Wikipedia

Vassångare

fågelart i familjen gräsfåglar

Vassångare[4] (Locustella luscinioides) är en fågel som tillhör familjen gräsfåglar (Megaluridae) som tidigare ingick i den idag uppdelade familjen sångare (Sylviidae). Den häckar i Europa och västra Asien. Vintertid flyttar den till Afrika söderut till Etiopien och Sudan. Arten tillhör sedan 1990-talet den svenska häckfågelsfaunan. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Vassångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Sårbar[2]
Status i Finland: Starkt hotad[3]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGräsfåglar
Megaluridae
SläkteLocustella
ArtVassångare
L. luscinioides
Vetenskapligt namn
§ Locustella luscinioides
AuktorSavi, 1824
Utbredning
Locustella luscinioides

Utseende och läte

redigera

Vassångaren är en medelstor sångare. Den adulta fågeln har ostreckad gråbrun rygg, vitaktig grå undersida och likadant färgad understjärt, vilket skiljer den från flodsångaren. Könen är lika, som hos de flesta sångare, men i juvenil dräkt är den gulare på undersidan.

 

Den är ingen skygg fågel, men kan vara svår att observera i vassen när den inte sjunger. Sången är ett monotont mekaniskt insektsliknande ringande, som ofta framförs i gryningen. Den liknar gräshoppsångarens sång, men är snabbare och djupare.

Ljudexempel:

Utbredning och systematik

redigera

Vassångaren är en flyttfågel som häckar i nordvästra Afrika, kontinentala Europa (i norr till Sverige och Finland) och Asien österut till västra Kina. Den övervintrar i Afrika söder om Sahara. Under flyttningen passerar större delar av norra Afrika, norra Mellanöstern och området kring Persiska viken. Tillfälligt har den påträffats i bland annat Norge, Storbritannien (där den även häckat) och på Irland.[5]

Släktskap

redigera

Genetiska studier visar att den är närmast släkt med flodsångaren (L. fluviatilis), och dessa två förvånande nog systergrupp till den sparsamt utbredda afrikanska arten bambusmygsångare (L. alfredi), tidigare i Bradypterus.[6]

Familjetillhörighet

redigera

Gräsfåglarna behandlades tidigare som en del av den stora familjen sångare (Sylviidae). Genetiska studier har dock visat att sångarna inte är varandras närmaste släktingar. Istället är de en del av en klad som även omfattar timalior, lärkor, bulbyler, stjärtmesar och svalor.[7] Idag delas därför Sylviidae upp i ett flertal familjer, däribland Locustellidae.

Underarter och deras morfologiska skillnader

redigera

Vassångaren delas vanligen in i tre underarter.[8] Nedan beskrivs utbredningsområde och särskiljande kännetecken gentemot nominatformen:

  • västlig vassångare[9] Locustella luscinioides luscinioides häckar från centrala och östra Europa till Iberiska halvön och Nordafrika. Den övervintrar söderut till Sudan.
  • Locustella luscinioides sarmatica häckar från Ukraina och Azovsjön till Volga och södra Uralbergen. Den övervintrar i nordöstra Afrika. Fjäderdräkten är något mattare i färgerna.
  • Locustella luscinioides fusca häckar från Turkiet och Jordanien till Centralasien. Den övervintrar till Sudan och Etiopien. Denna underart är något mindre men framför allt mer långstjärtad och långnäbbad än nominatformen, med något ljusare och mer gråbrun fjäderdräkt ovan.

I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) anses skillnaderna mellan nominatformen och sarmatica vara så små att den senare synonymiseras med den förra.[10] Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.[11]

Förekomst i Sverige

redigera

Vassångaren observerades första gången i Sverige 1947. Efter 1967 observerades den årligen. 1992 konstaterades den första säkra häckningen i Hammarsjön. Numera betraktas vassångaren som en regelbunden häckfågel i Sverige, i vassområden i näringsrika slättsjöar i Skåne, Västergötland, Östergötland, södra Värmland, Närke, Västmanland och Uppland.

Ekologi

redigera

Vassångaren uppehåller sig i vassruggar, ofta med inslag av buskar. Den lägger fyra till sex ägg i ett bo i vassen från slutet av april i västra och centrala Europa, något tidigare i Sydeuropa. Vassångaren lever huvudsakligen av insekter men kan också ta spindlar och små blötdjur.[1]

 
Sjungande vassångare i Ungern.
 
Locustella luscinioides

Status och hot

redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor global population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa uppskatta 281 000-474 000 par häcka.[12] Eftersom Europa antas utgöra 65% av artens utbredningsområde uppskattas världspopulationen preliminärt till mellan 860 000 och knappt 1,5 miljoner adulta individer.[1]

Vassångaren är känd för varierande bestånd, troligen orsakat av habitatförändringar som utdikningar och naturliga variationer i vattennivåer, liksom väderförhållande i de afrikanska vinterkvarteren.[13] Våtmarksmiljöer är känsliga för påverkan från människan i form av utdikning och igenväxning.[14] Arten kan möjligen också vara sårbar för framtida klimatförändringar.[15]

Status i Sverige

redigera

Beståndet i Sverige uppskattas till cirka 50 par[16] och i Artdatabankens rödlista från 2020 kategoriseras den som sårbar (VU).[17]

Namn

redigera

Vassångarens vetenskapliga artnamn luscinioides betyder "näktergalslik", efter näktergalssläktet Luscinia och grekiska ändelsen -oides, "liknande".[18]

Referenser

redigera
Texten bygger bland annat på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel Savi's Warbler, läst 16 augusti 2005

Noter

redigera
  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2016 Locustella luscinioides . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 24 december 2020.
  2. ^ ”Rödlistning 2020 av vassångare”. Artfakta. SLU Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Locustella-luscinioides-103076. Läst 19 mars 2022. 
  3. ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av vassångare – Locustella luscinioides” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.33635. Läst 22 mars 2022. 
  4. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  5. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 192. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ Alström, P., A. Cibois, M. Irestedt, D. Zuccon, M. Gelang, J. Fjeldså, M.J. Andersen, R.G. Moyle, E. Pasquet, and U. Olsson (2018), Comprehensive molecular phylogeny of the grassbirds and allies (Locustellidae) reveals extensive non-monophyly of traditional genera, and a proposal for a new classification, Mol. Phylogenet. Evol.
  7. ^ Fregin, S., M. Haase, P. Alström, and U. Olsson (2012), New insights into family relationships within the avian superfamily Sylvioidea (Passeriformes) based on seven molecular markers, BMC Evol. Biol. 12:157.
  8. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  9. ^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
  10. ^ Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Larks to Warblers. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575 
  11. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  12. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  13. ^ Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.
  14. ^ Pearson, D. 2006. Savi's Warbler (Locustella luscinioides). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (eds), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
  15. ^ Maggini, R., Lehmann, A., Zbinden, N., Zimmermann, N.E., Bolliger, J., Schröder, B., Foppen, R., Schmid, H., Beniston, M. and Jenni, L. 2014. Assessing species vulnerability to climate and land use change: the case of the Swiss breeding birds. Diversity and distributions 20(6): 708-719.
  16. ^ ArtDatabankens faktablad om vassångare
  17. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
  18. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor

redigera
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Vassångare&oldid=56065384”