Inom matematiken är Weilförmodandena några väldigt inflytelserika förmodanden framlagda av André Weil (1949) om lokala zetafunktioner, genererande funktionerna av antalet punkter på en algebraisk varietet över en ändlig kropp.

Weil förmodade att dessa zetafunktioner är rationella funktioner, satisfierar en viss slags funktionalekvation och har vissa restriktioner gällande sina nollställen. De två sista delarna är analoga till funktionalekvationen av Riemanns zetafunktion och den obevisade Riemannhypotesen. Rationaliteten bevisades av Dwork (1960), funktionalekvationen av Grothendieck (1965) och analogin av Riemannhypotesen av Deligne (1974).

Förmodandena redigera

Låt X vara en icke-singulär n-dimensionell projektiv algebraisk varietet över kroppen Fq med q element. Zetafunktionen ζ(Xs) av X definieras som

 

där Nm är antalet punkter av X definierade över utvidgningen Fqm av grad m av Fq.

Weilförmodandena lyder:

  1. (Rationalitet) ζ(Xs) är en rationell funktion av T = q−s. Mer precist kan ζ(Xs) skrivas som en ändlig alternerande produkt
     
    där varje Pi(T) är ett heltalspolynom. Vidare är P0(T) = 1 − T, P2n(T) = 1 − qnT, och för 1 ≤ i ≤ 2n − 1 kan Pi(T) faktoriseras över C som   för några tal αij.
  2. (Funktionalekvation och Poincarédualitet) Zetafunktionen satisfierar
     
    eller ekvivalent
     
    där E är Eulerkarakteristiken av X. Speciellt är för alla i talen α2n-i,1, α2n-i,2, … en permutation av qni,1, qni,2, ….
  3. (Riemannhypotesen) |αi,j| = qi/2 för alla 1 ≤ i ≤ 2n − 1 och alla j. Ur detta följer att alla nollställen av Pk(T) ligger på den "kritiska linjen" av komplexa tal s med reell del k/2.
  4. (Bettital) Om X är en (god) "reduktion mod p" av en icke-singulär projektiv varietet Y definierad över en talkropp inbäddad i kroppen av komplexa tal, då är graden av Pi det ith Bettitalet av rummet av komplexa punkter av Y.

Användningar redigera

Källor redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Weil conjectures, 12 december 2014.