Michael Schilkin
Michael Schilkin (ryska: Михаил Николаевич Шилкин, Michail Nikolajevitj Sjilkin[1]), född 19 maj 1900 i Sankt Petersburg[2][3] (enligt vissa källor i byn Trubino i Tver oblast[4][1]), död 3 augusti 1962 i Helsingfors, var en finländsk skulptör och keramiker. Han var knuten till porslinsfabriken Arabia från 1937 fram till sin död och blev mest känd för sina keramiska djurskulpturer.
Biografi redigera
Schilkin föddes i en rysk järnvägstjänstemannafamilj och kom till Finland som flykting 1921. Till en början försörjde han sig som dräng på en gård i Karelen innan han hösten 1924 påbörjade studier i skulptur vid Centralskolan för konstflit i Helsingfors; han utexaminerades 1927. Därefter arbetade han som lastbilschaufför samtidigt som han ägnade sin fritid åt konsten och rörde sig i den aktiva ryska konstnärskretsen i Helsingfors. Tillsammans med andra ryskbördiga konstnärer ställde han ut i Helsingfors konsthall och det var vid ett av dessa tillfällen som hans skulpturer uppmärksammades av Kurt Ekholm som då var konstnärlig ledare vid porslinsfabriken Arabia. Detta ledde till att i januari 1937 anställdes Schilkin vid Arabias konstavdelning. Samma år erhöll han finländskt medborgarskap och fick därmed representera landet vid världsutställningen i Paris där han, som den enda av Arabias konstnärer, belönades med en guldmedalj.[2]
Under fortsättningskriget 1941–44 tjänstgjorde Michael Schilkin som lastbilschaufför. År 1946 arbetade han några månader vid Den Kongelige Porcelænsfabrik i Köpenhamn, där han utförde ett trettiotal pjäser.[2] På 1950-talet genomförde han en studieresa till Sydamerika.[4]
Han avled av en hjärtinfarkt och begravdes på den ortodoxa delen av Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[1]
Verksamhet redigera
I det tidigaste skedet av sin verksamhet vid Arabia utförde Michael Schilkin bibliska motiv, bland annat skulpturerna Simson och Delila, Franciskus predikar för fiskarna och Simsons kamp mot lejonet.[2] Han blev dock mest känd för sina djurskulpturer i chamotterat stengods, som han började tillverka på sent 1930-tal. Några återkommande motiv är lejon, björnar och lokatter.[5] Från ett expressivt och stiliserat formspråk övergick han gradvis till naturalismen för att på 1950-talet, efter en resa till Sydamerika, influeras av kubismen och primitivismen.[5]
Han utförde även ett antal monumentala väggreliefer i Finland och Sverige, bland annat fasadutsmyckningen Handelsmän för Helsingfors handelshögskola (1950) samt arbeten för Maria sjukhus i Helsingfors, Pauligs och Fazers fabriker, Helsingfors stadshus (Fiskgumman, 1946), Arabias lokaler vid Tavastvägen, skolor i Lahtis och Kotka och Statens hantverksinstitut i Stockholm.[2][4]
På sent 1940-tal formgav Michael Schilkin, i samarbete med Kurt Ekholm, en teservis för Arabia, vilket blev hans enda arbete som designer; han skapade annars enbart unika föremål.[5]
Sin första separatutställning hade han 1954.[1] Vid Milanotriennalen 1951 belönades han med ett hedersdiplom och 1954 med en silvermedalj.[6] År 1958 mottog han Pro Finlandia-medaljen.[1]
Han är representerad vid Ateneum, Villa Gyllenberg och Arabias museum i Helsingfors, Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design i Oslo samt Nordiska museet och Nationalmuseum i Stockholm.[7][4]
Källor redigera
- Schilkin, Michael i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- Hellman Åsa, Mickwitz Peter, red (2006). Keramikkonsten i Finland. Helsingfors: Söderström. sid. 110. Libris 10280839. ISBN 951-52-2384-9
Noter redigera
- ^ [a b c d e f] ”Sjilkin Michail Nikolajevitj”. Iskusstvo i architektura russkogo zarubezja. Fond imeni D.S. Lichatjeva. http://www.artrz.ru/1804787506.html. Läst 30 juni 2014.
- ^ [a b c d e f] Ekholm, Kurt (1953). ”Michael Schilkin”. Ord och Bild (Stockholm) 62: sid. 129–143. Libris 8258138
- ^ Schilkin, Mikael i Kuka kukin on (1954, på finska)
- ^ [a b c d e] Forsström, Raija (12 juni 2012). ”Kuka Michael Schilkin?”. Vitonen.fi. Arkiverad från originalet den 1 juli 2014. https://archive.is/20140701001909/http://viispistenolla.fi/kulttuuri/kuka-michael-schilkin. Läst 30 juni 2014.
- ^ [a b c d] Kalha, Harri (1995). ”The lion and the coffee cup”. Scandinavian Journal of Design History (Köpenhamn) 5: sid. 47–67. ISSN 0906-3437. Libris 8263647
- ^ Nokela, Leena, red (2001) (på finska). Vanhojen tavaroiden aarrekirja. Helsingfors: Otava. sid. 277–279. Libris 12166102. ISBN 951-1-17784-2
- ^ ”Michael Schilkin”. Nationalmuseum. http://collection.nationalmuseum.se/eMuseumPlus?service=ExternalInterface&module=artist&objectId=4254&viewType=detailView. Läst 27 juni 2014.