Uppsättningsmål
Uppsättningsmål är hålet i toppen av en masugn dit uppsättaren chargerar (fyller på) kol, järnmalm och kalksten i masugnspipan. Äldre uppsättningsmål var öppna och masugnsgasen strömmade alltså ut i det fria och gav upphov till den ständigt brinnande låga, som var så karakteristisk för äldre tiders masugnar. Golvet runt uppsättningsmålet kallas hyttkrans.
För att göra processen mer effektiv infördes under 1900-talet slutna uppsättningsmål. Masugnsgasen som tidigare gick ut i luften användes då för att förvärma syrerik luft för förbränningen i masugnen och luft till rostugnen via en varmapparat (värmeväxlare). Locket i uppsättningsmålet var utformat som en ficka så att man kunde ladda kol, malm och kalksten innan man lyfte på locket och godset rasade ner i masugnspipan. De olika typer av slutna uppsättningsmål som använts heter Tholanders uppsättningsmål efter Henrik Tholander, Charlevilles uppsättningsmål och dubbelslutande uppsättningsmål av Söderforstyp.[1]
Ingående material (kol, malm och kalk) måste finnas tillgängligt. Kolet sändes ofta upp i vajerupphängda järnbehållare. Denna behållare kan vändas upp och ner, alternativt har öppningsbar botten för att få ner kolet i masugnspipan. Kolet matades i, mätt som volym. Malm skickades ofta upp längs en lutande bana i en lindragen liten vagn som kallas malmhund. Malm och kalk som förbrukades i betydligt mindre mängd fanns ofta i fickor vid uppsättningsmålet. Uppsättaren hämtar erforderlig mängd enligt instruktion från masmästaren och väger med en balansvåg av besmantyp, där vågskålen utgjorde transportkärlet som på vridbara armar förde materialet ned i masugnspipan.[2]
Se även redigera
Referenser redigera
- ^ Björkenstam, Nils (1996). Den svenska järnhanteringens tekniska utveckling. Stockholm: Jernkontorets bergshistoriska utskott. sid. 61. Libris 2161916
- ^ Råberg, Göran. ”Historien om Fagersta hytta”. Fagersta bruksmusei vänners hemsida. http://bruksmuseet.se/historia/ar-2015-ar-det-100-ar-sedan-fagersta-bruks-hytta-startades/. Läst 10 februari 2017.
Källor redigera
- Wiborgh, J. G.. ”Tackjärnstillverkningen, sidan 656”. Projekt Runeberg, Sveriges land och folk.. https://runeberg.org/sverig01/0672.html. Läst 10 februari 2017.