Wikipedia

Permittenttrafiken

Artikel Diskussion

Permittenttrafiken (även transiteringarna och i folkmun tysktågen[1]) var transporter av totalt 2,1 miljoner tyska soldater med järnväg genom Sverige under andra världskriget[1] enligt en överenskommelse mellan Sverige och Nazityskland i juli 1940.[2] Trafiken pågick under perioden juni 1940 till augusti 1943[3]:27-28 och bröt mot Sveriges neutralitetspolitik.[3]:27-28[4]

Tysk militär i Järvsö 1943.
Storlien 1940, transittrafik av tyska alpjägare.

Transiteringstrafik av tyska trupper och krigsmateriel genom Sverige, den så kallade hästskotrafiken, medgavs dessutom i juni 1940.[2] Därmed skickades stridande tyska trupper och vapen genom Sverige.

Beslutet fattades enhälligt[a] av Samlingsregeringen Hansson III, bestående av Socialdemokraterna, Högerpartiet, Bondeförbundet och Folkpartiet. Riksdagen tillfrågades inte.[3]:29-30 Medborgarna ställdes inför ett fullbordat faktum (fait accompli) och informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla då rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.[3]:29-30

Etymologi redigera

Ordet permittenttrafiken och avtalet som slöts sommaren 1940 avsåg trafik av de tyska permittenter, soldater som skulle på permission, som skulle få färdas på svenska järnvägar.[1] Själva avtalet avsåg alltså inte transitering av stridande trupp, vilket det sedan kom att handla om.[1]

Historik redigera

Bakgrund redigera

Efter att Tyskland fått kontroll över Norge och den norska regeringen gått i exil inleddes förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringarna. Genom ockupationen av Danmark och Norge fick Tyskland en maktställning som kunde utnyttjas för att förmå den svenska samlingsregeringen att tillgodose dess önskningar. Den 17 juni underströks från högtstående militärt håll i Berlin för den svenska ambassaden där, att ett nekande svar på den tyska begäran om transitering skulle medföra tvångsåtgärder, troligen av militär art.[5]

Trafiken redigera

Den 26 juni började den så kallade hästskotrafiken (rutten såg ut som en hästsko på kartan) från Trondheim till Narvik via Storlien–Östersund–Riksgränsen. Denna trafik handlade inte om permissioner utan det var fråga om rena truppförflyttningar.[6][2] Den avslöjades av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och tidningen beslagtogs.[3]:124

Den 8 juli 1940 kom Sverige och Tyskland överens om att låta permittenter (det vill säga tyska soldater på permission) färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Dock utvidgades trafiken nästan genast till att gälla flera sorters transporter, även krigsmateriel. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt omkring 2 140 000 soldater,[3]:27-28 cirka 100 000 vagnslaster vapen och krigsmateriel[3]:27-28 och upptog tidvis 10 procent av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. De flesta tåg gick Trelleborg–Kornsjö och en del Trelleborg–Narvik. Senare under 1940 började trupper även skeppas över från Helsingör till Helsingborg på grund av den säkrare överfarten. Denna rutt kom att bli allt vanligare, särskilt efter att Operation Barbarossa inletts 1941 och Tyskland efter dess låg i krig med Sovjetunionen.[7]

Som engångseftergift tilläts en fullt stridsutrustad tysk division, den 163. infanteridivisionen i Sverige känd som "Engelbrechtdivisionen" efter sin chef Erwin Engelbrecht, att färdas genom Sverige från södra Norge till norra Finland efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941, Operation Barbarossa. Denna förflyttning var, till skillnad från permittenttrafiken, rejält bevakad av svensk militär.[8]

 
Fångutväxling mellan Tyskland och de allierade. Bilden har felaktigt använts för att illustrera Tysklands transporter genom Sverige, som i själva verket oftast var obevakade.

Permittenttrafiken upphörde i augusti 1943.[3]:27-28

Omdebatterad händelse redigera

Permittenttrafiken är en av de omdebatterade företeelserna under andra världskriget. Kritikerna har ansett att regering och riksdag gjorde ett klart avsteg från neutraliteten. Eftergifterna till tyskarna, vilka stred mot den av Sverige proklamerade neutralitetspolitiken, försämrade också förhållandet till de allierade. När det svenska försvaret hunnit tillväxa i styrka och den tyska krigslyckan 1943 började svänga, sade Sverige upp avtalet.[9]

Det råder olika mening om varför Sverige ingick dessa avtal med Nazityskland. Samlingsegeringen har hävdat att agerandet var framtvingat ur kris, vilket har kritiserats av Carl-Gustav Scott för att inte stämma.[10] Scott argumenterar för att Per-Albin Hansson av pragmatiska skäl inte motsatte sig transporten, men manövrerade den politiska situationen på ett sådant sätt att Socialdemokraterna kunde markera motstånd mot transporten utan att stoppa den. Eftersom Per-Albin Hansson förutsåg vad som skulle ske uppstod enligt Scott aldrig någon riktig kris. Protokollet från den socialdemokratiska riksdagsgruppen sammanträde i samband med den så kallade midsommarkrisen, den 24 juni 1941, visar att gruppen med 159 röster mot två beslöt meddela de borgerliga partierna att gruppen förordade ett avvisande av de tyska kraven. Med 72 röster mot 59 såg sig partiet nödsakat att säga ja, om de borgerliga partierna inte avsåg att rösta nej. 59 socialdemokratiska riksdagsledamöter ville med andra ord rösta nej till den tyska begäran oavsett hur de borgerliga partierna ställde sig i frågan.[11]

Se även redigera

Referenser redigera

Anmärkningar redigera

  1. ^ Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som egentligen protesterade.[3]:29-30

Noter redigera

  1. ^ [a b c d] "Andra världskriget - tysktågen, neutraliteten och Nordkalotten", Sveriges Radio, 31 oktober 2010. Åtkomst den 4 januari 2012
  2. ^ [a b c] [1] "Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget. Transiteringsfrågan juni-december 1940 " s.VIII (1947).
  3. ^ [a b c d e f g h i] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
  4. ^ Sune Örnberg et al. Vad varje svensk bör veta, 1995.
  5. ^ Boheman 1964, sid. 133–134.
  6. ^ Gyllenhaal 2011, sid. 47.
  7. ^ Kungliga Järnvägsstyrelsen (1943). Persontrafikbyråns redogörelse för vissa krisåtgärder m.m.: Specialtågen (tyska permittenttågen). Läst 18 mars 2018.
  8. ^ Gyllenhaal 2011, sid. 72–79.
  9. ^ Bra Böckers lexikon, 1978. 
  10. ^ Scott, Carl-Gustaf (2002-07). ”The Swedish Midsummer Crisis of 1941: The Crisis that Never Was” (på engelska). Journal of Contemporary History 37 (3): sid. 371–394. doi:10.1177/00220094020370030301. ISSN 0022-0094. http://journals.sagepub.com/doi/10.1177/00220094020370030301. Läst 19 april 2022. 
  11. ^ Plobeck, Stig (1959, Vol. 62). ”Gustav V och den tyska trupptransiteringsfrågan i juni 1941”. Statsvetenskaplig tidskrift: sid. 20-53. http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/2779/2346. 

Tryckta källor redigera

Vidare läsning redigera

Externa länkar redigera

    Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.
Anm: Kartor. Till exempel 1) Den ursprungliga rutten 2) hästskotrafiken 3) Engelbrechtdivisionens rutt.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Permittenttrafiken&oldid=54179941”