Storblomsterbi
Storblomsterbi (Melitta melanura) är en biart som först beskrevs av Nylander 1852.[5][4] Den ingår i släktet blomsterbin och familjen sommarbin.[4][5][4] Inga underarter finns listade.[6]
| Storblomsterbi Status i världen: Nära hotad[1] Status i Sverige: Akut hotad[2] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Egentliga insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Sommarbin Melittidae |
| Släkte | Blomsterbin Melitta |
| Undersläkte | Cilissa[3] |
| Art | Storblomsterbi Melitta melanura |
| Vetenskapligt namn | |
| § Melitta melanura | |
| Auktor | (Nylander, 1852) |
| Synonymer | |
|
Kirbya melanura Nylander, 1852[4] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Beskrivning redigera
Ett stort blomsterbi med en kroppslängd av 13 till 14 mm. Honan är kraftig, med kort, gråaktig behåring. På bakkroppen har hon smala, vita hårband på tergiternas[a] bakkanter. Hanen är smalare, med längre päls som är grå på sidorna och gulbrun på ovansidan utom mellankroppen, som är svarthårig upptill.[2]
Ekologi redigera
Storblomsterbiet lever på marker med nakna jordpartier, som bland annat stäppartad mark med tunt jordtäcke likt alvar samt i grus- och sandtag.[2] Arten är starkt specialiserad vad gäller näringsväxter och besöker troligen endast stor, liten blåklocka och i mindre utsträckning knölklocka. Flygtiden varar troligtvis från slutet av juni till mitten av augusti.[7]
Boet grävs ut i marken, troligtvis i sand.[7]
Utbredning redigera
Arten förekommer främst i östra och sydöstra delen av Europa från Polen, Ukraina, Litauen, sydvästra Ryssland, Österrike, Slovakien söderut till Rumänien och Grekland österut till Sibirien.[1]
I Nordeuropa finns den endast på Gotland. Arten är svårsökt, men det uppskattas att den numera troligtvis endast förekommer på omkring 6 (4 till 10) lokaler. Den är alltså mycket sällsynt i Sverige, och eftersom den dessutom minskar är den därför rödlistad som akut hotad ("CR"). Främsta hoten är habitatförlust till följd av återställning av sand- och grustag samt skogsplantering. Inavel misstänks också bidra till nergången.[2]
Arten minskar även globalt, och är därför rödlistad av IUCN som starkt hotad ("EN").[1]
Kommentarer redigera
- ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
Källor redigera
- ^ [a b c] Michez, D. & Nieto, A. 2012 Melitta melanura . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 1 oktober 2023.
- ^ [a b c d] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2020, 2022). ”Storblomsterbi Melitta melanura”. Artinformation. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/101299/detaljer. Läst 1 oktober 2023.
- ^ ”Melitta melanura (Nylander, 1852)” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20q?search=Melitta+melanura. Läst 1 oktober 2023.
- ^ [a b c d e f g] Kuhlmann, M., Roskov, Y. et al. (2016). ”Melitta melanura (Nylander, 1852) | storblomsterbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/101299/details?lang=sv. Läst 1 oktober 2023.
- ^ [a b c d e] ”Melitta melanura (Nylander, 1852)”. Integrated Taxonomic Information System (ITIS). https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=767750#null. Läst 25 septemner 2023.
- ^ Roskov Y., Ower G., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2019). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2019 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2019/search/all/key/melitta+melanura/match/1. Läst 1 oktober 2023.
- ^ [a b] Tommy Karlsson, Länsstyrelsen Östergötland och Krister Larsson, Allma (2011). Åtgärdsprogram för vildbin på ängsmark 2011–2016 (Rapport 6425). Naturvårdsverket. sid. 16, 19. https://www.naturvardsverket.se/globalassets/media/publikationer-pdf/6400/978-91-620-6425-9.pdf. Läst 1 oktober 2023