Magnetit, är en gråsvart järnoxid med formeln Fe3O4. Magnetit kallas ibland svartmalm.
| Magnetit | |
 Magnetit från Italien. | |
| Grupp | Spinellgruppen |
|---|---|
| Dana klassificering | 7.2.2.3 |
| Strunz klassificering | 4.BB.05 |
| Kemisk formel | Fe3O4 |
| Färg | svart, grå |
| Förekomstsätt | Vanligen massivt kornig eller som oktaedriska kristaller, även som dodekaedriska kristaller. |
| Kristallstruktur | Kubisk, spinell |
| Spaltning | (Avsöndring efter {111}) |
| Brott | Ojämnt |
| Hållbarhet | Skör |
| Hårdhet (Mohs) | 5½–6½ |
| Glans | Metallisk, submetallisk |
| Ljusbrytning | 2,42 |
| Transparens | opak |
| Streckfärg | svart |
| Specifik vikt | 5,175 uppmätt; 5,2 beräknad |
| Smältpunkt | 1594[1] |
| Diagnostiska egenskaper | Stark magnetism |
| Referenser | [2] |
Magnetit tillhör det kubiska kristallsystemet och är till strukturen en spinell[3] där två av järnatomerna har laddningen 3+ och en har laddningen 2+. Formeln skrivs därför ibland Fe2+Fe3+2O4. Magnetit bildas huvudsakligen under högt tryck och hög temperatur och nybildas inte i någon stor utsträckning på jordytan. Det bildas dock till exempel i samband med korrosion av stål, och ingår därför ofta i rost.
Etymologi och historia redigera
Mineralet var känd sen antiken och har troligen sitt namn efter en fyndort Magnesia i Mindre Asien. Namnet magnesia användes även för brunsten och magnesiumoxid/magnesiumkarbonat.[4] Namnet magnetit gavs av Wilhelm von Haidinger.[5]
Egenskaper redigera
Magnetit innehåller teoretiskt 72,4 % järn. Tidigare redovisades detta som 31% FeO + 69% Fe2O3.[6] Magnetit är naturligt magnetiskt (ferrimagnetiskt). Det gör malmen lätt att skilja ut från omgivande gråberg.
Förekomst redigera
Magnetit är ett vanligt malmmineral som bryts i bland annat Kirunagruvan och Malmberget.
Biogen magnetit redigera
Magnetitkristaller förekommer i några bakterier och djur.[7]
Svenska fyndplatser redigera
- Kirunagruvan, massiv och i kristallform. Utgör malmen i de flesta gruvorna i området.
- Malmberget, som upp till 2 cm stora kristaller i druser (i renare form än Kirunagruvan då den innehåller lägre halter Fosfor).
- Smålands Taberg, en stor förekomst av varianten titanomagnetit med upp till 6% TiO2.
- Bergslagen, förekommer i många gruvor som fina kristaller i talkhaltiga bergarter.
Övriga fyndigheter redigera
I Norge förekommer talrika fyndigheter från Trondheim till Tromsø, liksom i Sydvaranger.
Bland andra områden, som är rika på magnetit, kan nämnas Uralbergen och många ställen i Nordamerika.[8]
Ett närbesläktat mineral redigera
Ett närbesläktat mineral är maghemit γ-Fe2O3, en gulaktig järnoxid som framförallt förekommer i tropikernas jordar sedan allt järn oxiderats till Fe3+, och ingår även i rost. Även maghemit är ferrimagnetiskt.
Se även redigera
Referenser redigera
- ^ Robert C. Weast, (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990, ISBN 0-8493-0470-9, Sid B-121
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 sid 84
- ^ [1] magnetit i Store norske leksikon, läst 2021-08-19
- ^ Gunnar Hägg (1963), Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells, avsnitt 26-2b sidan 619
- ^ [2] mindat.org om namngivning
- ^ H. J. Rösler, Lehrbuch der Mineralogie 3. Auflage, sidan 386, VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie,Leipzig 1984
- ^ [3] Joseph L Kirschvik m. fl. Magnesio-based magnetoreception, Neurobiology Aug. 2001 p 462–467
- ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952
Externa länkar redigera
- webmineral.com: Magnetite (engelska)
- mindat.org: Magnetite (engelska)
- The Scandinavian mineral gallery: Magnetite (engelska)