Öppna huvudmenyn

Katolska KyrkanRedigera

ViolettRedigera

Violett är eftertankens, lidandets och botgöringens färg och används under fastan och advent.

VittRedigera

Vitt används vid högtider, fester och minnesdagar (ej för martyrer) och även vid bl.a. kyrkoinvigningar och biskopsvigningar.

GröntRedigera

Används under tiden "under året", dvs. tiden mellan söndagen efter Trettondedagen (Herrens dop) och Askonsdagen samt från Annandag Pingst till lördagen före första söndagen i advent.[1]

RöttRedigera

Rött är blodets, Andens och martyrernas färg. Används på Martyr- och Apostladagar, under pingsten och på Långfredag.

RosaRedigera

Rosa kan användas som liturgisk färg istället för lila på Gaudete (tredje söndagen i Advent) och Lætare (fjärde söndagen i fastan).

SvartRedigera

Svart används som liturgisk färg i mässor för de avlidna. (Requiemmässor)

GuldRedigera

Kan ersätta andra färger vid högtider

Svenska kyrkanRedigera

 
När de liturgiska färgerna används på året.

I Svenska kyrkan används de liturgiska färgerna i första hand på prästens stola och mässhake samt altarets antependium och nattvardskärlens textilier. Även blommornaaltaret brukar i någon mån anpassas efter de liturgiska färgerna. Det finns ingen officiellt fastställd färgkanon men årligen sedan 1972 ges liturgiska rekommendationer för kyrkorummet i Dagboken med kyrkoalmanacka som publiceras av Verbum förlag.

Bruket av liturgiska färger återintroducerades i Svenska kyrkan under det tidiga 1900-talet. Efter att reformationen verkligen lagts fast vid Uppsala möte 1593 och senare den framväxande pietismen och dess smak för det mer avskalade kom användningen av de liturgiska färgerna mer och mer ur bruk. Från 1800-talets början var det endast rött och svart som förekom. Det var från den högkyrkliga oxfordrörelsen i England och dess efterföljare men också nylutherdomen i Tyskland som intresset för kyrkoskrud och liturgiska färger hämtades till Sverige från mitten av 1800-talet[2]. Två personer som var viktiga för att de liturgiska färgerna återintroducerades var biskopen i Strängnäs Uddo Lechard Ullman och textilkonstnären Agnes Branting.

VittRedigera

Vitt är glädjens, renhetens och festens färg och används förutom vid alla större högtider enligt nedan även vid dop och vigsel. Vitt används även allt oftare vid begravning.

Helgdagar då vitt är liturgisk färgRedigera

Blått/violettRedigera

Violett är eftertankens och botgöringens färg och används främst under fastan (Fastetiden) och adventstiden. Blått är Marias liturgiska färg, med tonvikt på den himmelsblå färgen.

Helgdagar då blått/violett är liturgisk färgRedigera

RöttRedigera

Rött är eldens, blodets, Andens och martyrernas färg och används på de helgdagar som firas till minne av apostlarna och martyrer.

Helgdagar då rött är liturgisk färgRedigera

GröntRedigera

Grönt är växandets och mognandets färg och används bland annat under Trefaldighetstiden för att symbolisera den växande tron.

Helgdagar då grönt är liturgisk färgRedigera

SvartRedigera

Svart är sorgens färg och används endast på Långfredagen, vid begravningar samt eventuellt på Alla själars dag. Svart används även vid requiemmässa.

GultRedigera

Gult, solens färg, kan förekomma som alternativ till vitt.

GråttRedigera

Grått kan användas på Askonsdagen och på vardagarna under fastan.[3][4]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Mässbok, Katolska Biskopsämbetet/Katolska Liturgiska Nämnden, Stockholm 1989
  2. ^ Stolt, Bengt, Kyrklig skrud enligt svensk tradition. Stockholm: Diakonistyrelsen bokförlag 1964, s. 34.
  3. ^ Martling, Carl Henrik, Liturgik – en introduktion. Stockholm: Verbum 1996, s. 61.
  4. ^ Stolt, Bengt, Kyrklig skrud enligt svensk tradition. Stockholm: Diakonistyrelsen bokförlag 1964, s. 36.

LitteraturRedigera

  • Margareta Ridderstedt, Vackert och värdigt. Liturgiska textilier från svenska atelijéer 1880-1930 . Stockholms universitet 2017. ISBN 978-91-7649-793-7
  • Sven-Åke Rosenberg, Släpet på hans mantel- En bok om kyrklig textilkonst. 1979
  • Bengt Stolt, Kyrklig skrud enligt svensk tradition. 1964.

Externa länkarRedigera