Aleksandra Kollontaj

rysk diplomat och politiker
(Omdirigerad från Alexandra Kollontaj)

Aleksandra Michajlovna Kollontaj (ryska: Александра Миха́йловна Коллонтай), född Domontovitj (ryska: Домонто́вич) den 31 mars (19 mars enligt g.s.) 1872 i Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland, död den 9 mars 1952 i Moskva, Sovjetunionen, var en sovjetisk (rysk) kommunistisk politiker, diplomat och författare.[1]

Aleksandra Kollontaj

Aleksandra Kollontaj ca 1900.

Folkkommissarie för sociala frågor
Tid i befattningen
19171918
Företrädare Position inrättad
Efterträdare Aleksandr Vinokurov

Tid i befattningen
19301945
Företrädare Viktor Kopp
Efterträdare Ilja Tjernysjev

Född 31 mars 1872
Kejsardömet Ryssland Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland (idag Ryska federationen)
Död 9 mars 1952 (79 år)
Sovjetunionen Moskva, Ryska SFSR, Sovjetunionen (idag Ryska federationen)
Gravplats Novodevitjekyrkogården
Politiskt parti Rysslands socialdemokratiska arbetareparti
Sovjetunionens kommunistiska parti
Yrke Politiker, diplomat, författare
Namnteckning Aleksandra Kollontajs namnteckning

RevolutionärRedigera

Kollontaj var dotter till generalen i tsarens armé Michail Domontovitj, som var av gammal litauisk-rysk furstesläkt tillhörande Ostoja-klanen, och deltog i rysk-turkiska kriget 1877-1878 och kanslichef vid den ryska administrationen i Bulgarien 1878-79. Modern, Alexandra Masalin-Mravinskij, var dotter till en framgångsrik finländsk trävaruhandlare. Sin barndoms somrar tillbringade hon på sin morfars lantegendom i MolaKarelska näset.[2] Efter ett kortvarigt äktenskap med officersaspiranten Vladimir Kollontaj lämnade Alexandra sin son och make och reste till Zürich för att studera ekonomi.

År 1898 återvände hon till Ryssland och började arbeta för det revolutionära ryska socialdemokratiska partiet. Hon måste fly till utlandet 1908, efter att ha publicerat en skrift där hon uppmanade finländarna till uppror mot tsardömet. Fram till 1917 vistades Kollontaj i flera länder, bland annat Sverige 1912 samt 1914. Hon stod först bolsjevikerna nära[3], slöt sig till mensjevikerna 1908-14, men återgick 1915 till bolsjevikerna och agiterade mot första världskriget. Efter februarirevolutionen 1917 återvände hon till Ryssland och deltog aktivt i oktoberrevolutionen, varefter hon fram till 1918 blev folkkommissarie för sociala frågor. Hon var en kort period gift med bolsjevikledaren Pavel Dybenko.

Politiker och författareRedigera

Kollontaj var övertygad socialist och feminist och förespråkade äkta arbetarmakt, kvinnors frigörelse och det konventionella äktenskapets avskaffande. Hon tog dock starkt avstånd från den borgerliga feminismen eftersom hon ansåg att man endast genom socialismen kunde nå jämställdhet mellan könen. Den typ av feminism som hon talade om kan idag betecknas radikalfeminism och hennes tankar fick åter aktualitet inom feministisk forskning på 1970-talet.[4] Kollontajs politiska kamp bestod i att förändra äktenskapet i grunden, kollektiv uppfostran och kvinnans sexuella frigörelse. Kollontaj mötte hårt motstånd från konservativa riktningar inom det kommunistiska partiet som ansåg att hennes idéer inte var realistiska att genomföra i ett ungt Sovjetunionen som kämpade med ekonomiska problem, barns situation och prostitution.[4] På grund av sina politiska ställningstaganden blev Kollontaj tidvis stämplad som en fiende till partiet och en småborgerlig feminist.[5]

Kollontaj var en av många kommunister som var kritiska till det tilltagande auktoritära styret i Sovjetunionen. Hon var medlem i oppositionsrörelsen Arbetaroppositionen inom kommunistpartiet som ställde krav på decentralisering, arbetarmakt, lika löner, fri sjukvård, fri utbildning etcetera. Arbetaroppositionens krävde ändå inte att partidiktaturen skulle avskaffas, men försvarade partiets rätt att ha makten över produktionsmedlen. På den 10:e partikongressen (1921) förkastades samtliga av Arbetaroppositionens krav och partiledningen fastslog oppositionsrörelsen som kontrarevolutionär samtidigt som det beslutades att fraktionering inom partiet stred mot den demokratiska centralismens principer och skulle förbjudas. Arbetaroppositionen blev således en av de sista legala oppositionsrörelserna i Sovjetunionen.[6] På den 10:e partikongressen i mars 1921 röstade alla i Arbetaroppositionen för att skicka militära enheter för att krossa upproret på flottbasen Kronstadt där tusentals arbetare och matroser krävde fria val till sovjeterna.

Hon skrev både politiska och skönlitterära böcker. Utöver den digra självbiografin skrev hon också ett stort antal längre artiklar på svenska både under sin tid som ambassadör och före detta, bland annat i tidningarna Socialdemokraten och Stormklockan. I Nazityskland ansågs Kollontajs verk som opassande för naziregimen och nazistisk ideologi. Hennes böcker blev således utrensade och brända under bokbålen 1933.

Diplomatisk karriärRedigera

 
Kollontaj porträtterad av Albert Engström 1923.

På grund av sitt engagemang i Arbetaroppositionen var Kollontajs politiska karriär på hemmaplan kraftigt marginaliserad. Hon undkom fysiska repressalier men kort efter Arbetaroppositionens nederlag lämnade Kollontaj landet.[4] Hon blev 1922 utnämnd som Sovjetunionens legationsråd i Norge och därefter från 1924 som minister. Hon var det första kvinnliga sändebudet i Europa. Åren 1926-27 var hon minister i Mexiko men återvände sistnämnda år till sändebudsposten i Oslo. 1930 blev hon Sovjetunionens sändebud i Sverige.

Diplomat i SverigeRedigera

Mellan åren 1930 och 1945[1] var Kollontaj Sovjetunionens minister i Stockholm – från 1943 med ambassadörs rang. Hon hade stor betydelse för förhållandet mellan Sovjetunionen och Sverige under den kritiska tiden under andra världskriget och gjorde vid flera tillfällen Sverige goda tjänster. Hennes relation till utrikesminister Christian Günther var omvittnat god, vilket hade gynnsam inverkan på upprätthållandet av den svenska neutralitetspolitiken. Kollontaj förde vid flera tillfällen viktiga diplomatiska förhandlingar, inte minst med representanter för Finland. År 1940 spelade hon en viktig roll i förhandlingarna som ledde till Moskvafreden. Efter att fortsättningskriget bröt ut 1941 fortsatte Kollontaj att söka kontakt med finländska politiker.[3] Hon träffade i Stockholm de finska representanterna Juho Kusti Paasikivi och Georg Achates Gripenberg i förhandlingarna som ledde till vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland i september 1944.

I Sverige var Aleksandra Kollontaj allmänt känd som ”Madame Kollontaj”.[7] Under andra världskriget hyrde hon Villa Kassman på Storholmen norr om Lidingö som sommarbostad.[8]

De sista årenRedigera

Hon fick sin första stroke i augusti 1942.[9] 1943 drabbades hon av vänstersidig förlamning som resultat av en stroke och fick ytterligare en stroke 1945.

Efter sin tid som diplomat i Sverige återvände Kollontaj till Sovjetunionen 1945. Sina sista levnadsår ägnade Kollontaj åt intensivt skrivande på sina memoarer. Trots sviktande hälsa och sömnsvårigheter arbetade Kollontaj hårt för att försöka fullborda memoarerna.[10] Våren 1949 skriver Kollontaj i ett brev till den svenska väninnan Ada Nilsson att hennes memoarer omfattar hela tio band på vardera 320 sidor.[11] Endast delar av memoarerna publicerades, men de arkiverades i sin helhet på Marx-Engels-Lenin-institutet.[10][12] Trots Sovjetunionens fall har memoarerna inte publicerats utan finns i dag i Ryska kommunistpartiets stängda arkiv i Moskva.[13]

Bibliografi över svenska översättningarRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Agrell, Wilhelm (2006). Stockholm som spioncentral. Historiska Media. sid. 99. ISBN 91-85377-09-0 
  2. ^ Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan, band 16 (tryckt år 1956), artikeln Kollontaj, spalt 490-491
  3. ^ [a b] Aschehougs konversasjonsleksikon band 11 (år 1958), artikeln Kollontaj
  4. ^ [a b c] Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 326. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 
  5. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 300. ISBN 91-7448-131-2 
  6. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 293f. ISBN 91-7448-131-2 
  7. ^ Revolutionära socialistiska kvinnor (sid. 20)
  8. ^ Slottet kan vara bortom räddning/Inget som hindrar köparen från att riva Villa Kassman
  9. ^ http://gaspito.ru/materials/publications/collections/282-semenov
  10. ^ [a b] Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 311. ISBN 91-7448-131-2 
  11. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 312. ISBN 91-7448-131-2 
  12. ^ https://en.wikipedia.org/wiki/Marx%E2%80%93Engels%E2%80%93Lenin_Institute#Later_name_changes
  13. ^ Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 327. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 

KällorRedigera

  • Nordisk Familjebok (1952–1955 års upplaga)

Vidare läsningRedigera

  • Engström, Sophie (1999). Om sovjetkönens uppkomst : en närstudie av könssynen hos Ehrenburg, Inber, Kollontaj och Lenin. Göteborg: Univ., Inst. för genusvetenskap. Libris 9219741 
  • Fredriksson, Irén (1994). En jämförande studie av Alexandra Kollontays respektive Ellen Keys tankar om kvinnans roll i det moderna samhället. Göteborg: Univ., Historiska inst. Libris 9219168 
  • Halvorsen, Carsten (1945). Revolutionens ambassadör : Alexandra Kollontays liv och gärning  : (åren 1872-1917). Stockholm: Arbetarkultur. Libris 1399196 
  • Itkina, Anna Markovna (1966). Alexandra Kollontay. Moskva: Progress. Libris 602590 
  • Johansson, Gustav (1976). Alexandra Kollontay : perioden 1872-1917  : revolutionens ambassadör  : en biografi ([Ny utg.]). Stockholm: Gidlund. Libris 7591067. ISBN 9170211353 
  • Korsström, Tuva (2002). Kan kvinnor tänka? : en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor. Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion. Libris 8425464. ISBN 9171395318 
  • Kvinnan och revolutionen : texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse  : en antologi. Boc-serien, 99-0117341-8 (1. uppl). Staffanstorp: Cavefors. 1972. Libris 7401805. ISBN 915040296X 
  • Kvinnopolitiska nyckeltexter. Lund: Studentlitteratur. 2017. Libris 20862034. ISBN 9789144117966 
  • Michelsen, Ellen (1932). Sju kvinnor ur den ryska revolutionens historia : Sofja Bardina, Sofja Perowskij, Katherine Breschkowsky, Vera Zasulitsch, Vera Figner, Nadeschda Krupskaja, Alexandra Kollontay. Stockholm: Axel Holmström. Libris 688135 
  • Palencia, Isabel de (1946). Alexandra Michailovna Kollontay : kvinnan - kämpen - diplomaten. Stockholm: Medén. Libris 8198632 
  • Sanner, Inga (2003). Den segrande eros : kärleksföreställningar från Emanuel Swedenborg till Poul Bjerre. Nora: Nya Doxa. Libris 9042745. ISBN 9157804273 
  • Šejnis, Zinovij (1989). Aleksandra Kollontaj : en ovanlig kvinnas liv. Moskva: Progress. Libris 7646150. ISBN 9175101181 
  • Ullman, Magnus (2004). Kvinnliga pionjärer verksamma i Sverige. Stockholm: Ullman. Libris 9692783. ISBN 9163154692 
  • Vaksberg, Arkadij Iosifovič; Björkegren, Hans (1997). Aleksandra Kollontaj. Stockholm: Norstedt. Libris 7157326. ISBN 9119713924 

Externa länkarRedigera