Tapio Wirkkala

finländsk konstnär och formgivare

Tapio Veli Ilmari Wirkkala, född 2 juni 1915 i Hangö, död 19 maj 1985 i Helsingfors, var en finländsk konstnär och formgivare. Finlands nationalbiografi anser att man kan betrakta den efterkrigstida industriella formgivningens guldålder i Finland som ”Wirkkalas epok”.[specificera källa] Flera av hans verk har blivit internationella symboler för finsk modernism.

Tapio Wirkkala
Wirkkala.jpg
Tapio Wirkkala.
FöddTapio Veli Ilmari Wirkkala
2 juni 1915[1][2][3]
HangöFinland
Död19 maj 1985[1][2][3] (69 år)
Helsingfors
BegravdSandudds begravningsplats
MedborgarskapFinländskt[4][5]
Utbildad vidTekniska högskolan i Helsingfors Arbcom ru editing.svg
SysselsättningFormgivare[3], skulptör[3], glaskonstnär[3]
MakaRut Bryk
BarnMaaria Wirkkala (f. 1954)
FöräldrarIlmari Wirkkala
UtmärkelserLunningpriset (1951)
Pro Finlandia-medaljen av Finlands Lejons orden (1955)
Hedersmedlemskap Royal Designer for Industry (1964)[6]
Prins Eugen-medaljen (1980)
Webbplatswirkkala.fi
Redigera Wikidata

FamiljRedigera

Tapio Wirkkala var son till arkitekten Ilmari Wirkkala och Selma Vanhatalo. År 1945 gifte han sig med keramikkonstnären Rut Bryk. Makarna är begravda på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[7] De fick två barn, formgivaren och inredningsarkitekten Sampsa (Sami) Wirkkala, född 1948, och konstnären Maaria Wirkkala, född 1954.

KarriärRedigera

Tapio Wirkkala började 1933 studera dekorativ skulptur vid Centralskolan för konstflit i Helsingfors. Han blev berömd efter att ha vunnit Iittalas tävling i glasformgivning 1946. Två av Wirkkalas glasarbeten, Madonnan och Campanile var utställda på triennalen i Milano 1951, där Wirkkala vann Grand Prix-priset i tre kategorier: glas, trä och utställningsplanering. De internationella kontakter Wirkkala fick på triennalen, delvis tack vare Konstindustriföreningens Herman Olof Gummerus, kom att vara viktiga för den senare karriären.

Wirkkala arbetade i många mycket olika material. Han vann 1947 Finlands banks tävling för nya sedlar, som kom att användas i Finland fram till 1980-talet. Likaså utformade han frimärkena utgivna i anledning av olympiska spelen i Helsingfors 1952. Från 1954 arbetade Wirkkala med silver och fick internationell uppmärksamhet för sina arbeten genom triennalen i Milano 1954. Ett helt eget kapitel är arbetena i fanér.

Fastän Wirkkala hade sina rötter djupt i finsk natur gjorde han också internationell karriär. Han arbetade en kort tid i mitten av 1950-talet för Raymond Loewy i New York. För det tyska Rosenthal skapade han bland annat serviserna Finlandia och Century. Wirkkalas produkter för Rosenthal vann guldmedalj fem år i rad i den internationella keramiktävlingen i Faenza. 1959 blev han formgivare för glasfabrikören Paolo Venini i Italien.

Kring decennieskiftet 1960 sökte Wirkkala frid och ensamhet i Finlands ödemarker och fann Lappland. Han flydde offentligheten till Lemmenjoki strand. På 1970-talet tog han initiativ till ett samiskt kulturcentrum, som förverkligades 1998 i form av Siida i Enare.

1971 blev Wirkkala hedersdoktor vid Royal College of Art. Året därpå fick han titeln akademiker.

KällorRedigera

LitteraturRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6424nnn, omnämnd som: Tapio Wirkkala, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Jane Turner (red.), Grove Art Online, Oxford University Press, ISBN 978-1-884446-05-4, omnämnd som: Tapio Wirkkala, Grove Art Online-ID: T2074494, läs online.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c d e] Archive of Fine Arts, person-ID på abART: 121265, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  4. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 25 februari 2016, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Museum of Modern Arts webbsamling, MoMA konstnärs-ID: 6409, läs online, läst: 4 december 2019, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, www.thersa.org, läst: 9 januari 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ ”Hietaniemen hautausmaan kaikki merkkihenkilöt” (pdf). Helsingfors församlingar. http://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/62ELBlXoU/Hietaniemen_kaikki_julkkikset_07.pdf. Läst 8 juni 2014. 

Externa länkarRedigera