konflikten och regeringens ägarstyrning som ledde till missförtroendet. I riksdagen menade man att Rinne gått fram med osanning. Centern förklarade att misstroende berodde på en helhetsbedömning och lät bli att tala klarspråk om de specifika orsakerna, eller ens att misstroendet skulle gälla Rinne. Det är tänkbart att det från tidigare funnits konflikter mellan centern och Rinne i andra frågor.[3][4]

Regeringsförhandlingar

redigera

De fem regeringspartierna var eniga om att fortsätta regeringssamarbetet med samma fördelning av ministerportföljerna, med partiinterna ändringar, och samma regeringsprogram. Regeringen Marin bibehöll regeringsprogrammet från regeringen Rinne.[3] Frågor som lyftes fram i regeringsprogrammet var utbildningen, minskning av ojämlikhet och klimatet.[5] Rinne avsåg sitta kvar som partiordförande till ordinarie partimöte på sommaren, vilket skapade en något märklig situation; normalt är statsministern också partiordförande.

Formellt sköttes regeringsförhandlingarna i normal konstitutionell ordning. Trots att Petteri Orpo högljutt förklarade att konstitutionen kräver att man för verkliga regeringsförhandlingar med alla riksdagspartier var avsikten att snabbt bilda den nya regeringen utan att ändra i regeringsprogrammet. Målet var också att eventuell omfördelning av ministerportföljer skulle bli en sak för de enskilda regeringspartierna.[3]

Centern, som fällde Rinne, lämnade frågan om vem som skulle efterträda Rinne till Socialdemokraterna. De två som aspirerade på posten var partiets första viceordförande Sanna Marin och riksdagsgruppens ordförande Antti Lindtman. Eftersom Socialdemokraternas statsministerkandidat utses av partidelegationen och man inte ville förekomma dess beslut, sköttes sonderingarna av Rinne efter att Lindtman i sin egenskap av gruppordförande för största riksdagsgruppen preliminärt hört riksdagsgrupperna.

Att den föregående regeringen fälldes av ett regeringsparti innebär att det finns en del split och misstro att överbrygga. Marin och Kulmuni är eniga ifråga om att förtroendet skall byggas upp. Rinne ingår inte i den nya regeringen.

Ministerfördelningen

redigera

Fördelningen av ministerposterna mellan partierna ändrades inte. Socialdemokraterna omfördelade en del portföljer: Marin övertog statsministerposten och efterträddes som kommunikationsminister av Timo Harakka, som efterträddes som arbetsminister av Tuula Haatainen. Sirpa Paatero återfick kommunministerposten, men ägarstyrningen överfördes på europaministern Tytti Tuppurainen.[6] Inom Centern tog Kulmuni över finansministerposten, dels som partiordförande, dels med tanke på personkemin, och efterträddes av tidigare finansminister Mika Lintilä.[7] De gröna,[8] Vänsterförbundet[9] och SFP[10] gjorde inga ändringar bland sina ministrar.

Regeringen har påfallande många unga kvinnliga ministrar. Ännu mer speciellt är att alla regeringspartierna leds av kvinnor, utom socialdemokraterna, som istället har en sådan på statsministerposten. Av de fem är fyra under fyrtio år (mellan 34 och 35 år[11]). De manliga ministrarna är något äldre än i medeltal på senare år. Kvinnorna är i majoritet och innehade till en början både statsminister-, vice statsminister- och finansministerposterna, som vanligen innehafts av män. I övrigt är dock portföljfördelningen mellan könen tämligen traditionell, med kvinnliga ministrar främst på poster som ofta innehafts av kvinnor och tvärtom: kvinnor har poster som social- och hälsovårds-, omsorgs- kultur-, utbildnings- och trafikministrar, medan männen har närings-, utrikes- och jord- och skogsbruksministerportföljerna. Efter Katri Kulmunis avgång som finansminister (se nedan) tog dock veteranen Matti Vanhanen över finansministerposten i juni 2020 och var också under några månader vice statsminister innan den senare posten gick över till Centerns nya partiledare Annika Saarikko i september 2020.

Centerpartiets ordförande Katri Kulmuni avgick som finansminister fredagen den 5 juni 2020. Hon hade fått hård kritik för den medieträning hon hade fått av en konsult på ministeriernas bekostnad, till ett pris på cirka 50 000 euro. En del av träningen hade varit inför uppträdanden som direkt hade med partiledaruppgiften att göra, snarare än uppgiften som minister.[12] Det spekulerades kring att andra orsaker låg bakom Kulmunis avgång, såsom stödet för centerpartiet, som enligt Yles senaste mätning låg på rekordlåga 10,7 %,[13] eller fällandet av regeringen Rinne.[14]

Ministrar

redigera

* Statsminister eller departementschef

Titel Namn Tillträdde Avgick Parti
Statsminister Sanna Marin[1]*10 december 201920 juni 2023Socialdemokraterna
Statsministerns ställföreträdare Katri Kulmuni10 december 20195 juni 2020Centern
 Matti Vanhanen9 juni 202010 september 2020Centern
 Annika Saarikko10 september 202020 juni 2023Centern
Finansminister Katri Kulmuni10 december 20195 juni 2020Centern
 Matti Vanhanen9 juni 202027 maj 2021Centern
 Annika Saarikko27 maj 202120 juni 2023Centern
Inrikesminister Maria Ohisalo[8]10 december 201919 november 2021De gröna
 Krista Mikkonen19 november 202120 juni 2023De gröna
Undervisningsminister Li Andersson[9]10 december 2019,[9] moderskapsledig
17 december 2020–29 juni 2021
20 juni 2023Vänsterförbundet
 Jussi Saramo[15]17 december 202029 juni 2021Vänsterförbundet
Justitieminister Anna-Maja Henriksson[10]10 december 201920 juni 2023Svenska folkpartiet
Utrikesminister Pekka Haavisto[8]10 december 201920 juni 2023De gröna
Utrikeshandelsminister Ville Skinnari[6]10 december 201920 juni 2023Socialdemokraterna
Arbetsminister Tuula Haatainen[6]10 december 201920 juni 2023Socialdemokraterna
Försvarsminister Antti Kaikkonen[7]10 december 20195 januari 2023Centern
 Mikko Savola5 januari 202328 februari 2023Centern
 Antti Kaikkonen28 februari 202320 juni 2023Centern
Kommunminister Sirpa Paatero[6]10 december 201920 juni 2023Socialdemokraterna
Miljö- och klimatminister Krista Mikkonen[8]10 december 201919 november 2021De gröna
 Emma Kari19 november 20217 juni 2022De gröna
 Maria Ohisalo7 juni 202220 juni 2023De gröna
Trafik- och kommunikationsminister Timo Harakka[6]10 december 201920 juni 2023Socialdemokraterna
Näringsminister Mika Lintilä[7]10 december 201920 juni 2023Centern
Forsknings- och kulturminister Annika Saarikko[16][7]6 augusti 2020
(10 december 2019
på moderskapsledighet)[17]
27 maj 2021Centern
 Hanna Kosonen[16][7]10 december 2019
(moderskapsvikariat)
6 augusti 2020Centern
 Antti Kurvinen27 maj 202129 april 2022Centern
 Petri Honkonen29 april 202220 juni 2023Centern
Social- och hälsovårdsminister Aino-Kaisa Pekonen[9]10 december 201929 juli 2021Vänsterförbundet
 Hanna Sarkkinen[9]29 juli 202120 juni 2023Vänsterförbundet
Familje- och omsorgsminister Krista Kiuru[6]10 december 20194 februari 2022Socialdemokraterna
 Aki Lindén4 februari 20226 oktober 2022Socialdemokraterna
 Krista Kiuru6 oktober 202220 juni 2023Socialdemokraterna
Europa- och ägarstyrningsminister Tytti Tuppurainen[6]10 december 201920 juni 2023Socialdemokraterna
Jord- och skogsbruksminister Jari Leppä[16][7]10 december 201929 april 2022Centern
 Antti Kurvinen29 april 202220 juni 2023Centern
Minister för nordiskt samarbete och jämställdhetsminister Thomas Blomqvist[10]10 december 201920 juni 2023Svenska folkpartiet

Källor

redigera
  1. ^ [a b] ”SDP valde Sanna Marin till ny statsminister – Marin kan bli världens yngsta på posten”. Rundradion. 8 december 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/12/08/sdp-valde-sanna-marin-till-ny-statsminister-marin-kan-bli-varldens-yngsta-pa. 
  2. ^ ”Sanna Marin slutar som partiledare: ”Dags att träda tillbaka””. https://www.altinget.se/rikspolitik/artikel/sanna-marin-slutar-som-partiledare-dags-att-trada-tillbaka. Läst 8 april 2023. 
  3. ^ [a b c d] Peter Buchert (4 december 2019). ”Rinne petad, Marin lurar bakom hörnet”. Hufvudstadsbladet: s. 4–5. 
  4. ^ Tobias Pettersson (4 december 2019). Hufvudstadsbladet: s. 6. 
  5. ^ ”Sådant är regeringsprogrammet: Finland ska vara klimatneutralt 2035, aktiveringsmodellen slopas, Henriksson och Blomqvist SFP:s ministrar”. Rundradion. 5 juni 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/03/sadant-ar-regeringsprogrammet-finland-ska-vara-klimatneutralt-2035. 
  6. ^ [a b c d e f g] ”SDP föreslår ändringar bland de egna ministerposterna: Sirpa Paatero får ny ministerpost – Antti Rinne ingår inte i regeringen”. Rundradion. 9 december 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/12/08/sdp-foreslar-andringar-bland-de-egna-ministerposterna-sirpa-paatero-far-ny. 
  7. ^ [a b c d e f] ”Katri Kulmuni tar över posten som finansminister – Mika Lintilä blir näringsminister”. Rundradion. 9 december 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/12/09/katri-kulmuni-tar-over-posten-som-finansminister-mika-lintila-blir. 
  8. ^ [a b c d] ”De Gröna går med i nya regeringen – byter inte ut ministrarna”. Rundradion. 9 december 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/12/09/de-grona-gar-med-i-nya-regeringen-byter-inte-ut-ministrarna. 
  9. ^ [a b c d e] ”Vänsterförbundet fortsätter i regeringen som förr - ordförande Li Andersson hoppas käbblet inom regeringen är över”. Rundradion. 9 december 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/12/09/vansterforbundet-fortsatter-i-regeringen-som-forr-ordforande-li-andersson-hoppas. 
  10. ^ [a b c] ”SFP går med i nya regeringen – byter inte ut ministrarna”. Rundradion. 9 december 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/12/09/sfp-gar-med-i-nya-regeringen-byter-inte-ut-ministrarna. 
  11. ^ Nilsson, Kerstin (15 december 2019). ””Regnbågsflickan” blev världens yngsta regeringschef”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/lAW1Gy. Läst 15 december 2019. 
  12. ^ Maria Gestrin-Hagner (6 juni 2020). ”Centern väljer finansminister och snart också ordförande”. Hufvudstadsbladet: s. 4–5. 
  13. ^ Mikael Sjövall/SPT (6 juni 2020). ””Centerns sjunkande väljarstöd troligare orsak till Kulmunis avgång””. Hufvudstadsbladet: s. 5. 
  14. ^ Frans Villanen (6 juni 2020). ””Socialdemokraterna fick sin hämnd på Centern””. Hufvudstadsbladet: s. 5. 
  15. ^ ”Nya undervisningsministern Jussi Saramo vill jobba mot mobbning – men tvingas försvara indragna stöd till äldre arbetslösa”. Rundradion. 17 december 2020. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/12/17/nya-undervisningsministern-jussi-saramo-vill-jobba-mot-mobbning-men-tvingas. 
  16. ^ [a b c] ”Här är ministrarna i Antti Rinnes regering: 11 kvinnor och 8 män”. Rundradion. 5 juni 2019. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/04/har-ar-ministrarna-i-antti-rinnes-regering-11-kvinnor-och-8-man. 
  17. ^ ”Hanna Kosonen blev ny forsknings- och kulturminister”. Statsrådet. 8 september 2019. Arkiverad från originalet den 9 december 2019. https://web.archive.org/web/20191209223853/https://valtioneuvosto.fi/artikkeli/-/asset_publisher/hanna-kososesta-tulee-uusi-tiede-ja-kulttuuriministeri%3F_101_INSTANCE_YZfcyWxQB2Me_languageId%3Dsv_SE. Läst 14 november 2019. 

Externa länkar

redigera
Företrädare:
Rinne
Finlands regering
2019–2023
Efterträdare:
Orpo