Specialiseringstjänstgöring

i Sverige en av Socialstyrelsen reglerad utbildning som legitimerade läkare och legitimerade tandläkare kan genomgå för att bli specialistkompetenta inom ett visst medicinskt område

Specialiseringstjänstgöring (ST) är i Sverige en av Socialstyrelsen reglerad utbildning som legitimerade läkare och legitimerade tandläkare kan genomgå för att bli specialistkompetenta[1] inom ett visst medicinskt område. Efter fullgjord specialiseringstjänstgöring är det möjligt att ansöka om specialistbevis, vilket utfärdas av Socialstyrelsen. Därefter kallas läkaren för specialistläkare och tandläkaren för specialisttandläkare.

BeskrivningRedigera

Legitimation erhålls för läkare efter fullgjord läkarutbildning samt allmäntjänstgöring och AT-prov. De allra flesta läkare genomgår specialiseringsutbildning. En specialiseringstjänstgöring omfattar vanligen minst fem års heltidsarbete, under vilka ST-läkaren arbetar inom såväl sitt huvudområde som angränsande områden. Arbetet inom angränsande områden kallas sidoutbildning (tidigare "randutbildning" eller "randning"/"att randa sig").

Tandläkare erhåller legitimation efter avslutad grundutbildning. Endast cirka 10 % väljer att genomgå specialistutbildning. Specialiseringstjänstgöringen pågår för tandläkare i minst 3 år efter grundutbildningen. Ett ytterligare krav är att tandläkaren måste ha arbetat kliniskt i minst två år innan det är möjligt att påbörja en specialistutbildning.

SpecialistexamenRedigera

Efter internationellt mönster har det blivit allt vanligare med en frivillig specialistexamen för läkarna som är ett kunskapsprov som utförs mot slutet av specialiseringstjänstgöringen. För tandläkarna är specialistexamen obligatorisk för att få ut specialistbeviset från Socialstyrelsen.

Överläkare och övertandläkareRedigera

Överläkare och övertandläkare är yrkestitlar för specialistläkare och specialisttandläkare med medicinskt ledningsansvar inom svensk sjukvård.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ specialiseringstjänstgöring i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 24 augusti 2017.

Externa länkarRedigera