Öppna huvudmenyn

Träkolsmasugn

Äldre anläggning för järnframställning.

Träkolsmasugn är en masugn som utnyttjar träkol som energikälla.[1] Det är den äldsta formen av masugn; moderna masugnar använder i regel koks.[2]

Träkolsmasugn
Hochofen zu Karmansbo bei Köping.jpg
Karmansbo hytta i Köping, 1896–1940.
Information
AnvändningsområdeTackjärnsframställning
Första enheten togs i brukOmkring 1150 i Lapphyttan

FunktionRedigera

Processen vid en träkolsmasugn inleds med krossning av malmen i små stycken, därefter sänds malmen upp med en malmhund för rostning i en rostugn, i syfte att få malmen lättslagen och att befria den från svavel. Efter rostning är malmen klar för masugnen. Malmen sänds upp till masugnens topp med en annan malmhund. Malm, kalk och träkol tillförs masugnen från toppen (masugnskransen eller uppsättningsmålet) och varvas med varandra under kontinuerlig eldning. Under processen smälter malmen och tillförs kol från träkolet. Bergarterna från malmen bildar slagg, medan järnet separeras. Smält järn och slagg samlas i stället (botten av masugnen) och tappas och leds ut till tappningshallen. Järnet som kommer ut gjuts till tackjärn med hög kolhalt. Formarna för tackjärnet är försedda med ett tunt lager sand för att tackjärnet inte ska fastna. Slaggen används ibland för att göra slaggtegel. Tackjärnet kan användas direkt för gjuteriarbeten, eller färskas med olika processer till stål.[1]

Historia i SverigeRedigera

Den första kända masugnen i Sverige, Lapphyttan, finns i bergsmansbyn Olsbenning i norra Västmanland och är från början av 1100-talet. Därefter har masugnen utvecklats kontinuerligt utan större språng.[3] Senare utveckling av betydelse var utvecklingen av rostugnen som eldades med gas från masugnen på 1840-talet; tidigare rostades malmen i regel i gropar där man eldade med ved, kol eller stybb.[1] Effektiviteten på masugnarna ökade efter hand. 1861 fanns 226 masugnar som producerade 170 000 ton järn; 1885 fanns 179 masugnar som producerade 465 000 ton järn. I och med den industriella revolutionen utvecklades koksmasugnen som numera dominerar masugnsproduktionen världen över. Dessa utvecklingar innebar sammantaget att mängden masugnar minskade kraftigt, vilket bidrog till s.k. bruksdöden.[3] Den sista svenska träkolsmasugnen, Svartå hytta, blåstes ned 1966.[1]

BildgalleriRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d] Bohm, Ivar (1972). Den svenska masugnen under 1800-talet. Hyttrapport 1. Stockholm: Jernkontorets bergshistoriska utskott 
  2. ^ ”Järn- och stålframställning. Malmbaserad processmetallurgi”. http://www.jernkontoret.se/globalassets/publicerat/handbocker/utbildningspaket/jarn-och-stalframstallning_del2.pdf. Läst 22 maj 2016. 
  3. ^ [a b] ”Järn- och stålframställning. Historia, Grundläggande metallurgi”. http://www.jernkontoret.se/globalassets/publicerat/handbocker/utbildningspaket/jarn-och-stalframstallning_del1.pdf. Läst 22 maj 2016.