Odontologiska specialiteter

Odontologiska specialister eller specialisttandläkare har en tandläkarexamen i grunden och en vidareutbildning inom ett särskilt område. Längden på utbildningen, samt områdena skiljer mellan olika länder.

Australien^[1]

Endodonti
Oral- och maxillofacial kirurgi (vid utbildningens slut tilldelas man även läkarlegitimation)
Oral protetik
Ortodonti
Pedonto
Parodontologi

Danmark

I Danmark finns endast två specialiteter^[2].

Tand-, mun- och käkkirurgi
Ortodonti

Finland

Finland har nio specialiteter^[3]. Utbildningstiden för alla specialiteter är 3 år, utom för mun- och käkkirurgi som är 6 år^[4].

Norge

Specialistutbildningen är på tre år (oral kirurgi og oral medicin 5 år)

Storbritannien

Dental allmänvård
Endodonti
Kirurgisk tandvård
Oral och maxillofacial kirurgi (kräver även läkarlegitimation innan specialiseringstjänstgöring påbörjas)
Oral medicin (kräver även läkarlegitimation innan specialiseringstjänstgöring påbörjas)
Oral protetik
Ortodonti
Pedodonti
Parodontologi
Restorativ tandvård

Sverige

I Sverige är specialistutbildningen minst tre år och för att påbörja utbildningen måste tandläkaren innehaft tandläkarlegitimation i minst två år. Endast de nio ämnesområden som anges i HSLF-FS 2017:77^[6] erkänns som specialiteter och det är Socialstyrelsen som utfärdar bevis om specialistkompetens. Att som allmäntandläkare uppge ett speciellt intresse för viss typ av vård tolereras men det är olagligt att ge intryck av att vara specialistutbildad om man inte är det.

Tyskland

Specialistutbildningen i Tyskland är på fyra år, dock kan varje förbundsland ensamt besluta om vilka specialiteter de ska erkänna. Detta har utrönt i att Westfalen enbart erkänner parodontologi som specialitet.

Dental allmänvård
Käkortopedi
Oral kirurgi (om man väljer att läsa till två extra år får man även läkarlegitimation)
Parodontologi

Källor

^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 30 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090130035157/http://dentalcouncil.net.au/dentistryinaust.html. Läst 1 februari 2009.
^ Tandläkartidningen 2009:2 s78
^ Tandläkartidningen 2009:2 s77
^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525081005/http://www.hammaslaakariliitto.fi/utbildning/fortbildning/. Läst 10 januari 2009.
^ Tandläkartidningen 2009:2 s74
^ Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tandläkarnas specialiseringstjänstgöring (28 mars 2018). [https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/foreskrifter-och-allmanna-rad/2017-12-40.pdf ”Gemensamma författningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m.”]. ISSN 2002-1054, Artikelnummer 2017-12-40 (Chefsjurist Pär Ödman, Socialstyrelsen). https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/foreskrifter-och-allmanna-rad/2017-12-40.pdf.

[1] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 30 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090130035157/http://dentalcouncil.net.au/dentistryinaust.html. Läst 1 februari 2009.

[2] Tandläkartidningen 2009:2 s78

[3] Tandläkartidningen 2009:2 s77

[4] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525081005/http://www.hammaslaakariliitto.fi/utbildning/fortbildning/. Läst 10 januari 2009.

[5] Tandläkartidningen 2009:2 s74

[6] Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tandläkarnas specialiseringstjänstgöring (28 mars 2018). [https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/foreskrifter-och-allmanna-rad/2017-12-40.pdf ”Gemensamma författningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m.”]. ISSN 2002-1054, Artikelnummer 2017-12-40 (Chefsjurist Pär Ödman, Socialstyrelsen). https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/foreskrifter-och-allmanna-rad/2017-12-40.pdf.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]