Öppna huvudmenyn
Johannes Kolmodin.
Johannes Axel Kolmodin med fru Sophie Wallin från Stockholm och missionspastorn Twoldo Medhen, Etiopien, i abessinska dräkter. Karlstad, 1910.

Johannes Kolmodin, född 22 februari 1884 i Bromma, död 9 oktober 1933 i Addis Abeba, var en svensk språkvetare och diplomat.

BiografiRedigera

Kolmodin var son till Adolf Kolmodin, en framstående teolog och missionsledare, och dennes hustru Nelly von Post, och tillhörde samma prästsläkt som psalmförfattaren Israel Kolmodin samt var kusin med Hampus von Post. Han var bror till bland andra Rudolf Kolmodin och Gustaf Kolmodin.

Genom faderns yrke och livsväg kom han tidigt i kontakt med samtidens akademiska forskning rörande orientalistik, grekiska och semitiska språk. Sedan han 1901 inskrivits vid Uppsala universitet blev han aktiv i Juvenalorden, och kom i sitt vetenskapliga engagemang att stå Sven Hedin, Harald Hjärne, Sven Lidman och Adrian Molin nära.

Efter åtta års studier följde Kolmodin med sin far då denne gjorde en inspektionsresa till Evangeliska Fosterlands Stiftelsens missionsarbete i Ostafrika. Under tiden i Ostafrika studerade Kolmodin språk och folkloristik samt började lära sig turkiska. Efter Etiopien företog han arkivstudier i Konstantinopel, fortsatte turkiska studier i Berlin, doktorerade 1914 och innehade en docentur i semitiska språk i Uppsala 1914–1921.

Han återvände 1917 till Konstantinopel, i första hand i syfte att studera materialet som fanns där om Karl XII. Han knöts till staden genom att utnämnas till honorärattaché för att 1920 bli dragoman; vid flera tillfällen var han tillfällig chargé d'affaires. Från 1923 innehade han titeln legationssekreterare och 1928–1931 förste legationssekreterare.[1] Han har kallats för Sveriges "siste dragoman".[2]

I Kolmodins historiska studier samarbetade han med Arthur Stille och Ahmet Refik men trots understöd av ärkebiskop Nathan Söderblom är frukterna därav till stora delar outgivna. Ett annat centralt forskningsfält var mötet mellan grekisk-ortodoxa kyrkan och islam som präglat Konstantinopels historia.

Kolmodin hamnade 1924 återigen i Etiopien sedan kung Ras Tafari sett hans porträtt under ett svenskt statsbesök och begärde att få honom som politisk rådgivare. I Etiopien fick han sedermera titeln legationsråd i disponibilitet. Han gick sedan i tjänst hos Haile Selassie. På grund av Kolmodin kom den etiopiska utrikestjänsten att organiseras som den svenska. Kolmodins liv slutade plötsligt 1933. Han gravsattes under högtidliga former i Uppsala 8 juni 1934.[3]

Enligt vissa uppgifter bidrog Kolmodin starkt till att det nya turkiska alfabetet – genom Turkiets dåvarande president Mustafa Kemal Atatürks stora språkreform, som bland annat innebar att det arabiska alfabetet frångicks - inkluderade bokstaven ö.[4]

Bland Kolmodins skrifter märks Traditions de Tsazzega et Hazzega (1912–1916), Tigrinische Wochenbettlieder (1917), flera uppsatser i Karolinska förbundets årsbok, däribland Said Mehemed effendi's berättelse om sin beskickning till Sverige 1733 (1920). Kolmodin översatte även Esaias Tegnér till turkiska.[5]

Tryckta skrifterRedigera

Fullständig förteckning i "Bibliografi över Johannes Kolmodins tryckta skrifter." Johannes Kolmodin i brev och skrifter. (Filologiskt arkiv 41.) Utg. av Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien. Stockholm 1999.


ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 771 
  2. ^ Özdalga, Elisabeth (ed.) (2006): The Last Dragoman: The Swedish Orientalist Johannes Kolmodin as Scholar, Activist and Diplomat. Transactions, Vol. 16, Swedish Research Institute in Istanbul, Istanbul: Kitap Yayınevi.
  3. ^ Dagens Nyheter 9 juni 1934 sid.10
  4. ^ Boheman, E, På vakt. Del I. Norstedt och söner 1963.
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 771-72 

Tryckta källorRedigera

  • Gunnar Jarring, Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1976
  • Sveriges ridderskaps och adels kalender 1923