Sherpames

asiatisk fågel i familjen mesar

Sherpames[2] (Periparus rubidiventris) är en asiatisk fågel i familjen mesar inom ordningen tättingar.[3]

Sherpames
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljMesar
Paridae
SläkteSvartmesar
Periparus
ArtSherpames
P. rubidiventris
Vetenskapligt namn
§ Periparus rubidiventris
Auktor(Blyth, 1847)
Synonymer
  • Parus rubidiventris
  • Östlig simlames

Utseende redigera

Sherpamesen är en 12 centimeter lång mes, lik shimlamesen (P. rufonuchalis). Sherpamesen är dock mindre, har mindre svart haklapp och där utbredningen överlappar rostfärgad buk istället för grå. Den östliga underarten beavani har dock grå buk.[4]

 

Utbredning och systematik redigera

Sherpames delas upp i tre underarter med följande utbredning:[3]

  • Periparus rubidiventris rubidiventris – förekommer i rhododendronskogar från nordvästra Indien till centrala Nepal
  • rubidiventris beavani – från centrala Nepal till nordöstra Myanmar, nordöstra Indien, södra Tibet och sydvästra Kina
  • rubidiventris saramatii – lokalt i nordvästra Myanmar (Mount Sarameti i Naga Hills)

Ofta urskiljs en fjärde underart, whisterli, för fåglar förekommande i Yunnan och Sichuan i södra och centrala Kina samt i nordöstra Myanmar.[5]

 
Sherpamesens utbredningsområde.

Släktestillhörighet redigera

Arten placerade tidigare i det stora messläktet Parus. Data från jämförande studier av DNA och morfologi visade att en uppdelning av släktet bättre beskriver mesfåglarnas släktskap[6][7] varför de flesta auktoriteter idag behandlar Periparus som ett distinkt släkte.[3]

Levnadssätt redigera

Sherpamesen förekommer i skog, företrädesvis lövskog dominerat av ek. Födan är dåligt känd men antas bestå av små ryggradslösa djur och dess larver, men även frön. Fågeln ses i par eller i grupper om upp till 20 individer. Den häckar mellan april och juni i Himalaya. Boet som huvudsakligen består av mossa och djurhår placeras upp till sex meter ovan mark i ett hålutrymme i ett träd.[8]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig i Himalaya, Myanmar och Tibet men ovanlig eller sällsynt i andra områden.[9]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Periparus rubidiventris Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 20 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  6. ^ Gill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.
  7. ^ Johansson, U.S., J. Ekman, R.C.K. Bowie, P. Halvarsson, J.I. Ohlson, T.D. Price, and P.G.P. Ericson (2013), A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae), Mol. Phylogenet. Evol. 69, 852-860.
  8. ^ Gosler, A. & Clement, P. (2019). Rufous-vented Tit (Periparus rubidiventris). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/59872 31 juli 2019).
  9. ^ Harrap, S.; Quinn, D. 1996. Tits, nuthatches and treecreepers. A&C Black, London.

Externa länkar redigera