Magnetit, är en gråsvart järnoxid med formeln Fe3O4. Magnetit kallas ibland svartmalm.

Magnetit
Magnetite.jpg
Magnetit från Italien.
GruppSpinellgruppen
Dana klassificering7.2.2.3
Strunz klassificering4.BB.05
Kemisk formelFe3O4
Färgsvart, grå
FörekomstsättVanligen massivt kornig eller som oktaedriska kristaller, även som dodekaedriska kristaller.
KristallstrukturKubisk, spinell
Spaltning(Avsöndring efter {111})
BrottOjämnt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)5½–6½
GlansMetallisk, submetallisk
Ljusbrytning2,42
Transparensopak
Streckfärgsvart
Specifik vikt5,175 uppmätt; 5,2 beräknad
Smältpunkt1594[1]
Diagnostiska egenskaperStark magnetism
Referenser[2]

Magnetit tillhör det kubiska kristallsystemet och är till strukturen en spinell[3] där två av järnatomerna har laddningen 3+ och en har laddningen 2+. Formeln skrivs därför ibland Fe2+Fe3+O4. Magnetit bildas huvudsakligen under högt tryck och hög temperatur och nybildas inte i någon stor utsträckning på jordytan. Det bildas dock till exempel i samband med korrosion av stål, och ingår därför ofta i rost.

Etymologi och historiaRedigera

Mineralet var känd sen antiken och har troligen sitt namn efter en fyndort Magnesia i Mindre Asien. Namnet magnesia användes även för brunsten och magnesiumoxid/magnesiumkarbonat.[4] Namnet magnetit gavs av Wilhelm_von_Haidinger.[5]

EgenskaperRedigera

Magnetit innehåller teoretiskt 72,4 % järn. Tidigare redovisades detta som 31% FeO + 69% Fe2O3.[6] Magnetit är naturligt magnetiskt (ferrimagnetiskt). Det gör malmen lätt att skilja ut från omgivande gråberg.

FörekomstRedigera

Magnetit är ett vanligt malmmineral som bryts i bland annat Kirunagruvan och Malmberget.

Biogen magnetitRedigera

 
Elektronmikroskopbild av Magnetospirillum gryphiswaldensev som innehåller en rad magnetitkristaller. Nedre delen av bilden är en delförstoring.

Magnetitkristaller förekommer i några bakterier och djur.[7]

Svenska fyndplatserRedigera

  • Kirunagruvan, massiv och i kristallform. Utgör malmen i de flesta gruvorna i området.
  • Malmberget, som upp till 2 cm stora kristaller i druser (i renare form än Kirunagruvan då den innehåller lägre halter Fosfor).
  • Smålands Taberg, en stor förekomst av varianten titanomagnetit med upp till 6% TiO2.
  • Bergslagen, förekommer i många gruvor som fina kristaller i talkhaltiga bergarter.

Övriga fyndigheterRedigera

I Norge förekommer talrika fyndigheter från Trondheim till Tromsø, liksom i Sydvaranger.

Bland andra områden, som är rika på magnetit, kan nämnas Uralbergen och många ställen i Nordamerika.[8]

Ett närbesläktat mineralRedigera

Ett närbesläktat mineral är maghemit γ-Fe2O3, en gulaktig järnoxid som framförallt förekommer i tropikernas jordar sedan allt järn oxiderats till Fe3+, och ingår även i rost. Även maghemit är ferrimagnetiskt.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Robert C. Weast, (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990, ISBN 0-8493-0470-9, Sid B-121
  2. ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2  sid 84
  3. ^ [1] magnetit i Store norske leksikon, läst 2021-08-19
  4. ^ Gunnar Hägg (1963), Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells, avsnitt 26-2b sidan 619
  5. ^ [2] mindat.org om namngivning
  6. ^ H. J. Rösler, Lehrbuch der Mineralogie 3. Auflage, sidan 386, VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie,Leipzig 1984
  7. ^ [3] Joseph L Kirschvik m. fl. Magnesio-based magnetoreception, Neurobiology Aug. 2001 p 462–467
  8. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952

Externa länkarRedigera