Skarvar
- För andra betydelser, se Skarv (olika betydelser)
Skarvar (Phalacrocoracidae) är en familj med sjöfåglar vars taxonomi är omdiskuterad men som traditionellt placeras i ordningen pelikanfåglar inom släktet Phalacrocorax som omfattar cirka 40 arter. Skarvar har avlång kropp, relativt lång hals och näbb, fjäderdräkten går främst i mörka färger och de har simhud mellan tårna. De lever i skärgårdar och vid kuster. Skarvar är skickliga dykare och lever uteslutande av fisk. Utmärkande är att de sitter upprätt med utsträckta vingar för att torka efter att de har dykt efter fisk.
| Skarvar | |
 Blåstrupig skarv i häckningsdräkt | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Sulfåglar Suliformes |
| Familj | Skarvar Phalacrocoracidae Reichenbach, 1850 |
| Släkte | Phalacrocorax (se text) Brisson, 1760 |
| Synonymer | |
|
Australocorax Lambrecht, 1931 | |
| Hitta fler artiklar om fåglar med | |
Innehåll
SystematikRedigera
Släktskap med andra fågelfamiljerRedigera
Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae), men kanske även pelikanerna och/eller pingvinerna, än några andra av dagens fåglar.[1][2]. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[3]. Skarvarna har flyttats till den nya ordningen sulfåglar tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[4]
Indelning inom familjenRedigera
Länge har alla arter i familjen placerats i ett egna släkte, Phalacrocorax. De allra minsta arterna, bland annat den i Europa förekommande dvärgskarven, har dock numera allmänt urskilts i det egna släktet Microcarbo. Bland de återstående arterna har genetiska studier visat att olika grupper skildes åt för relativt länge sedan. Vissa auktoriteter, som BirdLife International, har därför valt att dela upp släktet Phalacrocorax ytterligare. Nedanstående lista följer Clements et al, med noteringar om BirdLife Internationals nya indelning som undersläkten:
- Microcarbo – 5 små och kortnäbbad skarvarter
- Phalacrocorax
- Undersläkte Poikilocarbo – sydamerikanska arten rödfotad skarv
- Undersläkte Urile – 4 arter centrerade kring norra Stilla havet, varav en utdöd
- Undersläkte Phalacrocorax – 11–12 stora skarvarter, däribland storskarven
- Undersläkte Gulosis – europeiska och nordafrikanska toppskarven
- Undersläkte Nannopterum – 3 amerikanska arter, bland annat flygoförmögna galápagosskarven
- Undersläkte Leucocarbo – 10–16 arter på Södra halvklotet
Tongivande International Ornithological Congress (IOC) urskiljer Leucocarbo (dock ej inkluderande magellanskarven) som ett eget släkte, men behåller de övriga i Phalacrocorax.[5] Forskningsresultat visar dock att denna indelning är felaktig.
VingtorkningRedigera
_(14).JPG)
Skarvarna har en fjäderdräkt som delvis inte är vattenavstötande som hos många andra vattenlevande fåglar, som änder och gäss. Visserligen har skarvarna ett undre skikt av fjäderdräkten som är vattentätt och isolerande men den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten.[6] Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka.[6] För att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta har dock aldrig observerats hos antarktisskarv (Phalacrocorax bransfieldensis).[6] Det har även lagts fram teorier om att skarven sitter och värmer sig med utbredda vingar för att värma upp den kalla fisken som den ätit, men en forskningsstudie motbevisar detta.[6] Dock breder skarvar ibland ut sina vingar även när de inte är blöta, vilket tyder på att de utbredda vingarna även kan ha andra funktioner.[6]
Skarvar och människanRedigera
SkarvfiskeRedigera
I Sydostasien har tama skarvar använts vid fiske i århundraden. I Kina används storskarv och i Japan japansk skarv[7] Den äldsta säkra källan är kinesisk från 317 f.Kr men det finns även en möjlig japansk källa från 600f.Kr.[7] Det finns olika metoder.[7] Skarvfisket sker från mindre båtar. I Kina knyts en snara kring fågelns hals som hindrar den att svälja fiskar men i övrigt är de ibland mycket tama skarvarna fria att dyka och flyga som de vill.[7] Ibland är snaran så stor att den kan svälja mindre fiskar medan andra belönar skarvarna med bitar av fångsten.[7] Fiskarna som skarven fångar avlägsnas ur skarvens hals eller också spyr skarven upp fiskarna i båten.[7] I Kina förekommer fortfarande denna fiskemetod men den är ovanlig bland yrkesfiskare. I Japan har skarvfisket istället formaliserats och ritualiserats och sedan den tidigt kopplades till adeln och hovet. Här sker fisket om natten med lanterna på båten och skarvarna hålls i ett sorts koppel om halsen som även stryper åt halsen så att de inte kan svälja fisken.[7] Ofta har varje båt flera fåglar, ibland över tio stycken.[7] I Japan hålls traditionen idag vid liv av hovet men även som en turistattraktion.[7]
I EuropaRedigera
Kring 1500-talet introducerades denna fiskemetod av sjömän i Europa och det finns källor som beskriver att bra fiskeskarvar skattades högt.[8] På 1600-talet introducerades skarvfiske i England av James I och i Frankrike av Louis XIII.[7] Hur och varför dessa båda monarker blev intresserade av skarvfiske är oklart.[7] James I lade ned en förmögenhet på domesticerade skarvar och ägde en mängd fåglar som han bland annat tog med på fisketurer till Cambridgeshire och Norfolk.[7] Enligt John Rays Ornithology från 1678 verkar det europeiska skarvfisket har influerats av falkeneringstraditionen då skarven bars ut på en handsklädd arm och bar huva innan den släpptes för att fiska.[7] James försökte exportera skarvfisket till andra delar av Europa och skickade därför ett antal fåglar till Venedig men dessa stals på vägen.[7] James son Charles I höll traditionen levande men mot slutet av 1600-talet verkar skarvfisket ha försvunnit från Europa.[7]
NamnRedigera
Skarvsläktets vetenskapliga namn Phalacrocorax är en latiniserad form av dess gammalgrekiska trivialnamn för skarvar och betyder "skallig korp", från falakrós (φᾶλακρός, "skallig") + kórax (κόραξ, "korp").[9] Liknelsen vid en havets korp beror både på dess färg och form men förmodligen även på moraliska kvaliteter som människan projicerat på skarven.[10] Kopplingen till kråkfåglar märks även i att skarvar tidigare på svenska har benämnts kormoraner[11] vilket är en sammanslagning av de latinska Corvus marinus, det vill säga "havskorp" eller "havskråka".[10] Detta namn återfinns idag på flera språk, bland annat engelskans cormorant. Kopplingen finns även i det svenska uttrycket ålekråka, vilket är ett gammalt uttryck för storskarv som ibland används än idag. Men liknelsen förekommer även i helt andra kulturer och språk. På hindi där den kallas pan-kowwa eller jal-kowwa (जल-कौवा) vilket betyder "vattenkråka" och ett gammalt kinesiskt namn kan översättas till "vattenlevande gammal kråka".[7]
I kulturenRedigera
I James Bond-boken You only live twice av Ian Flemming från 1964 har den japanska rollfiguren Kissy Suzuki en japansk skarv som beskrivs som mycket vacker.[12] Skarven i boken bär namnet David efter David Niven vilket ska ha varit en internt skämt.[7]
ReferenserRedigera
NoterRedigera
- ^ Kennedy et al. (2000)
- ^ Mayr (2005)
- ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.2). doi : 10.14344/IOC.ML.9.2.
- ^ [a b c d e] White et al 2008
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Cooker (2013) s:149-151
- ^ Anders Wirdheim (2010) Mellanskarven offer för myter och populism, Vår Fågelvärld, läst 22 december 2018
- ^ Woodhouse (1910)
- ^ [a b] The Compact Edition of the Oxford English Dictionary, Oxford University Press, Oxford, 1971, sid:559
- ^ Nationalencyklopedin, Kormoraner, läst 2014-07-27
- ^ Ian Flemming (2004) You only Live Twice, Penguin, sid:139
KällorRedigera
- Cocker, Mark; David Tipling (2013). Birds and people. London: HelmJonathan Cape. ISBN 9780224081740
- Kennedy, M.; Gray, R.D. & Spencer H.G. (2000): The Phylogenetic Relationships of the Shags and Cormorants: Can Sequence Data Resolve a Disagreement between Behavior and Morphology? Molecular Phylogenetics and Evolution 17(3): 345-359. doi:10.1006/mpev.2000.0840 PDF fulltext
- Larsson, Lars (2001) Birds of the World, cd-rom
- Mayr, Gerald (2005): Tertiary plotopterids (Aves, Plotopteridae) and a novel hypothesis on the phylogenetic relationships of penguins (Spheniscidae). Journal of Zoological Systematics 43(1): 67-71. PDF fulltext
- Orta, Jaume (1992): Family Phalacrocoracidae. In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.): Handbook of Birds of the World, Volume 1 (Ostrich to Ducks): 326-353, plates 22-23. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-10-5
- White, Craig.; Martin, Graham.; Butler, Partick (2008) Wingspreading, wing-drying and food-warming in great cormorants Phalacorocorax carbo., Journal of Avian Biology, vol.39, sid:576-578
- Woodhouse, S.C. (1910): English-Greek Dictionary – A Vocabulary of the Attic Language. George Routledge & Sons Ltd., Broadway House, Ludgate Hill, E.C.
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör skarvar.
