Öppna huvudmenyn

Johan Bergman (arkeolog)

svensk professor i arkeologi och politiker
(Omdirigerad från Johan Bergman (professor))
För andra personer med samma namn, se Johan Bergman.
Johan Bergman 1929.

Johan Bergman (i riksdagen kallad Bergman i Stockholm), född 6 februari 1864 i Tydje socken i Älvsborgs län, död 18 augusti 1951 i Stockholm, var en svensk professor i arkeologi och politiker (folkpartist). Han var far till Sten Bergman och Gösta Bergman.

BiografiRedigera

Johan Bergman, som kom från en bondefamilj, blev filosofie doktor vid Uppsala universitet 1889 på en avhandling i latin. Han studerade även arkeologi i Grekland och Italien 1895-1896. År 1891 grundade han Djursholms samskola, vars rektor han var 1891-1892, för att därefter vara läroverkslärare i Vänersborg 1892-1896, Norrköping 1896–1901, samt lektor vid Stockholms högskola 1901–1919 och 1922–29. 1908–1929 var han lärare vid Stockholms södra latinläroverk. Åren 1919–1923 var han professor i latin och klassisk arkeologi vid universitetet i Dorpat. Han fick professors namn i Sverige 1930.

Bergman var riksdagsledamot i första kammaren för Värmlands läns valkrets 1918–1919 samt 1923–1941. I riksdagen tillhörde han Frisinnade landsföreningens riksdagsgrupp Liberala samlingspartiet, efter den liberala partisplittringen Frisinnade folkpartiet, och från 1935 det återförenade Folkpartiet. I riksdagen var han bland annat vice ordförande i första kammarens första tillfälliga utskott vid lagtima riksmötet 1919 samt ledamot i bevillningsutskottet 1925–1933. Han var även ordförande i riksdagens nykterhetsgrupp 1933–1941. Som riksdagsledamot var han särskilt engagerad i alkoholpolitik samt i utbildningsfrågor.

Johan Bergman var en av sin tids främsta företrädare för nykterhetsrörelsen; han var en av stiftarna av Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund 1888, blev 1911 superintendent för världslogen av Godtemplarorden och var 1907–1937 styrelseordförande i den Lausannebaserade Internationella byrån mot alkoholism. Han utgav också ett stort antal nykterhetspolitiska skrifter.

Tillsammans med Emil Svensén författade Johan Bergman även en omfångsrik världshistoria på svenska i åtta band; Världshistorien berättad för svenska folket, (1901–1907). Han översatte också bland annat Rousseaus Émile eller om uppfostran och medeltida latindiktning.

FamiljRedigera

Johan Bergman var son till hemmansägare Nils Andersson och Sofia Andersson, född Engelbrektsdotter. Gift 1891 med läraren Kerstin Henriksson, dotter till John Henriksson och Kristina Henriksson, född Andersson.[1] Broder till Anders Nilsson, Lars Nilsson, Maria Bergman, Gustaf Bergman och Kristina Nilsson, gift Svensson.

Bibliografi (urval)Redigera

  • Carmina latina (1890; 2. uppl. 1898)
  • Den svenska nykterhetsrörelsens historia från forna tider till våra dagar (1893; 3. uppl. 1913)
  • Dikter (Wettergren & Kerber, 1894)
  • På klassisk mark (2 band, 1896 och 1906-1908)
  • Dikter. Ny samling (Wahlström & Widstrand, 1899)
  • Pompeji: dess förstöring genom vesuviuseruptionen år 79 e. Kr. och dess återuppståndelse i nyare tid (Bohlin, 1900; 3. uppl. 1925)
  • Världshistorien, berättad för svenska folket (tillsammans med Emil Svensén, Bohlin, 1901–1907; 5. uppl. 1922–1924)
  • Dikter. Saml. 3, Saga och sång: nya dikter (Wahlström & Widstrand, 1912)
  • Svecia Latina: valda prov på svensk medeltidslatinsk och nylatinsk litteratur (1918)
  • Prudentius: der grösste christliche Dichter der Altertums (1921)
  • Prudentii carmina (textkritisk upplaga utgiven på uppdrag av Vetenskapsakademin i Wien 1926)
  • Hågkomster från skiftesrika levnadsöden i Sverige och främmande länder (Norstedts, 1943)

ÖversättningarRedigera

  • Jean-Jacques Rousseau: Emil eller Om uppfostran (Emile ou de l'éducation) (Göteborg, 1892)
  • Prudentius: Fornkristna hymner (Wettergren & Kerber, 1894; 3. uppl. 1916) [Belönad med Letterstedtska priset för översättningar 1895]
  • Ur medeltidens poesi (1899)
  • Ur forntidens sång: ett urval ur antikens diktning, företrädesvis den lyriska, i svensk tolkning (Ljus, 1908)
  • Seneca den yngre: Om lifvets korthet: om lifslycka - om själens ro - valda bref (De brevitate vitae) (Björck & Börjesson, 1912)
  • Platon: Två dialoger: Sokrates' sista samtal och hans död (Kriton och ur Faidon) (Björck & Börjesson, 1918)
  • Johannes Brovallius: Den första biografien öfver Linné: Curriculum vitae Caroli Linnaei (för första gången utgifven på svenska språket af Johan Bergman) (Norstedts, 1920)
  • Vergilius: Sagan om Aeneas (Aeneis) (Norstedts, 1921–1923)
  • Thomas a Kempis: Om Kristi efterföljelse (De imitatione Christi) (Diakonistyrelsen, 1934)
  • Antikens poesi: från äldsta tider till folkvandringstidevarvet (Ljus, 1945)
  • Sofokles: De sju bevarade dramatiska verken (Norstedts, 1947–1948)

PsalmerRedigera

Johan Bergman verkade också som översättare, bland annat av Nicolaus Hermannis Birgittahymn Rosa rorans bonitatem från latinet till svenska under titeln

Priser och utmärkelserRedigera

KällorRedigera

  • Svensk uppslagsbok. Malmö 1939
  • Tvåkammarriksdagen 1867–1970 (Almqvist & Wiksell International 1990), band 4, s. 387–388
  • Värmländskt porträttgalleri omfattande Värmlands län och Karlskoga bergslag, red. Major B. Billman, Waldemar Zachrissons boktryckeri, Göteborg 1926 s. 20
  • Bergman, Johan i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)

NoterRedigera

  1. ^ Bergman, Johan i Vem är det 1945

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera