Svartvit skarv[2] (Microcarbo melanoleucos) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar.[3] Den förekommer från Små Sundaöarna i Indonesien till Salomonöarna, Australien och Nya Zeeland.

Svartvit skarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläkteMicrocarbo
ArtSvartvit skarv
M. melanoleucos
Vetenskapligt namn
§ Microcarbo melanoleucos
Auktor(Vieillot, 1817)
Utbredning
Synonymer
  • Phalacrocorax melanoleucos

Utseende och läte redigera

Svartvit skarv väger 410-880 gram.[4] Som adult är den oftast svart med vitt bröst och kinder men det förekommer även individer med svarta fläckar på bröstet och buken. Näbben är gul och relativt kort. Ögonen är bruna och fötterna svarta.[5] Svartvit skarv har ett kuttrande läte men är generellt tyst utanför häckningssäsong[4].

Utbredning och systematik redigera

Svartvit skarv delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]

Släktestillhörighet redigera

Fram tills nyligen placerades den liksom flera andra små kortnäbbade skarvar i det stora skarvsläktet Phalacrocorax. De ledande taxonomiska auktoriteterna liksom Sveriges ornitologiska förening[6] för dessa nu till Microcarbo eftersom de utgör en tydlig grupp som skildes från övriga skarvar för 12 miljoner år sedan.[7][8][9]

Skarvarnas släktskap redigera

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[10] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]

Ekologi redigera

Häckning redigera

De bygger bon i träd, havsklippor[5] och ibland även övergivna byggnader byggda av människor[4]. Bona byggs ofta av mindre pinnar. I oktober och december lägger honorna 3–5 ägg vars färg kan skifta mellan kalkvit och blåaktig.[4] Äggen ruvas av båda föräldrarna i ungefär 4 veckor.[4]

Föda redigera

Svartvita skarvar äter små fiskar, ålar, grodor och insekter.[5]

Status och hot redigera

Artens population har inte uppskattats och dess populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1]

Noter redigera

  1. ^ [a b] Birdlife International 2012 Microcarbo melanoleucos Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b c d e] (på engelska) Birds of New Zealand. Auckland University Press. sid. 222. ISBN 9781869407339. Läst 24 juni 2019 
  5. ^ [a b c] ”Little shag | New Zealand Birds Online”. nzbirdsonline.org.nz. http://nzbirdsonline.org.nz/species/little-shag. Läst 24 juni 2019. 
  6. ^ Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2017). ”Nya arter i Tk:s lista”. Vår fågelvärld 76 (1): sid. 1-12. ISSN 0042-2649. Arkiverad från originalet den 14 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170214103426/http://birdlife.se/1.0.1.0/1529/download_35303.php. Läst 16 februari 2020. 
  7. ^ Kennedy, M., Gray, R. D. och Spencer, H. G. 2000. The phylogenetic relationships of the shags and cormorants: Can sequence data resolve a disagreement between behavior and morpho- logy? Mol. Phylogenet. Evol. 17: 345–359.
  8. ^ Kennedy, M. och Spencer, H. G. 2014. Classifi- cation of the cormorants of the world. Mol. Phylogenet. Evol. 79: 249–257.
  9. ^ Siegel-Causey, D. 1988. Phylogeny of the Phalacrocoracidae. Condor 90: 885-905.
  10. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning

Externa länkar redigera