Wikipedia

Koboltmes

nordafrikansk fågelart

Koboltmes[2] (Cyanistes teneriffae) är en fågel inom familjen mesar som lever i Nordafrika och i Kanarieöarna.[3] Den förekommer i Nordafrika österut till Libyen samt i Kanarieöarna. Den är närbesläktad med blåmesen och behandlades länge som en del av denna, men urskiljs numera vanligen som egen art. Beståndet anses vara livskraftigt.

Koboltmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljMesar
Paridae
SläkteCyanistes
ArtKoboltmes
C. teneriffae
Vetenskapligt namn
§ Cyanistes teneriffae
AuktorLesson, 1831
Utbredning
Synonymer
Parus teneriffae

Utbredning och systematik redigera

 

Koboltmesen är en stannfågel i Nordafrika från Marocko till Libyen samt i Kanarieöarna. Den delas in i sju underarter med följande utbredning:[3]

Utbrytning från blåmesen redigera

Tidigare behandlades koboltmesen som en underart till blåmes (Cyanistes caeruleus). 2003 meddelade Sveriges ornitologiska förening (numera BirdLife Sverige) att populationerna av blåmes som häckar på Kanarieöarna och i nordvästra Afrika skulle brytas ut ur blåmeskomplexet och kategoriseras som en egen art på grund av skillnader i morfologi, läte och genetiska data som visar att den europeiska blåmesen faktiskt står närmare azurmesen än de afrikanska populationerna.[4]

Ytterligare uppdelning i flera arter? redigera

Ytterligare DNA-studier visar att koboltmesen koloniserat Kanarieöarna från Nordafrika hela tre gånger.[5] Populationerna i Libyen (cyrenaicae) och den på ön La Palma (palmensis) utgör rester av en tidig population, de på de centrala öarna (ombriosus, teneriffae och hedwigae) utgör rester av en andra våg och degener en tredje sentida invasion av ultramarinus. Dessa resultat i kombination med morfologiska skillnader har tagits som argument för att dela in koboltmesen i fyra arter. Andra studier visar också att skillnaderna mellan degener och ultramarinus är obetydliga.[6] Båda dessa forskningsresultat har dock ännu inte lett till några förändringar hos de större internationella taxonomiska auktoriteterna.[3][7]

Utseende och läten redigera

Koboltmesen är till formen och dräkten lik blåmesen, men är något mindre och mörkare: svartblå skarpare avgränsad hjässa, gråblå rygg utan inslag av grönt och ultramarinfärgad vinge. Populationerna på Kanarieöarna saknar även det vita vingbandet som både blåmes och koboltmes i Nordafrika har. Lätena skiljer sig också, vissa ska påminna om talgoxe, andra om tofsmes.[8]

 
Koboltmes på Gran Canaria, underarten hedwigae.

De olika underarterna skiljer sig huvudsakligen åt genom färgtonen på fjäderdräkten och hur pass tydliga teckningarna är:[9]

  • Underarten palmensis på Palma är mindre färgglad än nominatformen och saknar glans på hjässan. Ögonbrynsstrecket är brett, liksom det svartaktiga ögonstrecket. Ovansifan är gråare, ibland med grönt inslag på rygg och övergump. Smala vita spetsar på större vingtäckarna formar ett kort vingband, medan armpennor och tertialer är brett vitspetsade. Undertill är den gul på bröst och flanker, men vitare mot nedre delen av bröstet och buken. Det mörka bukstrecket är svagt eller saknas helt.
  • Underarten ombriosus på Hierro är mycket lik nominatformen, men är något större, grön på övre delen av manteln, grå till olivgrön på skapularerna och djupare gul undertill.
  • Underarten degener på de östra Kanarieöarna har svart hjässa, smalare ögonbrynsstreck, gråare ovansida och breda spetsar på större täckarna och tertialkanterna. Undersidan är blekare gul medan bukstrecket är både längre och tydligare.

Levnadssätt redigera

Koboltmesen hittas i olika typer av skogsmiljöer, alltifrån lagerskogar och stånd med trädljung till bergsbelägna tallskogar samt parker och trädgårdar, framför allt där det finns fruktträd. På La Palma är den tydligen begränsad till tallskog och ses endast tillfälligt i undervegetation i lagerskogar. På de torrare öarna Fuerteventura och Lanzarote häckar den mestadels i lågväxande buskskogar med Tamarix och Phoenix samt i frodig vegetation i gräsrika områden.[9]

Föda redigera

Koboltmesen ses enstaka, i par eller i smågrupper. Den är ofta lätt att komma nära där den födosöker på alla nivåer i träd och buskage. Födan är dåligt känd men tros inte skilja sig nämnvärt från blåmesen, bortsett från ett möjligen större intag av små fjärilar, spindlar och skalbaggar.[9]

Häckning redigera

Koboltmesen häckar mellan februari och juli, möjligen också oktober–januari. Boet liknar blåmesens, en skål av mossa tallbarr, blad och fjädrar som placeras upp till tre meter ovan mark i ett hål i ett träd, i en klippskreva, en mur eller i en holk, eller direkt på marken. Däri lägger den tre till sex ägg.[9]

 
Ägg från koboltmes i Algeriet av underarten ultramarinus
 
Ungfågel fotograferad på Gran Canaria.

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Arten beskrivs som vanlig på Teneriffa och Gran Canaria, men fåtalig och lokalt förekommande på Fuerteventura och Lanzarote.[9] På Fuerteventura uppskattades beståndet 2001 till 366–1718 individer.[9]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Cyanistes teneriffae Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Walter Salzburgera, Jochen Martensc & Christian Sturmbauer (2002) Paraphyly of the Blue Tit (Parus caeruleus) suggested from cytochrome b sequences, Molecular Phylogenetics and Evolution Vol.24, nr.1, sid:19-25 {{doi:10.1016/S1055-7903(02)00265-8}}[1], läst 2008-08-19
  5. ^ Stervander, M., J.C. Illera, L. Kvist, P. Barbosa, N.P. Keehnen, P. Pruisscher, S. Bensch, and B. Hansson (2015), Disentangling the complex evolutionary history of the Western Palearctic blue tits (Cyanistes spp.) — phylogenomic analyses suggest radiation by multiple colonisation events and subsequent isolation, Mol. Ecol. 24, 2477-2494.
  6. ^ Dietzen, Christian; Garcia-del-Rey, Eduardo; Delgado Castro, Guillermo; Wink, Michael (januari 2007). ”Phylogeography of the blue tit (Parus teneriffae-group) on the Canary Islands based on mitochondrial DNA sequence data and morphometrics”. Journal of Ornithology 149 (1): sid. 1–12. doi:10.1007/s10336-007-0192-7. https://www.researchgate.net/publication/226411555_Phylogeography_of_the_Blue_Tit_Parus_teneriffae-group_on_the_Canary_Islands_based_on_mitochondrial_DNA_sequence_data_and_morphometrics. 
  7. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  8. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 342. ISBN 978-91-7424-039-9 
  9. ^ [a b c d e f] Gosler, A. och P. Clement (2020). African Blue Tit (Cyanistes teneriffae), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.afbtit2.01

Övriga källor redigera

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Koboltmes&oldid=54204566”