Rovpungdjur (Dasyuridae) är en familj i ordningen rovlevande pungdjur med omkring 60 arter.

Rovpungdjur
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovlevande pungdjur
Dasyuromorphia
FamiljRovpungdjur
Dasyuridae
Vetenskapligt namn
§ Dasyuridae
AuktorGoldfuss, 1820
Släkten
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Utbredning redigera

Arter av familjen förekommer i Australien, på Nya Guinea, på Tasmanien och andra öar i samma region.[1]

De äldsta fossilen från Nya Guinea daterades till mellersta pliocen och från Australien till mellersta miocen.[1]

Utseende redigera

Alla arter i familjen rovpungdjur liknar sig i kroppens uppbyggnad men det finns stora skillnader i arternas storlek. Individer av släkten Planigale och Ningaui är med en kroppslängd av omkring 10 cm och en vikt av 5 gram små och den tasmanska djävulen är med en längd av cirka en meter och en vikt omkring 10 kg jämförelsevis stor. Rovpungdjur har lika långa extremiteter och fem tår vid de främre fötterna samt fyra eller fem tår vid de bakre extremiteterna. Hos några arter som lever i träd är "tummen" motsättlig. De 42 till 46 tänderna är specialiserade på kött som föda. Rovpungdjur har många små framtänder, stora hörntänder och skarpkantige kindtänder. Tandformeln är I 4/3 C 1/1 P 2-3/2-3 M 4/4.[1][2]

Levnadssätt redigera

Rovpungdjur är huvudsakligen aktiva på natten och vilar på dagen i sina gömställen som kan vara håligheter i träd, jordgrottor eller bon av kvistar, gräs och löv. De flesta arter lever på marken men enskilda arter förekommer väsentlig i träd. De betraktas som skickliga jägare med goda sinnen. Födan består företrädesvis av kött. Beroende på djurets storlek äter de insekter och andra leddjur eller större ryggradsdjur.[1] De största arterna har förmåga att jaga byten som är lika stora eller större än de själva. Några arter äter nektar eller as.[3]

Fortplantning redigera

Trots att rovpungdjur ingår i djurgruppen pungdjur har inte alla arter pung. Hos några finns bara ett hudveck och hos andra växer pungen först när honan är dräktig.[2] Honor har oftast sex till åtta spenar (1-12 kan förekomma) och dräktigheten varar i jämförelse till andra pungdjur länge. Kännetecknande för några släkten i familjen, till exempel Antechinus och Phascogale är, att hanarna dör direkt efter den första parningen.[1] De blir alltså bara tio till elva månader gamla medan honor lever ett år till. Även hos andra arter är medellivslängden jämförelsevis kort. De blir inte äldre än två till tre år.[4]

Hot redigera

Många arter har på grund av människans inverkan – huvudsaklig efter ankomsten av europeiska invandrare – förlorad en del av sitt ursprungliga levnadsområde. Större hoten utgörs till största delen av omvandlingen av stäpper och skogar i lantbruksområden och boplatser samt av insläppta nya fiender som dingo, katter och rävar. Fyra arter i familjen rovpungdjur klassas av IUCN som starkt hotade (endangered).[5]

Underfamiljer och släkten redigera

Till de största och mest kända arterna räknas tasmansk djävul och pungmårdar (Dasyurus). Mindre arter kallas ibland för pungmöss men ordet beskriver ingen systematisk djurgrupp. Det finns följande underfamiljer och släkten.[6]

Familj Dasyuridae

Det utdöda släktet Barinya listas vanligen i en egen underfamilj.[7]

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Noter redigera

  1. ^ [a b c d e] Nowak, R. M. (1999) sid. 41-42 online
  2. ^ [a b] Myers, P. 2001 Dasyuridae på Animal Diversity Web (engelska), besökt 1 februari 2011.
  3. ^ Lee, A.K. (1984). The Encyclopedia of Mammals. New York: Facts on File. sid. 838–845. ISBN 0-87196-871-1 
  4. ^ Stephen M. Jackson, red (2007). ”Carnivorous Marsupials” (på engelska). Australian mammals. CSIRO Publ. sid. 53 och följande. ISBN 9780643066359 
  5. ^ Dasyuridae på IUCN:s rödlista, besökt 1 februari 2011.
  6. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Dasyuridae
  7. ^ Long & Archer (2002). Barinya. Prehistoric Mammals of Australia and New Guinea. UNSW Press. sid. 51 

Tryckta källor redigera

Externa länkar redigera