Långstjärtad koel

fågelart i familjen gökar
(Omdirigerad från Urodynamis)

Långstjärtad koel[2] (Urodynamis taitensis) är en fågel i familjen gökar inom ordningen gökfåglar som häckar på Nya Zeeland.[3] Den är en av Södra halvklotets få flyttfåglar som rör sig norrut efter häckningen med fynd så långt bort som i Japan.

Långstjärtad koel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningGökfåglar
Cuculiformes
FamiljGökar
Cuculidae
SläkteUrodynamis
ArtLångstjärtad koel
U. taitensis
Vetenskapligt namn
§ Urodynamis taitensis
Auktor(Sparrman, 1787)
Synonymer
  • Eudynamys taitensis

Kännetecken redigera

Utseende redigera

Långstjärtad koel är en stor (40 cm) och kraftig gök med tydligt ögonbrynsstreck samt lång och bred stjärt. Ovansidan är rostbandat brun, undersidan beige med längsgående mörkbruna streck. Den gulbruna näbben är kraftig och nerböjd.[4][5]

 

Läten redigera

Spellätet är ett visslat "ouit-ouit".[5] Bland övriga läten hörs ett genomträngande, stigande ljud som i engelsk litteratur återges som "zzhweeesh" samt ett ihållande "pe-pe-pe-pe-pe-pe-pe".[4]

Utbredning redigera

Fågeln häckar i Nya ZeelandNord- och Sydön samt kringliggande Great Barrier Island, Little Barrier Island, Kapiti Island och Stewartön. Vintertid flyttar den mot norr och nordost till Stilla havets öar, från Palau, Karolinerna och Marshallöarna sydost genom Fiji, Tonga och Samoa till Cooköarna, Sällskapsöarna, Australöarna, Marquesasöarna och Pitcairn. Den förekommer även i sydvästra Stilla havet i bland annat Bismarckarkipelagen, Salomonöarna och Vanuatu samt på Norfolkön och Lord Howeön.[5] Tillfälligt har den påträffats i Australien, Papua Nya Guinea, Guam och Nordmarianerna.[1] I maj 2008 påträffades ett exemplar i japanska Chiba.[6]

Systematik redigera

Tidigare placerades den i släktet Eudynamys men är genetiskt distinkt.[7] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt redigera

Långstjärtad koel förekommer i skog och buskmarker, där den mestadels lever av insekter, men även krabbor, ödlor, ägg och fågelungar. Den har noterats ta fågelungar även i sitt övervintringsområden (Norfolkön).[5]

Häckning redigera

Fågeln häckar i november-december och är liksom många andra gökar boparasit, det vill säga att den lägger ägg i andra fåglars bon. Vanliga värdpar är medlemmar av familjen mohuor: gulhuvad mohua, vithuvad mohua och pipipi. Gökens ägg kläcks före värdfågelns och den unga göken kastar ut dessa från boet. Gökungen kan också härma värdungarnas tiggläten.[8]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal på grund av habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som inte ovanlig.[9]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Urodynamis taitensis Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 9 januari 2015.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b] Brazil, Mark (2018). Birds of Japan. Helm Field Guides. ISBN 978-1472913869 
  5. ^ [a b c d] Payne, R. & de Juana, E. (2019). Long-tailed Koel (Urodynamis taitensis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54833 1 januari 2019).
  6. ^ The Ornithological Society of Japan (2012) Check-List of Japanese Birds, 7th Revised Edition. Ornithological Society of Japan, Sanda.
  7. ^ Payne, R.B. (2005) The Cuckoos. Oxford University Press, Oxford & New York.
  8. ^ Davies, N (2000) Cuckoos, Cowbirds and Other Cheats T & A D Poyser, London, ISBN 0-85661-135-2
  9. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1997. Handbook of the Birds of the World, Vol. 4: Sandgrouse to Cuckoos. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar redigera