Ej att förväxla med Oratorio di San Celso.

Santi Celso e Giuliano är en kyrkobyggnad och mindre basilika[1] i Rom, helgad åt de heliga Celsus och Julianus, vilka led martyrdöden i Antinopolis omkring år 304. Kyrkan är belägen vid Via del Banco di Santo Spirito i Rione Ponte och tillhör församlingen San Giovanni dei Fiorentini.[2]

Santi Celso e Giuliano
Kyrka
Fasaden vid Via del Banco di Santo Spirito.
Fasaden vid Via del Banco di Santo Spirito.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling San Giovanni dei Fiorentini
Plats Via del Banco di Santo Spirito
Invigd 432
11 mars 1736 (nykonsekrering)
Den förhärligade Kristus med de heliga Celsus, Julianus, Marcionilla och Basilissa. Målning av Pompeo Batoni.
Den förhärligade Kristus med de heliga Celsus, Julianus, Marcionilla och Basilissa.
Målning av Pompeo Batoni.

Kyrkans historiaRedigera

Kyrkan konsekrerades år 432 under påve Celestinus I:s pontifikat (422–432). I början av 1500-lät påve Julius II riva den medeltida kyrkan för att uppföra en ny, efter ritningar av Donato Bramante. Projektet drog ut på tiden och år 1535 stod den klar. Under Clemens XII (1730–1740) revs byggnaden på nytt, då den hade förfallit och arkitekten Carlo de Dominicis fick i uppdrag att rita en ny kyrka. Denna konsekrerades av kardinal Giovanni Antonio Guadagni den 11 mars 1736.[3] Inskriptionen på fasadens fris lyder:

IN HONOREM SANCTORVM MM CELSI ET IVLIANI CLEMENS XII PONT M AN V

Carlo de Dominicis lät sig influeras av både Berninis och Borrominis arkitektoniska formspråk. Kyrkans grundplan är inspirerad av Berninis Sant'Andrea al Quirinale. I det borrominiska formspråket influerades de Dominicis i utformningen av fasadens stuckutsmyckningar samt kupolen.[4]

Under Andrea Busiri Vicis ledning genomfördes stabiliseringsarbeten samt omläggning av kyrkans golv år 1868.[5][6]

InteriörenRedigera

Högaltarmålningen utgörs av Pompeo Batonis Den förhärligade Kristus med de heliga Celsus, Julianus, Marcionilla och Basilissa från 1738.[7]

Kyrkan har sex sidokapell, tre på var sida.

Höger sidaRedigera

Det första sidokapellet på höger hand är invigt åt de heliga Artemia och Januaria och hyser målningen Den helige påven Cornelius med de heliga Artemia och Januaria, utförd 1737 av Gaetano Lapis. I det andra kapellet har Emanuele Alfani målat Den heliga Maria Magdalena. Det tredje kapellets altare har ett träkrucifix från 1400-talet.[7]

Vänster sidaRedigera

Första kapellet till vänster har målningen Kristi dop av Giuseppe Ranucci, medan det andra kapellet smyckas av målningen Den helige Liberius av Ravenna, utförd av Giuseppe Valeriani. Det tredje och sista kapellet på vänster hand är invigt åt Madonna delle Grazie och hyser en kopia av en medeltida ikon som numera finns i kyrkan Santa Maria della Consolazione.[8]

BilderRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Lombardi 1993, s. 137.
  2. ^ ”Chiesa rettoria Santi Celso e Giuliano” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2017. https://archive.is/20171022185131/http://www.vicariatusurbis.org/Ente.asp?ID=929. Läst 22 oktober 2017. 
  3. ^ Marti 1997, s. 22.
  4. ^ Varriano, John (1987). ”DE DOMINICIS, Carlo”. Dizionario Biografico degli Italiani – Volume 33. Treccani. http://www.treccani.it/enciclopedia/carlo-de-dominicis_(Dizionario-Biografico)/. Läst 22 oktober 2017. 
  5. ^ Marti 1997, s. 22–23.
  6. ^ Racheli 2000, s. 240.
  7. ^ [a b] Marti 1997, s. 24.
  8. ^ Marti 1997, s. 25.

Tryckta källorRedigera

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 363–365. OCLC 9269651 
  • Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. sid. 391. ISBN 88-365-2541-5 
  • Buchowiecki, Walther (1967) (på tyska). Handbuch der Kirchen Roms: der römische Sakralbau in Geschichte und Kunst von der altchristlichen Zeit bis zur Gegenwart. Bd 1, Die vier Patriarchalbasiliken und die Kirchen innerhalb der Mauern Roms: S. Agata dei Goti bis S. Francesco Saverio. Wien: Brüder Hollinek. Libris 76030. OCLC 888923228 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 237. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. OCLC 30727273 
  • Marti, Licia (Dicembre 1997). ”Santi Celso e Giuliano” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (11): sid. 22–25. ISSN 1126-6546. 
  • Racheli, Alberto M. (2000) (på italienska). Restauro a Roma 1870–2000: architettura e città (2). Venezia: Marsilio Editori. ISBN 88-317-7334-8 
  • Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 64–65. ISBN 88-8289-419-3 

Externa länkarRedigera

Romersk-katolska kyrkobyggnader i Rione Ponte