Öppna huvudmenyn

Slaget vid Jankov

slag under det trettioåriga kriget mellan svenska armén och tysk-romerska riket 1645

Slaget vid Jankov var ett fältslag som ägde rum den 24 februari 1645 under trettioåriga kriget. Slaget var ett av krigets hårdaste och utkämpades mellan en svensk armé under Lennart Torstenssons befäl och en kejserlig under Melchior von Hatzfeldt, cirka 50 km sydöst om Prag.

Slaget vid Jankov
Del av Trettioåriga kriget
Old copper engraving of the Battle of Jankov.jpg
Slaget vid Jankov, samtida kopparstick.
Ägde rum 24 februari 1645
Plats Jankov, cirka 50 km sydöst om Prag, Tjeckien, i dåvarande Böhmen
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Tysk-romerska riket
Befälhavare och ledare
Sverige Lennart Torstenson Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Melchior von Hatzfeldt  (tillfångatagen)
Banner of the Holy Roman Emperor (after 1400).svg Johann von Götzen 
Styrka
6 000 man infanteri
9 000 man kavalleri
80 artilleripjäser
5 000 man infanteri
10 000 man kavalleri
26 artilleripjäser
Förluster
1 500 döda, sårade och saknade 8 500 döda, sårade och tillfångatagna

Drabbningen slutade med svensk seger, till stor del på grund av Torstensons skicklighet som fältherre, samt det överlägsna svenska artilleriet. Den kejserliga armén led nära 60% förluster och bland de 4 000 krigsfångarna fanns Hatzfeld själv.

UpptaktRedigera

1644 genomförde den svenske överbefälhavaren på kontinenten, Lennart Torstenson, ett framgångsrikt fälttåg i mellersta Tyskland, som kulminerade med segern över Matthias Gallas kejserliga armé vid Jüterbog den 23 november. Med Gallas trupper tillintetgjorda låg vägen sedan öppen mot den habsburgske kejsarens arvländer. Torstenson såg då sin chans att utföra en offensiv mot Wien för att avsluta kriget i svensk favör. För att kunna genomföra ett sådant drag behövde svenskarna emellertid hjälp från sina allierade, fransmännen och transsylvanerna. En transsylvansk armé under George I Rákóczi stod redan i Ungern samtidigt som franska trupper band upp kejserliga förband vid Rhen.[1]

Fålttåget mot BöhmenRedigera

Torstenson inledde offensiven i december samma år då hans trupper bröt in i Sachsen. Den svenska framryckningen oroade kejsar Ferdinand III som beordrade fältmarskalken Melchior von Hatzfeldt, vilken tidigare hade ersatt Gallas som befälhavare, att hejda Torstensons offensiv. Hatzfeldt utnyttjade höstregnen som försenat det svenska avancemanget, till att omorganisera sina styrkor.[2] Genom att lösgöra förband från Ungern och Franken samt tillvarata spillrorna av Gallas armé lyckades han på tämligen kort tid få ihop 11 000 man. Till detta lades även 1 400 sachsiska soldater och 5 000 bayrare.[1]

Trots det katolska kraftsamlingen valde Torstenson ändå att fortsätta framryckningen mot Böhmen i hopp att få till stånd ett avgörande slag. Kejsar Ferdinand hade samma tanke och beordrade Hatzfeldt att omgående gå svenskarna till mötes. Ett nytt regnoväder hade dock tvingat den svenska armén att stanna kvar i fältlägret vid Kaaden, och inte förrän den 8 februari kunde man avtåga mot Böhmen. Hatzfeldt försökte då upprepade gånger locka svenskarna till strid men Torstenson vågade sig inte på ett slag om han inte hade oddsen på sin sida. Under några dagar tappade dessutom arméerna bort varandra och fick inte kontakt igen förrän den 23 februari. Härarna stod på varsin sida om den lilla staden Jankov, drygt 50 kilometer söder om Prag.[1]

SlagetRedigera

Första fasenRedigera

Till antalet var båda arméerna ungefär jämnstarka (cirka 16 000 man per sida) men svenskarna hade det definitiva övertaget i mängden kanoner (80 mot de kejserligas 26). De kejserliga hade dock fördelaktiga ställningar bakom en ås strax söder om staden. På grund av den brutna terrängen kring Jankov, bedömde Torstenson att ett anfall mot den kejserliga ställningen skulle vara alltför riskabelt. Istället valde han att försöka kringgå Hatzfeldts vänstra flank och angripa ställningen i ryggen. Befälhavaren över den kejserliga vänsterflygeln, generalen Johann von Götzen, upptäckte emellertid den svenska manövern och gick utan order till motanfall med sitt kavalleri.[2]

De kejserliga ryttarna hamnade dock i en trång dalgång och kunde inte gruppera sig ordentlig innan de anfölls och skingrades av svenskarna. Då Hatzfeldt underrättats om von Götzens tilltag försökte han få resten av armén i strid, men misslyckades och förlorade 11 kanoner under villervallan. På grund av detta kunde det svenska artilleriet härja ostört och trasade effektivt sönder de kejserliga leden. Ställd inför en omöjlig situation gav Hatzfeldt till slut order om reträtt. Trots segern var Torstenson inte intresserad av ett kostsamt förföljande och beordrade sin armé att göra halt.[1]

Andra fasenRedigera

Vid middagstid upptäckte svenskarna en kejserlig infanteriavdelning på en höjdrygg men då Torstenson skickade ut en mindre styrka för att driva bort dem, fann de hela Hatzfeldts armé på andra sidan. Den kejserliga vänsterflygeln och centern gick, åter mot fältmarskalkens order, till anfall mot den svenska styrkan. Hatzfeldt hade då inget annat val än att gå till attack även med sin högra flygel. Den följande striden blev mycket hård men vände snart till svensk fördel. Först skingrades det kejserliga kavalleriet på flyglarna, varpå svenskarna anföll den isolerade centern som drevs på flykten.[2][1]

Efter slagetRedigera

Vid 4-tiden på eftermiddagen hade striderna ebbat ut. De kejserliga hade förlorat över 4 000 man i döda och sårade. Ungefär lika många hade tillfångatagits. Bland krigsfångarna fanns sex generaler, inklusive Hatzfeldt själv, samt 238 officerare och 128 underofficerare. För andra gången på knappt ett år hade kejsarens huvudarmé blivit förintad av svenskarna.[1]

De svenska förlusterna uppgick till cirka 1 500 döda och sårade, men kunde snabbt ersättas genom att krigsfångarna stacks in i leden. Med den svenska segern vid Jankov låg vägen till Wien vidöppen.[1]

Två dagar efter slaget satte sig Torstenson därför i rörelse mot Donau för att förena sig med Rákóczis transsylvanska armé. Den 27 nådde svenskarna Wolfsschanze, en österrikisk fästning som skyddade intågsvägen till Wien. Fästningen övergavs av de kejserliga men snart skulle krigslyckan vända. De franska och transsylvanska arméerna förblev stillastående på sina respektive frontavsnitt, samtidigt som svenskarna var för svaga för att fortsätta framryckningen. Resultatet blev att Torstenson tvingades skrinlägga planerna på ett anfall mot Wien.[1][2]

ReferenserRedigera

WebbkällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h] Magnus Olofsson (11 juli 2017). ”Slaget vid Jankov vände 30-åriga kriget”. Militär Historia (7). 
  2. ^ [a b c d] Dick Harrisson (26 april 2016). ”Svenska arméns största triumf genom tiderna”. Svenska Dagbladet. 

NoterRedigera