Kopparkis
Kopparkis, kallas även kalkopyrit, CuFeS2 , är ett mineral som består av koppar (34,5 %), järn (30,5 %) och svavel. Mineralet kristalliserar tetragonalt. Kopparkis kan vara förorenat av Ag, Au, In, Tl, Se, Te.[1]
Kopparkis | |
![]() | |
Kategori | Sulfidmineral |
---|---|
Strunz klassificering | 02.CB.10a |
Kemisk formel | CuFeS2 |
Färg | Mässingsgul med matt lila skimmer |
Kristallstruktur | Tetragonala |
Tvillingbildning | Penetrerande |
Spaltning | Otydlig utefter {011} och {111} |
Brott | Oregelbundet, ojämnt |
Hållbarhet | Skör |
Hårdhet (Mohs) | 3½–4 |
Glans | Metallisk |
Streckfärg | Grönsvart |
Specifik vikt | 4,1–4,3 |
Referenser | [1] |
EgenskaperRedigera
Kopparkis smälter ganska lätt och avger svaveldioxid vid lufttillträde. Återstoden blir magnetiskt. Mineralet sönderdelas av kungsvatten och, om än med svårighet, av salpetersyra, varvid svavel skiljs ut.
FörekomstRedigera
Kopparkis förekommer vanligen i lager eller gångar, ofta tillsammans med svavelkis, som till viss del liknar kopparkis, men kopparkis är mjukare och har en grön färgton. Den vanligaste förekomsten är dock i hydrotermala och metasomatiska mineraliseringar tillsammans med zinkblände, blyglans, magnetkis, magnetit och eventuellt baryt.
Mineralet förekommer i hela Sverige, speciellt i Bergslagen och i Skelleftefältet.
Förekomster finns även allmänt i Mellaneuropa, Spanien, Portugal och på många håll i övriga världsdelar.
Kopparkis är Västerbottens landskapssten.
AnvändningRedigera
Kopparkis finns i naturen och är den vanligaste mineralet i alla kopparmalmer, trots att kopparhalten ibland är så låg som en halv procent. Man bryter, eller har brutit, kopparkis i Falu koppargruva, Saxberget, Riddarhyttan, Ljusnarsbergs socken och Aitik koppargruva för framställning av koppar och kopparvitriol.
Se ävenRedigera
ReferenserRedigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chalcopyrite, 11 december 2011.
Allmänna källorRedigera
- Meyers varulexikon, Forum, 1952
- Erich Spicar, Mineral och bergarter, ICA Bokförlag, 1995