Karl-Erik Andersson
Karl-Erik "Cacka" Andersson, född 16 januari 1927 i Bromma församling, Stockholm, död 16 augusti 2005 i Sankt Görans församling, Stockholm,[1] var en svensk fotbollsspelare (försvarare)
| Karl-Erik Andersson | ||||
.jpg) | ||||
| Personlig information | ||||
|---|---|---|---|---|
| Smeknamn | "Cacka" | |||
| Födelsedatum | 16 januari 1927 | |||
| Födelseort |  Stockholm, Sverige | |||
| Dödsdatum | 16 augusti 2005 (78 år) | |||
| Juniorlag | ||||
| ||||
| Seniorlag* | ||||
| ||||
| Landslag | ||||
| ||||
| * Antal matcher och mål i seniorlag räknas endast för de inhemska ligorna. | ||||
Andersson var år 1952 med i det svenska landslag som vid OS i Helsingfors blev bronsmedaljörer.
Karriär redigera
Andersson spelade som junior fotboll i Brommalaget IF Ulvarna. 17 år gammal tog han själv kontakt med Djurgården och fick därefter speltid i Stockholmsklubbens juniorlag.[2] År 1946 skedde debuten i A-laget för Andersson som snart växte ut till en av lagets stöttepelare. Han fick redan 1948, 21 år gammal, göra landslagsdebut i en match mot Finland och år 1950 var han högerback i det "Pressens lag" som besegrade Sveriges A-landslag med 3-1.[2] Dock fick han inte likt presslagets tvåmålsskytt Lennart "Nacka" Skoglund följa med till Brasilien-VM samma år. År 1952 var Andersson i alla fall med i truppen i det svenska landslag som vid OS i Helsingfors bärgade hem bronsmedaljen.[2]
Med sitt Djurgården blev Andersson, som då var lagkapten och spelade som centerhalv, svensk mästare säsongen 1954/55. Han var då på toppen av sin karriär och i Fotbollboken 1955 kan man läsa att Andersson var "någonting att studsa på och någonting med massor av hår på bröstet".[2] Uttrycket "järnkaminer" som på 1950-talet blev synonymt med Djurgården har sin grund i "Cacka" Andersson och hans kollegor i försvaret, Ingvar "Mysing" Pettersson och Sigge Parling, och deras hårda, på gränsen till brutala försvarsspel.[2]
Den hårdföre backen Andersson var en mångkunnig idrottsman som även spelade i Djurgårdens ishockeylag med vilka han som pådrivande lagkapten (också här) blev svensk mästare vid tre tillfällen: 1950, 1954 och 1955.[2] Även i bandy deltog Andersson på elitnivå; som bäst i division 2 och kval till Allsvenskan 1952.[2] Med sina 14 A-landskamper i ishockey var han nära att, likt Svenne "Berka" Bergqvist och Hans "Tjalle" Mild, bli "Stor grabb" i både ishockey och fotboll. Nu blev han det "endast" i fotbollen efter sina 11 landskamper där.[3]
Privatliv redigera
Andersson som växte upp i Traneberg fick med frun Gun fem barn. I yrkeslivet var han kylskåpsmontör för Electrolux.[2] Makarna är begravda på Råcksta begravningsplats.[4]
Meriter redigera
Fotboll redigera
I landslag redigera
- OS 1952: Brons
- 11 landskamper, 0 mål
I klubblag redigera
- Svensk mästare (1): 1954/55
Individuellt redigera
- Mottagare av Stora grabbars märke, 1954
Ishockey redigera
I landslag redigera
- 14 landskamper
I klubblag redigera
- Svensk mästare (3): 1950, 1954, 1955
Referenser redigera
Webbsidor redigera
- Stora grabbar i svensk fotboll
- Lista på svenska landslagsmän, svenskfotboll.se, läst 2016 01 13
Noter redigera
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD‐ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Andersson, Karl-Erik
- ^ [a b c d e f g h] ”Dubbla guld till allround-fenomenet | ViLirare”. www.vilirare.se. http://www.vilirare.se/2015/09/26/dubbla-guld-till-allround-fenomenet-28519259. Läst 13 januari 2016.
- ^ ”Stora Grabbar — svenskfotboll.se”. svenskfotboll.se. http://svenskfotboll.se/landslag/herrar/stora-grabbar/. Läst 13 januari 2016.
- ^ ”Andersson, Karl-Erik”. SvenskaGravar.se. https://www.svenskagravar.se/gravsatt/2796d23a-c66f-4963-94f9-a52e6a938a68. Läst 31 januari 2024.