Wikipedia

San Biagio della Pagnotta

San Biagio della Pagnotta, även benämnd San Biagio de Cantu Secuta[1] och San Biagio dei Armeni,[2] är en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt den helige martyren Blasius. Kyrkan är belägen vid Via Giulia i Rione Ponte och tillhör församlingen San Giovanni Battista dei Fiorentini.[3] San Biagio della Pagnotta är en av Armeniens nationskyrkor i Rom; den andra är San Nicola da Tolentino.

San Biagio della Pagnotta
Kyrka
Kyrkans exteriör vid Via Giulia.
Kyrkans exteriör vid Via Giulia.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling San Giovanni Battista dei Fiorentini
Plats Via Giulia 64
Invigd 1000-talet
San Biagio della Pagnotta (nummer 558) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748. Övriga avbildade byggnader: 557) Palazzo Sacchetti, 559) Santi Faustino e Giovita, 560) Santa Maria del Suffragio, 561) Oratorio di Santa Maria del Suffragio, 562) Oratorio del Gonfalone, 565) Santi Cosma e Damiano in Banchi, 660) Santo Stefano in Piscinula, 661) Santa Lucia del Gonfalone och 662) Carceri Nuove.
San Biagio della Pagnotta (nummer 558) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748.
Övriga avbildade byggnader: 557) Palazzo Sacchetti, 559) Santi Faustino e Giovita, 560) Santa Maria del Suffragio, 561) Oratorio di Santa Maria del Suffragio, 562) Oratorio del Gonfalone, 565) Santi Cosma e Damiano in Banchi, 660) Santo Stefano in Piscinula, 661) Santa Lucia del Gonfalone och 662) Carceri Nuove.
San Biagio della Pagnotta (nummer 558) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748.
Övriga avbildade byggnader: 557) Palazzo Sacchetti, 559) Santi Faustino e Giovita, 560) Santa Maria del Suffragio, 561) Oratorio di Santa Maria del Suffragio, 562) Oratorio del Gonfalone, 565) Santi Cosma e Damiano in Banchi, 660) Santo Stefano in Piscinula, 661) Santa Lucia del Gonfalone och 662) Carceri Nuove.
Webbplats: Chiesa Armena di San Biagio della Pagnotta

Tillnamn redigera

Tillnamnet ”Pagnotta” är dokumenterat på 1300-talet och syftar på de brödlimpor som välsignades och delades ut till fattiga på helgonets festdag den 3 februari.[4] Tillnamnet ”Cantu Secuta” syftar på det tidigare område mellan Tibern och dagens Via Giulia, som benämndes ”la seccuta”, vilket syftar på hur Tibern här förde upp rullstensgrus. Cantu är en förvrängning av latinets caput, huvud. Således åsyftar tillnamnet ”Cantu Secuta” den plats där denna grusbädd började.[5][6][7]

Kyrkans historia redigera

Kyrkans första dokumenterade omnämnande förekommer i en inskription från år 1072.[8][9]

HOC FVIT INCEPTVM RENOVARI TEMPORE TEMPLVM
VRBIS ALEXANDRI ROMANI PRESVLIS ANNI
ANNVS ERAT DVODENVS ET IPSE SECVNDVS
ANNVS MILLENVS GEMINVS TVNC SEPTVAGENVS
TEMPORE QVO VERBVM CONCEPIT VIRGO SVPERNVM
ANNVS IN AVGVSTO CVRREBAT MENSE PERVSTO
SEXTA DIADENA ET FVERAT INDICTIO DENOMINATA
ABBAS DOMINICVS MERITIS ET NOMINE DIGNVS
HANC AEDEM CEPIT PLENE COMPLEVIT ET IDEM
HICQVE CRVCIS LIGNVM POSVIT VENERABILE DIGNVM
ET VESTEM DIVE GENITRICIS QVIPPE MARIE
ANDREE S. BLASII DARIEQVE CHRISANTHI
PAPE SILVESTRI DIONYSI NEC NON SEVERI
HONORI STEPHANI MARCI MARCELLIQVE
TRANQVILLINI NICOSTRATI CESARISQVE
ALLA CHIESA AQVILE NEREI VEL ACHILLEI
VEL ERASMI ATQVE CATHARINE SEV SANCTORVM XL S. CECILIE
PRISCE ZOESQVE SOPHIE
HE SVNT RELIQVIE QVIBVS ALMVS FIT LOCVS ISTITVITE
NEC NON MVLTORVM NESCIMVS NOMINA QVORVM.

Kyrkan nämns i en bulla promulgerad 1186 av påve Urban III; bullan uppräknar den bland filialerna till församlingskyrkan San Lorenzo in Damaso.[10] Därtill förekommer den i Catalogo di Cencio Camerario, en förteckning över Roms kyrkor sammanställd av Cencio Savelli år 1192 och bär där namnet sco. Blasio Gattusecuta[11] samt i Il catalogo Parigino (cirka 1230) som s. Blasius grato secuta,[12] i Il catalogo di Torino (cirka 1320) som Monasterium sancti Blasii de Cantusecuta[13] och i Il catalogo del Signorili (cirka 1425) som sci. Blasii in canto secuto.[14]

 
Murrester från Palazzo dei Tribunali vid Via Giulia.

Till en början tillhörde kyrkan benediktinorden,[15] men påve Nicolaus V överlämnade den år 1451 åt den tidigare rutenske metropoliten av Kiev, Isidor. I början av 1500-talet projekterade Donato Bramante på påve Julius II:s uppdrag Palazzo dei Tribunali vid Via Giulia och hade för avsikt att inkorporera kyrkan i palatset, vilket skulle hysa Roms domstolar. Palatsprojektet avstannade vid påvens död år 1513 och i dag återstår endast murrester, de så kallade sofforna vid Via Giulia.[7][16]

Kyrkan byggdes om 1730 med en fasad av Giovanni Antonio Perfetti.[7][17] År 1836 förlänade påve Gregorius XVI kyrkan åt den armeniska nationen, som tidigare hade innehaft kyrkan Santa Maria Egiziaca, inrymd i Portunustemplet vid Forum Boarium. I samband med detta genomfördes under ledning av Filippo Navone[7] en restaurering av San Biagio-kyrkan och den romanska kampanilen revs.[18] År 1856 blev kyrkan officiellt en armenisk nationalkyrka och har sedan dess skötts av armenisk-katolska präster. Den heliga mässan firas enligt armenisk rit.

Kyrkans exteriör redigera

Fasaden har fyra korintiska kolossalpilastrar på höga socklar. Pilastrarna bär upp ett entablement, vars fris har följande inskription:

IN HONOREM S BLASII EP M SEBASTN ARMEN

Fasadens storform avslutas med ett segmentbågeformat pediment. Ingångsportalen kröns av ett brutet pseudopediment. Ovanför detta sitter en fresk som framställer den helige Blasius som helar en liten pojke.[7][18]

Kyrkans interiör redigera

Interiören är ritad i nybarock stil med korintiska kolossalpilastrar. Absidens triumfbåge bärs upp av joniska kolonner. Högaltarmålningen från 1700-talet framställer den helige Blasius.[18] Höger sidoaltare pryds av målningen Den helige Gregorios Upplysaren döper Tiridates III, vilken härstammar från kyrkan Santa Maria Egiziaca.[19]

Bilder redigera

  •  
    San Biagio della Pagnotta, här benämnd S. Blasii de Captu secuta (de Panetta), på Christian Hülsens karta över det medeltida Rom från år 1927.
  •  
    San Biagio della Pagnotta på en karta från år 2017.
  •  
    Kyrkans interiör.

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Armellini 1891, s. 355.
  2. ^ Buchowiecki 1967, s. 457.
  3. ^ ”Chiesa rettoria San Biagio della Pagnotta” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 14 mars 2017. https://archive.is/20170314123510/http://www.vicariatusurbis.org/?page_id=188&ID=804. Läst 14 mars 2017. 
  4. ^ Melchiorri 1834, s. 408.
  5. ^ Hülsen 1927, s. 214–216.
  6. ^ Buchowiecki 1967, s. 457–458.
  7. ^ [a b c d e] Lombardi 1993, s. 139.
  8. ^ Armellini 1891, s. 356.
  9. ^ Buchowiecki 1967, s. 458.
  10. ^ Hülsen 1927, s. 214.
  11. ^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html#59. Läst 14 mars 2017. 
  12. ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#229. Läst 14 mars 2017. 
  13. ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#326. Läst 14 mars 2017. 
  14. ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#5. Läst 14 mars 2017. 
  15. ^ Venuti 1767, s. 181.
  16. ^ Buchowiecki 1967, s. 458–459.
  17. ^ Grilli 1997, s. 48.
  18. ^ [a b c] Buchowiecki 1967, s. 459.
  19. ^ Grilli 1997, s. 49.

Tryckta källor redigera

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. OCLC 9269651 
  • Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. ISBN 88-365-2541-5 
  • Buchowiecki, Walther (1967) (på tyska). Handbuch der Kirchen Roms: der römische Sakralbau in Geschichte und Kunst von der altchristlichen Zeit bis zur Gegenwart. Bd 1, Die vier Patriarchalbasiliken und die Kirchen innerhalb der Mauern Roms: S. Agata dei Goti bis S. Francesco Saverio. Wien: Brüder Hollinek. Libris 76030. OCLC 888923228 
  • Grilli, Cecilia (Dicembre 1997). ”San Biagio della Pagnotta” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (11): sid. 48–49. ISSN 1126-6546. 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. OCLC 30727273 
  • Melchiorri, Giuseppe (1834) (på italienska). Guida metodica di Roma e suoi contorni. Roma: Tipografia Puccinelli. OCLC 14776390 
  • Venuti, Ridolfino (1767) (på italienska). Accurata, e succinta descrizione topografica e istorica di Roma moderna. Roma: Carlo Barbiellini al Corso. OCLC 8825495 

Externa länkar redigera

Romersk-katolska kyrkobyggnader i Rione Ponte
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=San_Biagio_della_Pagnotta&oldid=47553460”