Öppna huvudmenyn

Realgar, arsenik(II)sulfid, As4S4, är ett arseniksulfidmineral. Realgar lär betyda 'det röda i klippan' på arabiska. Det användes troligen (tillsammans med kaliumnitrat och råolja) i grekisk eld, antikens fruktade brandstridsmedel.

Realgar
Realgar-229713.jpg
KategoriSulfidmineral
Strunz klassificering02.FA.15a
Kemisk formelAs4S4 eller AsS
FärgRöd till gulorange, i polerat snitt, ljusgrå, med rikligt av gula till röda interna reflektioner
FörekomstsättPrismatiska tvärstrimmiga kristaller, mer allmänt massiv, grovt till fint granulat eller som avlagringar
KristallstrukturMonoklinskt prismatiskt
TvillingbildningKontakttvillingar på {100}
SpaltningGod på {010}, mindre på {101},{100},{120} och {110}
HållbarhetSektil, något spröd
Hårdhet (Mohs)1,5 - 2
GlansHartsartad till fet
LjusbrytningBiaxial (-)
Dubbelbrytningδ=0,166
Dispersionr > v, mycket stark
PleokroismNästan färglös till svagt guldgul
TransparensTransparent
StreckfärgRödorange till röd
Specifik vikt3,56
Smältpunkt320 °C
ÖvrigtSöderfaller vid lång exponering för ljus till ett pulver som består av pararealgar eller arsenolit

EgenskaperRedigera

 
Realgar tillhör det monoklina kristallsystemet.

Realgar finns dels som mineral, dels framställd syntetiskt. Naturlig realgar förekommer i form av röda, inte särskilt hårda, fettglänsande kristaller, som vid repning ger pomeransgult streck.

Konstgjort realgar framställs genom sublimering av en blandning av arsenik och svavel som bildar en mörkröd, brunröd eller gulröd genomskinlig eller ogenomskinlig massa, som smälter lätt och har ett mussligt brott.

Konstgjord realgar kan krossas till ett pomeransgult pulver, som brinner med blå låga, varvid det utevecklar en stark lukt av vitlök (arsenikväte) och svavelsyrlighet.

Realgar är mycket giftigt.

FörekomstRedigera

Förekomster är kända särskilt i Ungern, Tjeckien, Schweiz, Sachsen, Japan och flera ställen i USA.

Realgar, auripigment och arsenikkis står för nästan hela världens utbud av arsenik, som faller som biprodukt vid smältning av koncentrat från dessa malmer.

AnvändningRedigera

Realgar användes förr tillsammans med släckt kalk för avhåring av get- och fårskinn till handskskinn.

Det användes även för framställning av fyrverkeripjäser.

PigmentRedigera

 
Bacchus och Ariadne
Tizian (1523)
Det orangea klädesplagget, buret av den cymbalspelande kvinnan just till höger om bildens mitt, är målat med realgar, kompletterat med auripigment för de ljusare partierna.[1][2]

Realgar och auripigment (As2S3) är närbesläktade mineraler och som pigment ses de ofta tillsammans. Realgar har vanligen rödorange färg, medan auripigment är ljusare gyllengult.

Användningen har dock varit begränsad, dels på grund av arsenikens giftighet, dels för att svavelinnehållet ställde till problem vid samtidig användning av då vanliga pigment som innehöll bly eller koppar.[3][4]

Under medeltiden importerades största delen av dessa pigment till Europa från Mindre Asien.[4] De användes oftast för illuminering av handskrifter, men även till målningar.[4][5] Användningen av realgar har till stor del följt auripigment och det främsta bruket inom målarkonsten ses hos renässansens venetianska målare.[5][6] I övrigt ses sporadisk användning europeiska målningar fram till omkring mitten av 1700-talet.[3][4][7]

Svavelarsenikfärger användes som pigment i svenskt inredningsmåleri under 15-, 16- och 1700-talen men var aldrig särskilt vanliga. De gick under namnet auripigment eller operment, och samma eller besläktade pigment kunde också kallas ryssgult.[8]

I den internationella pigmentdatabasen Colour Index har arseniksulfidpigmenten beteckningen Pigment Yellow 39 (PY39) samt nummer 77085 och 77086.[9]

KällorRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  • Meyers varulexikon, Forum, 1952

NoterRedigera

  1. ^ Philip Ball (2001) Bright Earth: Art and the Invention of Color University of Chicago Press. Läst 9 mars 2019.
  2. ^ Titian, 'Bacchus and Ariadne' : Pigment analysis ColourLex. Läst 9 mars 2019.
  3. ^ [a b] Gerald W. R. Ward (red.) The Grove Encyclopedia of Materials and Techniques in Art Oxford University Press, 2008. Läst 9 mars 2019.
  4. ^ [a b c d] Daniel V. Thompson The Materials and Techniques of Medieval Painting Dover Publications, 1956. Läst 9 mars 2019.
  5. ^ [a b] U. Birkmaier et al. Technical Examinations of Titian's Venus and Adonis: A Note on Early Italian Oil Painting Technique i: Historical Painting Techniques, Materials, and Studio Practice. Getty Publications, 1995. Läst 10 mars 2019.
  6. ^ B.H. Berrie, L.C. Matthew. Material Innovation and Artistic Invention: New Materials and New Colors in Renaissance Venetian Paintings i: Scientific Examination of Art: Modern Techniques in Conservation and Analysis. National Academies Press, 2003. Läst 10 mars 2019.
  7. ^ Realgar Conservation and Art Materials Encyclopedia Online (CAMEO). Läst 9 mars 2019.
  8. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 296 
  9. ^ David Myers. PY39 The Color of Art Pigment Database: Pigment Yellow. Läst 9 mars 2019.