Öppna huvudmenyn

Alfonso La Marmora

italiensk diplomat och politiker

Alfonso Ferrero La Marmora, född 17 november 1804 i Turin, död 5 januari 1878 i Florens, var italiensk markis, militär och politiker.

Alfonso La Marmora
Alfonso La Marmora.jpg
FöddAlfonso Ferrero della Marmora
18 november 1804[1]
TurinItalien
Död5 januari 1878[1] (73 år)
FlorensItalien
Begravdbasilica di San Sebastiano
NationalitetKungariket Italien och Kungariket Sardinien
Utbildad vidRoyal Academy of Turin Blue pencil.svg
SysselsättningPolitiker, diplomat
BefattningMember of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
1st Legislature of the Kingdom of Sardinia (1848–1848)[2]
Minister of War of the Kingdom of Sardinia (1848–1848)
Member of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
2nd Legislature of the Kingdom of Sardinia (1849–1849)[2]
Minister of War of the Kingdom of Sardinia (1849–1849)
Member of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
3rd Legislature of the Kingdom of Sardinia (1849–1849)[2]
Minister of War of the Kingdom of Sardinia (1849–1855)
Member of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
4th Legislature of the Kingdom of Sardinia (1849–1853)[2]
Minister of Foreign Affairs of the Kingdom of Sardinia (1851–1851)
Member of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
5th Legislature of the Kingdom of Sardinia (1853–1857)[2]
Minister of War of the Kingdom of Sardinia (1856–1860)
Member of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
6th Legislature of the Kingdom of Sardinia (1857–1860)[2]
Prime Minister of the Kingdom of Sardinia (1859–1860)
Member of the Chamber of Deputies of the Kingdom of Sardinia
7th Legislature of the Kingdom of Sardinia (1860–1860)[2]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
8th Legislature of the Kingdom of Italy (1861–1865)[2]
Kungariket Italiens utrikesminister (1864–1866)
Minister of the Navy of the Kingdom of Italy (1864–1864)
Prime Minister of the Kingdom of Italy (1864–1866)
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
9th Legislature of the Kingdom of Italy (1865–1867)[2]
Konsultativt statsråd i Kungariket Italien (1866–1867)
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
10th Legislature of the Kingdom of Italy (1867–1870)[2]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
11th Legislature of the Kingdom of Italy (1870–1874)[2]
Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare
12th Legislature of the Kingdom of Italy (1874–1876)[2]
Politiskt partiHistorical Right
ReligionRomersk-katolska kyrkan
UtmärkelserKnight Grand Cross of the Military Order of Savoy (1855)
Sankt Alexander Nevskij-orden
Redigera Wikidata

La Marmora blev 1823 artillerilöjtnant i sardinska armén och 1845 major. Under 1848–49 års fälttåg mot österrikarna förde han i början två batterier och utmärkte sig i synnerhet vid Pastrengo (30 april 1848), där han genom en lyckad rörelse i fiendens rygg avgjorde segern. Han utnämndes till brigadgeneral (1848), generallöjtnant och krigsminister (1849). Han reorganiserade med stor skicklighet och kraft Sardiniens här.

Camillo di Cavour hösten 1852 kallades att bilda en ny ministär, behöll han i den nya regeringen La Marmora som krigsminister. "Utan honom", yttrade Cavour då, "skulle jag ej kunna vara minister". Sedan Cavour 29 januari 1855 avslutat alliansfördraget med västmakterna, avtalade La Marmora i Paris närmare bestämmelser och tog därefter själv befälet över den 17 000 man starka sardinska kår, som inskeppades i Genua och om våren landsteg i Balaklava på Krim. I spetsen för de sardinska trupperna utmärkte sig La Marmora i striden vid Tjernaja.

Efter freden 1856 blev La Marmora åter krigsminister och tillhörde Cavours ministär till utbrottet av 1859 års krig mot österrikarna. Efter kriget blev han åter för någon tid krigsminister, sändes i början av 1861 som ambassadör till Berlin och Sankt Petersburg, var en kort tid överbefälhavare för andra armékåren (i Milano) och utnämndes i oktober 1861 till prefekt i Neapel.

I september 1864 blev La Marmora kungariket Italiens konseljpresident och utrikesminister och uppställde då som sitt mål att begagna sig av alla tillfällen att åt Italien vinna Venedig. Detta strävande ledde till den preussisk-italienska alliansen 1866 och det krig med Österrike, som åter kallade honom från statsmannavärven till slagfältet. I juni 1866 blev Bettino Ricasoli konseljpresident, och La Marmora tog befälet över armén, men förlorade 24 juni slaget vid Custoza. Tack vare Preussens segrar vann Italien icke dess mindre Venedig.

Med undantag av ett par tillfälliga beskickningar 1867 och några månaders ståthållarskap i Rom (oktober 1870 till januari 1871) deltog La Marmora därefter ej aktivt i det politiska livet. Men 1873 utgav han en skrift, Un poco pindi luce, om det italiensk-preussiska förbundet och de militära och politiska händelserna 1866, vars officiella dokument ställde Otto von Bismarcks politik i mörk dager. I Preussen väckte dessa avslöjanden en storm av ovilja. Till självförsvar publicerade han 1877 åt en ny skrift, I segreti di Stato nel governo costituzionale (Statshemligheter i en konstitutionell stat). Näst Camillo di Cavour och Giuseppe Garibaldi var La Marmora Viktor Emanuel II:s förnämsta medhjälpare vid enandet av Italien.

KällorRedigera

  1. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online: biography/Alfonso-Ferrero-La-Marmoratopic/Britannica-Online, omnämnd som: Alfonso Ferrero La Marmora, läst: 9 oktober 2017
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] läs online, läst: 7 maj 2019,