Santi Celso e Giuliano

	Santi Celso e Giuliano
	Kyrka
	Fasaden vid Via del Banco di Santo Spirito.
Land	Italien
Län	Lazio
Ort	Rom
Trossamfund	Romersk-katolska kyrkan
Stift	Roms stift
Församling	San Giovanni dei Fiorentini
Plats	Via del Banco di Santo Spirito
Invigd	432; 11 mars 1736 (nykonsekrering)
	Den förhärligade Kristus med de heliga Celsus, Julianus, Marcionilla och Basilissa.; Målning av Pompeo Batoni. Den förhärligade Kristus med de heliga Celsus, Julianus, Marcionilla och Basilissa.; Målning av Pompeo Batoni.

Ej att förväxla med Oratorio di San Celso.

Santi Celso e Giuliano är en kyrkobyggnad och mindre basilika^[1] i Rom, helgad åt de heliga Celsus och Julianus, vilka led martyrdöden i Antinopolis omkring år 304. Kyrkan är belägen vid Via del Banco di Santo Spirito i Rione Ponte och tillhör församlingen San Giovanni dei Fiorentini.^[2]

Kyrkans historia

Kyrkan konsekrerades år 432 under påve Celestinus I:s pontifikat (422–432). I början av 1500-lät påve Julius II riva den medeltida kyrkan för att uppföra en ny, efter ritningar av Donato Bramante. Projektet drog ut på tiden och år 1535 stod den klar. Under Clemens XII (1730–1740) revs byggnaden på nytt, då den hade förfallit och arkitekten Carlo de Dominicis fick i uppdrag att rita en ny kyrka. Denna konsekrerades av kardinal Giovanni Antonio Guadagni den 11 mars 1736.^[3] Inskriptionen på fasadens fris lyder:

IN HONOREM SANCTORVM MM CELSI ET IVLIANI CLEMENS XII PONT M AN V

Carlo de Dominicis lät sig influeras av både Berninis och Borrominis arkitektoniska formspråk. Kyrkans grundplan är inspirerad av Berninis Sant'Andrea al Quirinale. I det borrominiska formspråket influerades de Dominicis i utformningen av fasadens stuckutsmyckningar samt kupolen.^[4]

Under Andrea Busiri Vicis ledning genomfördes stabiliseringsarbeten samt omläggning av kyrkans golv år 1868.^[5]^[6]

Interiören

Högaltarmålningen utgörs av Pompeo Batonis Den förhärligade Kristus med de heliga Celsus, Julianus, Marcionilla och Basilissa från 1738.^[7]

Kyrkan har sex sidokapell, tre på var sida.

Höger sida

Det första sidokapellet på höger hand är invigt åt de heliga Artemia och Januaria och hyser målningen Den helige påven Cornelius med de heliga Artemia och Januaria, utförd 1737 av Gaetano Lapis. I det andra kapellet har Emanuele Alfani målat Den heliga Maria Magdalena. Det tredje kapellets altare har ett träkrucifix från 1400-talet.^[7]

Vänster sida

Första kapellet till vänster har målningen Kristi dop av Giuseppe Ranucci, medan det andra kapellet smyckas av målningen Den helige Liberius av Ravenna, utförd av Giuseppe Valeriani. Det tredje och sista kapellet på vänster hand är invigt åt Madonna delle Grazie och hyser en kopia av en medeltida ikon som numera finns i kyrkan Santa Maria della Consolazione.^[8]

Bilder

Elevation och grundplan.
Santi Celso e Giuliano (nummer 575) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748. Nummer 550 anger Sant'Orsola della Pietà och 576 Oratorio di San Celso.

Referenser

Noter

^ Lombardi 1993, s. 137.
^ ”Chiesa rettoria Santi Celso e Giuliano” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2017. https://archive.is/20171022185131/http://www.vicariatusurbis.org/Ente.asp?ID=929. Läst 22 oktober 2017.
^ Marti 1997, s. 22.
^ Varriano, John (1987). ”DE DOMINICIS, Carlo”. Dizionario Biografico degli Italiani – Volume 33. Treccani. http://www.treccani.it/enciclopedia/carlo-de-dominicis_(Dizionario-Biografico)/. Läst 22 oktober 2017.
^ Marti 1997, s. 22–23.
^ Racheli 2000, s. 240.
^ [a b] Marti 1997, s. 24.
^ Marti 1997, s. 25.

Tryckta källor

Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 363–365. OCLC 9269651
Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. sid. 391. ISBN 88-365-2541-5
Buchowiecki, Walther (1967) (på tyska). Handbuch der Kirchen Roms: der römische Sakralbau in Geschichte und Kunst von der altchristlichen Zeit bis zur Gegenwart. Bd 1, Die vier Patriarchalbasiliken und die Kirchen innerhalb der Mauern Roms: S. Agata dei Goti bis S. Francesco Saverio. Wien: Brüder Hollinek. Libris 76030. OCLC 888923228
Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 237. OCLC 3696954
Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. OCLC 30727273
Marti, Licia (Dicembre 1997). ”Santi Celso e Giuliano” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (11): sid. 22–25. ISSN 1126-6546.
Racheli, Alberto M. (2000) (på italienska). Restauro a Roma 1870–2000: architettura e città (2). Venezia: Marsilio Editori. ISBN 88-317-7334-8
Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 64–65. ISBN 88-8289-419-3

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Santi Celso e Giuliano.
Bilder & media

Romersk-katolska kyrkobyggnader i Rione Ponte
Oratorio di San Celso Santi Simone e Giuda Santa Maria della Pace Santa Maria dell'Anima San Salvatore in Lauro Santa Maria della Divina Provvidenza a Ponte Santi Celso e Giuliano San Giovanni dei Fiorentini Sant'Apollinare San Biagio della Pagnotta Santa Maria del Suffragio Oratorio del Gonfalone

[1] Lombardi 1993, s. 137.

[2] ”Chiesa rettoria Santi Celso e Giuliano” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2017. https://archive.is/20171022185131/http://www.vicariatusurbis.org/Ente.asp?ID=929. Läst 22 oktober 2017.

[3] Marti 1997, s. 22.

[4] Varriano, John (1987). ”DE DOMINICIS, Carlo”. Dizionario Biografico degli Italiani – Volume 33. Treccani. http://www.treccani.it/enciclopedia/carlo-de-dominicis_(Dizionario-Biografico)/. Läst 22 oktober 2017.

[5] Marti 1997, s. 22–23.

[6] Racheli 2000, s. 240.

[Marti24-7] [a b] Marti 1997, s. 24.

[8] Marti 1997, s. 25.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]