Världsmästerskapet i fotboll 1962

sjunde upplagan av Världsmästerskapet i fotboll

Världsmästerskapet i fotboll 1962 spelades i Chile under perioden 30 maj17 juni 1962. Brasilien vann turneringen genom att besegra Tjeckoslovakien med 3–1 i finalmatchen, medan Chile slog Jugoslavien med 1–0 i matchen om tredje pris.

Världsmästerskapet i fotboll 1962
Världsmästerskapet i fotboll
Evenemangsfakta
Datum30 maj17 juni 1962
ArrangörFifa och FFCh
VärdnationChile Chile
Spelplatser4
Deltagare
Nationer i kval57
Nationer16
Statistik
Matcher32
Mål89 (2,8 per match)
Publik776 000 (24 250 per match)
Flest mål6 spelare (4 mål)
Bäste spelare Garrincha
0
Mästare Brasilien (2:a titeln)
Finalist Tjeckoslovakien
Trea Chile
000Fyra Jugoslavien
 Föregående Följande 
1958 Sverige England 1966

Översikt

redigera

1962 hade världsmästerskapet i fotboll återvänt till den sydamerikanska kontinenten, för första gången sedan 1950, då Brasilien var värdar. Årets värdar var Chile, enligt FIFAs beslut i Lissabon, i juni 1956. Turnering vanns av Brasilien, som tog titeln efter att ha vunnit över Tjeckoslovakien med 3–1[1] i finalen.

Endast tre länder tävlade om att få hålla VM detta år – Västtyskland, Argentina och Chile. Chile vann den striden, trots att det andra större och bättre utrustade sydamerikanska landet var favoriter. De behöll samma format som i Sverige-VM 1958, då 16 lag deltog i huvudturneringen, och dessa sexton delades upp i fyralagsgrupper. De två bästa lagen i varje grupp gick vidare till kvartsfinalerna.

I maj 1960, när förberedelserna var på god väg, drabbades Chile av den kraftigaste jordbävningen som någonsin registrerats och som orsakade en stor skada på den nationella infrastrukturen. Carlos Dittborn, chefen för organisationskommittén, sade då "Because we don't have anything, we will do everything in our power to rebuild" (ungefär: "För att vi inte har någonting, så kommer vi att göra allt i vår makt för att återuppbygga"), vilket blev en inofficiell slogan för turneringen. Arenorna och övrig infrastruktur byggdes upp rekordsnabbt och turneringen kunde genomföras utan någon som helst fördröjning. Carlos Dittborn själv fick dock inte uppleva turneringen, då han avled en månad före dess start. Matcharenan i Arica kallades upp efter honom i hans ära – och arenan bär fortfarande hans namn.

Kvalspel

redigera

Spelorter

redigera
 
 
Arica
 
Viña del Mar
 
Santiago
 
Rancagua
  Chile 1962
Arica Rancagua
Estadio Carlos Dittborn
Kapacitet: 17 786
Invigd: 15 april 1962
 
Estadio Braden Copper Co.
Kapacitet: 18 000
Invigd: 1 juni 1945
 
Santiago Viña del Mar
Estadio Nacional
Kapacitet: 66 660
Invigd: 3 december 1938
 
Estadio Sausalito
Kapacitet: 18 037
Invigd: 8 september 1929
 

Summering

redigera
 
Italienare blir bortförda från planen av chilensk polis i "Slaget om Santiago".

För andra gången sedan 1950 spelades slutspelet i Sydamerika, och Brasilien kunde alltså försvara den första VM-titeln från 1958.

Turneringen präglades av mycket defensiv taktik, som också emellanåt beskylldes för att medvetet gå ut på att skada motståndaren, vilket i efterhand givit turneringen namnet "Det glömda världsmästerskapet". Den giftiga atmosfären kulminerade i matchen mellan Chile och Italien (2–0); känd som "Slaget om Santiago". Även om endast två spelare visades ut (båda italienare) av matchens domare Ken Aston, så försökte båda lagen skada motståndarna upprepade gånger, och det italienska laget behövde polisskydd för att säkert kunna lämna arenan.

Få lag och spelare levde upp till sina förväntningar och rykten under turneringen och Brasiliens Pelé, hjälten från 1958, blev skadad redan i den första gruppspelsmatchen mot Tjeckoslovakien. I hans frånvaro steg dock landsmannen Garrincha fram med fyra gjorda mål och ett i övrigt övertygande spel som lyfte fram honom som mästerskapets största stjärna. Sovjetunionens målvakt Lev Jasjin, världens bäste vid tiden, var i dålig form och kunde inte hindra att laget åkte ut i kvartsfinalen mot Chile (1–2). Ingen av stjärnorna från de dåvarande europeiska storklubbarna (Real Madrid, FC Barcelona, AC Milan och Benfica) lämnade heller något avtryck i turneringen. De enda ljuspunkterna i en annars mörk och tråkig turnering var Brasiliens unga stjärnskott Amarildo (ersättare för Pelé) och Garrincha, och hjältedåden Tjeckoslovakiens målvakt Viliam Schrojf i matcherna mot Ungern och Jugoslavien stått för. Nämnas bör också den inspirerande insatsen av värdnationen Chile som oväntat kom trea i turneringen och knep bronsmedaljen med ett relativt okänt lag. Detta genom utmärkt lagkänsla och med domarna på sin sida; det senare ett fenomen som setts fler än en gång i VM-historien.

I gruppspelsomgången vann Brasilien sin grupp före Tjeckoslovakien, Mexiko och Spanien. Sovjetunionen och Jugoslavien tog sig vidare från gruppen med Uruguay och Colombia. Ungern, tillsammans med England gick också till kvartsfinal medan Argentina och Bulgarien åkte hem. England och Argentina hade dock slutat på samma poäng och engelsmännen hade enbart tack vare bättre målskillnad gått vidare - en regel man nu för första gången tillämpade i en VM-turnering. Schweiz förlorade samtliga matcher, vilket tog Västtyskland och Chile vidare ur gruppen före Italien.

Överraskande nog så vann Chile kvartsfinalen över Sovjetunionen med 2–1 och gick vidare till semifinal där de, efter en briljant insats av den oförutsägbare dribblern Garrincha, som inkluderat två mål i 3–1-vinsten över England, fick möta Brasilien. 1–0-vinster för Jugoslavien och Tjeckoslovakien mot Västtyskland respektive Ungern gjorde så att de två slaviska staterna ställdes mot varandra i de andra semifinalen.

Knappt 6000 personer såg sedan Tjeckoslovakien vinna över Jugoslavien med 3–1, medan cirka 76600 bevittnade Brasiliens vinst över värdarna Chile med 4–2. Denna match såg två röda kort: Garrincha för Brasilien, och Landa för Chile. Chile tog sedan en tredjeplats efter att ha vunnit med 1–0, målet gjordes av Rojas i den 90:e minuten. Rojas, som dessförinnan också gjort mål i de båda nyckelmatcherna Chile-Sovjetunionen och Chile-Jugoslavien.

Det var på Estadio Nacional de Chile som finalen spelades, och redan efter 15 minuter fick Brasilien se sig själva ligga under med ett mål efter att Scherers långboll nått Masopust: 1–0 Tjeckoslovakien. Men, precis som VM fyra år tidigare, så slog Brasilien tillbaka och kvitterade två minuter senare genom Amarildo, efter ett misstag av den tjeckoslovakiske målvakten. Brasilien nöjde sig inte, och efter att Zito och Vavá gjort mål halvvägs in i andra halvlek kom inte tjeckoslovakerna tillbaka. Brasilien vann matchen med 3–1 och lyckades därmed försvara sin titel från 1958 - trots avsaknaden av Pelé.

Deltagare

redigera

Grupp 1

Grupp 2

Grupp 3

Grupp 4

Gruppspel

redigera

Grupp 1

redigera
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1   Sovjetunionen 3 2 1 0 8 5 +3 5
2   Jugoslavien 3 2 0 1 8 3 +5 4
3   Uruguay 3 1 0 2 4 6 −2 2
4   Colombia 3 0 1 2 5 11 −6 1
1 30 maj Uruguay   2 – 1   Colombia Estadio Carlos Dittborn
15:00
Sasía   56′
Cubilla   75′
(0 – 1)
Rapport
Zuluaga   19′ (str.)
Arica
Publik: 7 908
Domare: Andor Dorogi (Ungern)

5 31 maj Sovjetunionen   2 – 0   Jugoslavien Estadio Carlos Dittborn
15:00
Ivanov   51′
Ponedelnik   83′
(0 – 0)
Rapport
Arica
Publik: 15 000
Domare: Albert Dusch (Västtyskland)

9 2 juni Jugoslavien   3 – 1   Uruguay Estadio Carlos Dittborn
15:00
Skoblar   25′ (str.)
Galić   29′
Jerković   49′
(2 – 1)
Rapport
Cabrera   19′
Arica
Publik: 8 829
Domare: Karol Galba (Tjeckoslovakien)

13 3 juni Sovjetunionen   4 – 4   Colombia Estadio Carlos Dittborn
15:00
Ivanov   8′11′
Chislenko   10′
Ponedelnik   56′
(3 – 1)
Rapport
Aceros   21′
Coll   68′
Rada   72′
Klinger   86′
Arica
Publik: 8 040
Domare: João Etzel Filho (Brasilien)

17 6 juni Sovjetunionen   2 – 1   Uruguay Estadio Carlos Dittborn
15:00
Mamykin   38′
Ivanov   89′
(1 – 0)
Rapport
Sasía   54′
Arica
Publik: 9 973
Domare: Cesare Jonni (Italien)

21 7 juni Jugoslavien   5 – 0   Colombia Estadio Carlos Dittborn
15:00
Galić   20′61′
Jerković   25′87′
Melić   82′
(2 – 0)
Rapport
Arica
Publik: 7 167
Domare: Carlos Robles (Chile)

Grupp 2

redigera
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1   Västtyskland 3 2 1 0 4 1 +3 5
2   Chile 3 2 0 1 5 3 +2 4
3   Italien 3 1 1 1 3 2 +1 3
4   Schweiz 3 0 0 3 2 8 −6 0
2 30 maj Chile   3 – 1   Schweiz Estadio Nacional
15:00
L. Sánchez   44′55′
Ramírez   51′
(1 – 1)
Rapport
Wüthrich   6′
Santiago
Publik: 65 000
Domare: Ken Aston (England)

6 31 maj Västtyskland   0 – 0   Italien Estadio Nacional
15:00
Rapport Santiago
Publik: 65 440
Domare: Robert Holley Davidson (Skottland)

10 2 juni Chile   2 – 0   Italien Estadio Nacional
15:00
Ramírez   73′
Toro   87′
(0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 66 057
Domare: Ken Aston (England)

14 3 juni Västtyskland   2 – 1   Schweiz Estadio Nacional
15:00
Brülls   45′
Seeler   59′
(1 – 0)
Rapport
Schneiter   73′
Santiago
Publik: 64 922
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

18 6 juni Västtyskland   2 – 0   Chile Estadio Nacional
15:00
Szymaniak   21′ (str.)
Seeler   82′
(1 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 67 224
Domare: Robert Holley Davidson (Skottland)

22 7 juni Italien   3 – 0   Schweiz Estadio Nacional
15:00
Mora   1′
Bulgarelli   65′67′
(1 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 59 828
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

Grupp 3

redigera
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1   Brasilien 3 2 1 0 4 1 +3 5
2   Tjeckoslovakien 3 1 1 1 2 3 −1 3
3   Mexiko 3 1 0 2 3 4 −1 2
4   Spanien 3 1 0 2 2 3 −1 2
3 30 maj Brasilien   2 – 0   Mexiko Estadio Sausalito
15:00
Zagallo   56′
Pelé   73′
(0 – 0)
Rapport
Viña del Mar
Publik: 10 484
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)

7 31 maj Tjeckoslovakien   1 – 0   Spanien Estadio Sausalito
15:00
Štibrányi   80′
(0 – 0)
Rapport
Viña del Mar
Publik: 12 700
Domare: Carl Erich Steiner (Österrike)

11 2 juni Brasilien   0 – 0   Tjeckoslovakien Estadio Sausalito
15:00
Rapport Viña del Mar
Publik: 14 903
Domare: Pierre Schwinte (Frankrike)

15 3 juni Spanien   1 – 0   Mexiko Estadio Sausalito
15:00
Peiró   90′
(0 – 0)
Rapport
Viña del Mar
Publik: 11 875
Domare: Branko Tesanić (Jugoslavien)

19 6 juni Brasilien   2 – 1   Spanien Estadio Sausalito
15:00
Amarildo   72′86′
(0 – 1)
Rapport
Adelardo   35′
Viña del Mar
Publik: 18 715
Domare: Sergio Bustamante (Chile)

23 7 juni Mexiko   3 – 1   Tjeckoslovakien Estadio Sausalito
15:00
Díaz   12′
Del Águila   29′
Hernández   90′ (str.)
(2 – 1)
Rapport
Mašek   1′
Viña del Mar
Publik: 10 648
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)

Grupp 4

redigera
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1   Ungern 3 2 1 0 8 2 +6 5
2   England 3 1 1 1 4 3 +1 3
3   Argentina 3 1 1 1 2 3 −1 3
4   Bulgarien 3 0 1 2 1 7 −6 1
4 30 maj Argentina   1 – 0   Bulgarien Estadio El Teniente
15:00
Facundo   4′
(1 – 0)
Rapport
Rancagua
Publik: 7 134
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)

8 31 maj Ungern   2 – 1   England Estadio El Teniente
15:00
Tichy   17′
Albert   71′
(1 – 0)
Rapport
Flowers   60′ (str.)
Rancagua
Publik: 7 938
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

12 2 juni England   3 – 1   Argentina Estadio El Teniente
15:00
Flowers   17′ (str.)
Charlton   42′
Greaves   67′
(2 – 0)
Rapport
Sanfilippo   81′
Rancagua
Publik: 9 794
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

16 3 juni Ungern   6 – 1   Bulgarien Estadio El Teniente
15:00
Albert   1′6′53′
Tichy   8′70′
Solymosi   12′
(4 – 0)
Rapport
Sokolov   64′
Rancagua
Publik: 7 442
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)

20 6 juni Ungern   0 – 0   Argentina Estadio El Teniente
15:00
Rapport Rancagua
Publik: 7 945
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

24 7 juni England   0 – 0   Bulgarien Estadio El Teniente
15:00
Rapport Rancagua
Publik: 5 700
Domare: Antoine Blavier (Belgien)

Slutspel

redigera

Slutspelsträd

redigera
 
KvartsfinalerSemifinaler
Final
 
          
 
10 juni – Viña del Mar
 
 
  Brasilien3
 
13 juni – Santiago
 
  England1
 
  Brasilien4
 
10 juni – Arica
 
  Chile2
 
  Chile2
 
17 juni – Santiago
 
  Sovjetunionen1
 
  Brasilien3
 
10 juni – Rancagua
 
  Tjeckoslovakien1
 
  Tjeckoslovakien1
 
13 juni – Viña del Mar
 
  Ungern0
 
  Tjeckoslovakien3
 
10 juni – Santiago
 
  Jugoslavien1 Bronsmatch
 
  Jugoslavien1
 
16 juni – Santiago
 
  Västtyskland0
 
  Chile1
 
 
  Jugoslavien0
 

Kvartsfinaler

redigera
25 10 juni Chile   2 – 1   Sovjetunionen Estadio Carlos Dittborn
14:30
Sánchez   11′
Rojas   29′
(2 – 1)
Rapport
Chislenko   26′
Arica
Publik: 17 268
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

26 10 juni Jugoslavien   1 – 0   Västtyskland Estadio Nacional
14:30
Radaković   85′
(0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 63 324
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

27 10 juni Brasilien   3 – 1   England Estadio Sausalito
14:30
Garrincha   31′59′
Vavá   53′
(1 – 1)
Rapport
Hitchens   38′
Viña del Mar
Publik: 17 736
Domare: Pierre Schwinte (Frankrike)

28 10 juni Tjeckoslovakien   1 – 0   Ungern Estadio El Teniente
14:30
Scherer   13′
(1 – 0)
Rapport
Rancagua
Publik: 11 690
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

Semifinaler

redigera
29 13 juni Brasilien   4 – 2   Chile Estadio Nacional
14:30
Garrincha   9′32′
Vavá   47′78′
(2 – 1)
Rapport
Toro   42′
Sánchez   61′ (str.)
Santiago
Publik: 76 500
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

30 13 juni Tjeckoslovakien   3 – 1   Jugoslavien Estadio Sausalito
14:30
Kadraba   48′
Scherer   80′84′ (str.)
(0 – 0)
Rapport
Jerković   69′
Viña del Mar
Publik: 5 890
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)

Bronsmatch

redigera
31 16 juni Chile   1 – 0   Jugoslavien Estadio Nacional
14:30
Rojas   90′
(0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 67 000
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)
32 17 juni Brasilien   3 – 1   Tjeckoslovakien Estadio Nacional
14:30
Amarildo   17′
Zito   69′
Vavá   78′
(1 – 1)
Rapport
Masopust   15′
Santiago
Publik: 68 679
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

VM-profiler

redigera

Referenser

redigera

Externa länkar

redigera