Stannit
Stannit, Cu2FeSnS4, är ett svavelhaltigt mineral med koppar, järn och tenn. [ Stannit påträffas i tennbärande hydrotermala mineraliseringar tillsammans med kopparkis, zinkblände, tetraedrit, arsenikkis, pyrit, kassiterit, och volframit.
Stannit | |
![]() | |
Kategori | Sulfosalter |
---|---|
Grupp | Stannitgruppen |
Dana klassificering | 02.09.02.01 |
Strunz klassificering | 02.CB.15a |
Kemisk formel | Cu2FeSnS4 |
Färg | Stålgrå, järnsvart, kan ha blå skiftning |
Förekomstsätt | Sällsynt som pseudooktraediska kristaller, också massivt, granulerat och spritt |
Kristallstruktur | Tetragonalt - skalenoedriskt |
Tvillingbildning | Penetrationstvillingar på {102} |
Spaltning | Otydlig på {110} och {001} |
Brott | Ojämnt |
Hårdhet (Mohs) | 4 |
Glans | Metallisk |
Pleokroism | Svag |
Transparens | Ogenomskinlig |
Fluorescens | Ej fluorescerande |
Streckfärg | Svart |
Densitet | 4,3–4,5 |
Typlokal | West Wheal Kitty, Cornwall, UK[1] |
Etymologi och historia
redigeraNamnet kommer från latin för tenn: Stannum. Stannit beskrevs första gången 1797 i en förekomst i Wheal Rock, St. Agnes, Cornwall, England.
Förekomst
redigeraUtöver typlokalen West Wheal Kitty i Cornwall förekommer mineralet också vid Freiberg i Sachsen, i Bolivia samt på Tasmanien. I Sverige har stannit påträffats som små korn i blyglans i Tunaberg, Södermanland.[2]
Varieteter
redigeraZink är vanligt förekommande och ersätter då järn. Stannit bildar fast lösning med mineralet kesterit Cu2ZnSnS4. Spår av germanium kan förekomma.
Användning
redigeraStannit används som en tennmalm. Stannit består av cirka 28% tenn, 13% järn, 30% koppar och 30% svavel av massan. Det förekommer också i viss utsträckning utvinning av koppar.
Källor
redigera- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Bra Böckers lexikon, 1979
- http://webmineral.com/data/Stannite.shtml#.VpEOrfnhDIU
- http://www.mindat.org/min-3747.html
Noter
redigera- ^ [1] om stannits typlokal på mindat.org
- ^ Hedin L-H, Jansson M, 2007, Mineral i Sverige, sidan 60, ISBN 978-91-88528-58-2