Tapio Wirkkala

finländsk formgivare, skulptör och akademiker

Tapio Veli Ilmari Wirkkala, född 2 juni 1915 i Hangö, död 19 maj 1985 i Helsingfors, var en finländsk konstnär och formgivare. Finlands nationalbiografi anser att man kan betrakta den efterkrigstida industriella formgivningens guldålder i Finland som ”Wirkkalas epok”.[specificera källa] Flera av hans verk har blivit internationella symboler för finsk modernism.

Tapio Wirkkala
Tapio Wirkkala.
FöddTapio Veli Ilmari Wirkkala
2 juni 1915[1][2][3]
Hangö, Finland
Död19 maj 1985[1][2][3] (69 år)
Helsingfors
BegravdSandudds begravningsplats
Medborgare iFinland[4][5]
Utbildad vidTekniska högskolan i Helsingfors
SysselsättningFormgivare[3], glaskonstnär[3], skulptör[3], smyckesformgivare
ArbetsgivareAiram Oy
Hackman Abp
Finlandia Vodka
Iittala
Venini S.p.A.
MakaRut Bryk
BarnMaaria Wirkkala (f. 1954)
FöräldrarIlmari Wirkkala
Utmärkelser
Lunningpriset (1951)
Pro Finlandia-medaljen av Finlands Lejons orden (1955)[6]
Hedersmedlemskap Royal Designer for Industry (1964)[7]
Hedersdoktor (1971)
Prins Eugen-medaljen (1980)[8]
Frihetskorsets 4. klass[9]
Frihetskorsets 4. klass[9]
Akademiker (Finland)
Frihetskorsets 4. klass[9]
Riddartecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden[9]
Webbplatswirkkala.fi
Redigera Wikidata

Familj redigera

Tapio Wirkkala var son till arkitekten Ilmari Wirkkala och Selma Vanhatalo. År 1945 gifte han sig med keramikkonstnären Rut Bryk. Makarna är begravda på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[10] De fick två barn, formgivaren och inredningsarkitekten Sampsa (Sami) Wirkkala, född 1948, och konstnären Maaria Wirkkala, född 1954.

Karriär redigera

Tapio Wirkkala började 1933 studera dekorativ skulptur vid Centralskolan för konstflit i Helsingfors. Han blev berömd efter att ha vunnit Iittalas tävling i glasformgivning 1946. Två av Wirkkalas glasarbeten, Madonnan och Campanile var utställda på triennalen i Milano 1951, där Wirkkala vann Grand Prix-priset i tre kategorier: glas, trä och utställningsplanering. De internationella kontakter Wirkkala fick på triennalen, delvis tack vare Konstindustriföreningens Herman Olof Gummerus, kom att vara viktiga för den senare karriären.

Wirkkala arbetade i många mycket olika material. Han vann 1947 Finlands banks tävling för nya sedlar, som kom att användas i Finland fram till 1980-talet. Likaså utformade han frimärkena utgivna i anledning av olympiska spelen i Helsingfors 1952. Från 1954 arbetade Wirkkala med silver och fick internationell uppmärksamhet för sina arbeten genom triennalen i Milano 1954. Ett helt eget kapitel är arbetena i fanér.

Fastän Wirkkala hade sina rötter djupt i finsk natur gjorde han också internationell karriär. Han arbetade en kort tid i mitten av 1950-talet för Raymond Loewy i New York. För det tyska Rosenthal skapade han bland annat serviserna Finlandia och Century. Wirkkalas produkter för Rosenthal vann guldmedalj fem år i rad i den internationella keramiktävlingen i Faenza. 1959 blev han formgivare för glasfabrikören Paolo Venini i Italien.

Kring decennieskiftet 1960 sökte Wirkkala frid och ensamhet i Finlands ödemarker och fann Lappland. Han flydde offentligheten till Lemmenjoki strand. På 1970-talet tog han initiativ till ett samiskt kulturcentrum, som förverkligades 1998 i form av Siida i Enare.

1971 blev Wirkkala hedersdoktor vid Royal College of Art. Året därpå fick han titeln akademiker.

Källor redigera

Litteratur redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b] SNAC, Tapio Wirkkala, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Wirkkala, Tapio, Grove Art Online, 13 december 2017, 10.1093/GAO/9781884446054.ARTICLE.T2074494, Tapio Wirkkala.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c d e] Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  4. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 25 februari 2016, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Museum of Modern Arts webbsamling, läs online, läst: 4 december 2019, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, ritarikunnat.fi, läst: 29 december 2023.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, www.thersa.org, läst: 9 januari 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, läst: 11 september 2023.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b c d] Vem är vem i Finland, 1978, s. 1098.[källa från Wikidata]
  10. ^ ”Hietaniemen hautausmaan kaikki merkkihenkilöt” (pdf). Helsingfors församlingar. http://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/62ELBlXoU/Hietaniemen_kaikki_julkkikset_07.pdf. Läst 8 juni 2014. 

Externa länkar redigera