Specialiseringstjänstgöring

Specialiseringstjänstgöring (ST) är i Sverige en av Socialstyrelsen reglerad utbildning som legitimerade läkare och legitimerade tandläkare kan genomgå för att bli specialistkompetenta^[1] inom ett visst medicinskt område. Efter fullgjord specialiseringstjänstgöring är det möjligt att ansöka om specialistbevis, vilket utfärdas av Socialstyrelsen. Därefter kallas läkaren för specialistläkare och tandläkaren för specialisttandläkare.

Beskrivning

Legitimation erhålls för läkare efter fullgjord läkarutbildning samt allmäntjänstgöring och AT-prov. Sedan 2021 läses läkarutbildningen under sex år och mynnar ut i läkarlegitimation i samband med avlagd examen. I och med denna förändring kräver specialiseringstjänstgöring istället en inledande bastjänstgöring (BT) innan specialisering. De allra flesta läkare genomgår specialiseringsutbildning. En specialiseringstjänstgöring omfattar vanligen minst fem års heltidsarbete, under vilka ST-läkaren arbetar inom såväl sitt huvudområde som angränsande områden. Arbetet inom angränsande områden kallas sidoutbildning (tidigare "randutbildning" eller "randning"/"att randa sig"/"randa").

Tandläkare erhåller legitimation efter avslutad grundutbildning. Endast cirka 10% väljer att genomgå specialistutbildning. Specialiseringstjänstgöringen pågår för tandläkare i minst tre år efter grundutbildningen. Ett ytterligare krav är att tandläkaren måste ha arbetat kliniskt i minst två år innan det är möjligt att påbörja en specialistutbildning.

Specialistexamen

Efter internationellt mönster har det blivit allt vanligare med en frivillig specialistexamen för läkarna som är ett kunskapsprov som utförs mot slutet av specialiseringstjänstgöringen. För tandläkarna är specialistexamen obligatorisk för att få ut specialistbeviset från Socialstyrelsen.

Överläkare och övertandläkare

Överläkare och övertandläkare är yrkestitlar för specialistläkare och specialisttandläkare med medicinskt ledningsansvar inom svensk sjukvård.

Specialiteter

Det finns ett stort antal olika specialiteter för läkare.^[2]

Barn- och ungdomsmedicinska specialiteter

Barn- och ungdomsmedicin
- Barn- och ungdomsallergologi
- Barn- och ungdomshematologi och onkologi
- Barn- och ungdomskardiologi
- Barn- och ungdomsneurologi med habilitering
- Neonatologi

Bild- och funktionsmedicinska specialiteter

Enskilda basspecialiteter

Tilläggsspecialitet

Allergologi
Palliativ medicin

Invärtesmedicinska specialiteter

Endokrinologi och diabetologi
Geriatrik
Hematologi
Internmedicin
Kardiologi
Lungsjukdomar
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi
Njurmedicin

Kirurgiska specialiteter

Anestesi och intensivvård
Barn- och ungdomskirurgi
Handkirurgi
Kirurgi
Kärlkirurgi
Obstetrik och gynekologi
Ortopedi
Plastikkirurgi
Thoraxkirurgi
Urologi
Ögonsjukdomar
Öron-, näs- och halssjukdomar
- Hörsel- och balansrubbningar
- Röst- och talrubbningar

Laboratoriemedicinska specialiteter

Klinisk immunologi och transfusionsmedicin
Klinisk kemi
Klinisk mikrobiologi
Klinisk patologi

Neurologiska specialiteter

Psykiatriska specialiteter

Se även

Referenser

^ specialiseringstjänstgöring i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 24 augusti 2017.
^ ”Läkarnas specialiseringstjänstgöring - Målbeskrivningar 2015”. Socialstyrelsen. 11 april 2015. https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2015-4-5-konsoliderad-lakarnas-specialisttjanstgoring.pdf. Läst 3 mars 2021.

Externa länkar

[ne-1] specialiseringstjänstgöring i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 24 augusti 2017.

[2] ”Läkarnas specialiseringstjänstgöring - Målbeskrivningar 2015”. Socialstyrelsen. 11 april 2015. https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2015-4-5-konsoliderad-lakarnas-specialisttjanstgoring.pdf. Läst 3 mars 2021.

[1]

[2]