Tofsmes (Lophophanes cristatus) är en tätting som tillhör familjen mesar.[2] Den förekommer huvudsakligen i Europa österut till Uralbergen, dock ej i sydväst och större delen av Storbritannien. Tidigare inkluderades det i släktet Parus, men lyfts numera tillsammans med östligare släktingen grå tofsmes ut till det egna släktet Lophophanes. Fågeln hittas huvudsakligen i barrskog, men i Frankrike och på Iberiska halvön istället i lövskog. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Tofsmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Crested tit (8750219915).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljMesar
Paridae
SläkteLophophanes
ArtTofsmes
L. cristatus
Vetenskapligt namn
§ Lophophanes cristatus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Lophophanes cristatus distribution map.png
Synonymer
Parus cristatus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och läteRedigera

Tofsmesen är 10,5–12 cm lång, har ett vingspann på 17–20 cm och väger ungefär 11 gram. Den är gråbrun med ljusare mage och har en tydligt markerad vit krage runt halsen som avgränsas nedtill av ett svart band som framtill bildar en triangelformad haklapp. Den har dessutom en tofs på hjässan som gör den lätt att känna igen. Könen är lika.[3]

Som många andra mesar är den talför och ger ifrån sig ett helt eget, puttrigt "burrurret". Även spetsiga "zit" hörs. Sången består av en serie innehållande locklätet och andra spetsiga toner som framförs i rask takt.[3]

Systematik och utbredningRedigera

Tofsmesen beskrevs vetenskapligt, och fick ett vetenskapligt namn 1758 i Carl von Linnés tionde upplaga av Systema Naturae men tofsmesen hade redan beskrivits och avbildats av exempelvis Olof Rudbeck d.y. i den fågelbok han skapade i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.

Denna art placerades traditionellt i det stora messläktet Parus. På grund av de distinkta karaktärer som tofsmesen och dess nära släkting grå tofsmes uppvisar så placerar många auktoriteter numera gruppen i det egna släktet Lophophanes, bland annat British Ornithologists' Union (BOU) och BirdLife Sverige. Detta har också stöd i genetiska undersökningar.[4] Släktnamnet Lophophanus användes första gången 1829 av Johann Jakob Kaup.[5]

En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita (Parus montanus) observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.[6]

Utbredning och underarterRedigera

Tofsmesen är en västpalearktisk art som återfinns i merparten av centrala och norra Europa och så långt österut som till Uralbergen. Den är en stannfågel och häckar på höjder upp till 1800 meter.[5]

Den delas ofta upp i sex underarter med följande utbredning:[2]

  • Lophophanes cristatus scoticus (Prazák, 1897) – Skottland
  • Lophophanes cristatus abadiei (Jouard, 1929) – nordvästra Frankrike (Bretagne)
  • Lophophanes cristatus cristatus, inkl. bureschi (von Jordans, 1940) – Skandinavien och Finland österut till europeiska delen av Ryssland, norra Uralbergen och Ukraina
  • Lophophanes cristatus mitratus (C. L. Brehm, 1831) – centrala och västra Europa
  • Lophophanes cristatus weigoldi (Tratz, 1914) – Portugal och södra Spanien, sällsynt till Marocko
  • Lophophanes cristatus baschkirikus (Snigirewski, 1931) – södra Uralbergen

Förekomst i SverigeRedigera

Tofsmes häckar i barr- och blandskog, främst i tallskog. Den förekommer hela landet utom på Öland och Gotland, i Lappland och norra Norrbotten dock sparsamt.[7]

EkologiRedigera

I merparten av utbredningsområdet lever tofsmesen i barrträdsområden. I Frankrike och på Iberiska halvön lever den i lövskog. Populationen i Storbritannien är begränsad till ett litet område med uråldrig tallskog i Spey Valley i Skottland.

Tofsmesarna bygger bon i murkna stubbar, och håller sig ofta långt ner i träden för att äta. Den lägger vanligtvis sex till sju ägg (extremfall tre till nio) som ruvas av honan i 13–18 dagar. Efter att ungarna kläckts tas de om hand av båda föräldrar i 18–22 dagar tills de kan flyga.[5] Dess föda består av larver, insekter och frön. På vintern observeras den ofta i stora blandflockar med mesar.

Tofsmesen och människanRedigera

Status och hotRedigera

Tofsmesen har ett stort utbredningsområde och en stor världspopulation som uppskattas till mellan tio och 20 miljoner vuxna individer.[1] Den minskar dock i antal, dock ej tillräckligt kraftigt att den anses vara hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1] Även i Sverige anses tofsmesen livskraftig men tros öka i antal.[7]

NamnRedigera

Tofsmesen har haft många äldre dialektala namn, bland annat tofsmyssa, tofstita, toppmes, meshatt, skogsbock och meskung.[8] Den har även kallats tofsmössa.[9]

I kulturenRedigera

Tofsmesen är Västmanlands landskapsfågel.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Lophophanes cristatus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 december 2016.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  3. ^ [a b] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 318-319. ISBN 91-34-51038-9 
  4. ^ Gill, Frank B.; Slikas, Beth & Sheldon, Frederick H. (2005): Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene. Auk 122: 121-143. DOI: 10.1642/0004-8038(2005)122[0121:POTPIS]2.0.CO;2 HTML sammanfattning
  5. ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, no.4, sid:20-21
  7. ^ [a b] Artfakta om tofsmes, ArtDatabanken.
  8. ^ "P2-fågeln – Tofsmes". Sverigesradio.se, 2009-01-26. Läst 12 april 2014.
  9. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:182

Externa länkarRedigera