För andra betydelser, se Iron Maiden (olika betydelser).

Iron Maiden (svenska: Järnjungfru) är ett engelskt heavy metal-band som bildades den 25 december 1975 av Steve Harris, basist och huvudsaklig låtskrivare.

Iron Maiden
IronMaidencollage2.jpg
Steve Harris, Dave Murray, Adrian Smith, Bruce Dickinson, Nicko McBrain, Janick Gers
BakgrundStorbritannien London, England, Storbritannien
GenreHeavy metal
År som aktiva1975–
SkivbolagEMI, Universal Music Group, Parlophone, Sanctuary Records, Epic Records, Columbia Records, Portrait Records, Capitol Records
ArtistsamarbetenThe Entire Population of Hackney, Gogmagog, Praying Mantis, Psycho Motel, Samson, Trust, Urchin
Medlemmar
Steve Harris
Dave Murray
Bruce Dickinson
Adrian Smith
Nicko McBrain
Janick Gers
Tidigare medlemmar
Clive Burr
Paul Di'Anno
Blaze Bayley
Dennis Stratton
Doug Sampson
Paul Cairns
Paul Todd
Dave Mac
Tony Parsons
Dennis Wilcock
Terry Wapram
Thunderstick
Tony Moore
Ron Matthews
Bob Sawyer
Terry Rance
Paul Day
Dave Sullivan

Bandet är ett av de mest inflytelserika och framgångsrika inom musikgenren heavy metal och har sålt cirka 100 miljoner album.[1] Bandet har givit ut sjutton studioalbum, elva livealbum, sju samlingsalbum, fyra samlingsboxar, cirka femton DVD eller VHS med konsertinspelningar samt cirka 40 singlar.[2] Bandet har alltid turnerat flitigt och har gjort cirka 2200 konserter och varit huvudakt på flera stora festivaler som Ozzfest, Rock in Rio, Download Festival, Monsters of Rock och Sweden Rock Festival.[3]

Iron Maidens låtar är ofta progressiva med mycket melodier och tempobyten, och texterna har ofta ett skönlitterärt, historiskt eller filmiskt tema, som exempelvis Where Eagles Dare, The Trooper, To Tame a Land, Aces High, Rime of the Ancient Mariner, Alexander the Great, Sign of the Cross, Lord of the Flies och The Clansman. Bland deras kändaste låtar är Run to the Hills, The Number of the Beast och Fear of the Dark.

Sedan albumdebuten 1980 har bandet haft tre olika sångare, fyra olika gitarrister och två olika trummisar. Innan albumdebuten förekom ytterligare tretton kortvariga medlemmar. Den mest långvariga banduppsättningen har varit Bruce Dickinson (sång 1981–1993 + 1999–idag), Steve Harris (bas 1975–idag), Dave Murray (gitarr 1976–1977 + 1978–idag), Adrian Smith (gitarr 1980–1990 + 1999–idag) Janick Gers (1990–idag) Nicko McBrain (trummor 1982–idag).

The Early Days (1975–1979)Redigera

Pubband i Östra London (1975–1977)Redigera

Iron Maiden bildades i London på juldagen 1975 av Steve Harris, som tidigare spelat i banden Gypsy Kiss och Smiler på stadens pubscener. Harris hade blivit alltmer missnöjd med att hans tidigare band antingen inte ville eller inte kunde spela hans mer progressiva kompositioner och bestämde sig därför att bilda ett eget band. Han ägnade lång tid under 1975 åt att hitta bandmedlemmar genom annonser och tidigare kontakter. Den första uppsättningen av Iron Maiden bestod av Harris på bas, Dave Sullivan och Terry Rance på gitarr, Ron "Rebel" Matthews på trummor och Paul Day på sång.[4][5] Harris tog bandnamnet efter det fiktiva medeltida tortyrinstrumentet järnjungfru och designade själv bandloggan.[6]

Bandet spelade inledningsvis många covers för att få pubspelningar, som Smoke on the Water av Deep Purple, Jailbreak av Thin Lizzy, men ambitionen var redan från starten att fokusera på egna låtar.[7] Harris, som länge var ensam låtskrivare, ville blanda tung och aggressiv hårdrock med mycket melodier och tvåstämmiga gitarrer, progressiva tempobyten och snabba solon. Bland de första Iron Maiden-låtar fanns tidiga versioner av Iron Maiden, Prowler, Transylvania, Wrathchild och en långsammare version av Purgatory som hette Floating.[8] De första spelningarna gjordes i maj 1976, och bandet spelade sedan ofta live på barer och pubar runtom i London och England.[9]

Efter cirka tjugofem pubspelningar med Day som sångare ersattes han av Dennis Wilcock från Smiler, eftersom Day ansågs sakna tillräckligt med energi och självförtroende på scenen.[10] Enligt Harris var Day den tekniskt bättre sångaren, men Wilcock hade en överlägsen karisma.[11] Wilcock var influerad av KISS och tillförde ett ökat showelement i konserterna. Han var sminkad med en stor stjärna runt ansiktet, i likhet med Paul Stanley och använde sig av rekvisita och utklädnad. Under låten Prowler bar han trenchcoat som en blottare, och vid en annan konsert klädde han ut sig till vampyr och låtsades bita gitarristen i halsen under ett solo. Under låten Iron Maiden införde han rutinen att dra ett svärd över munnen och spotta teaterblod.[11]

Eftersom varken Rance eller Sullivan höll måttet som sologitarrist rekryterades Dave Murray i december 1976, och tanken var att bandet skulle ha tre gitarrister. Detta uppskattades inte av Rance och Sullivan, och eftersom de inte heller ansågs vara helhjärtat engagerade i bandet valde Harris att ersätta båda två med Murray som ensam gitarrist.[12]

För att förverkliga Harris kompositioner krävdes ändå en andre gitarrist, och under 1977 rekryterades Bob Sawyer från den lokala pubscenen. Sawyer tog sig artistnamnet Bob Angelo och började snart rivalisera med Dave Murray om vem som spelade bäst gitarr, vilket ledde till ett gräl med Harris som resulterade i att han lämnade bandet.[13]

Efter en pubspelning blev bandet kontaktade av en representant för RCA Records som ville boka dem för en PR-spelning där flera andra skivbolagsrepresentanter skulle närvara. Men när hon insisterade på att de skulle inkludera fler "kommersiella" covers i låtlistan, sluta med rekvisitan och anta en punkigare image med kort hår refuserade de erbjudandet. Bandet fick sedan liknande råd från andra skivbolag om att sluta med den långhåriga hårdrockstilen och fokusera mer på det punkiga, vilket de resolut vägrade.[14]

Dave Murray fick sparken efter att ha kommit på kant med Dennis Wilcock, och Steve Harris ville inte förlora Wilcock som sångare. Murray anslöt då till sitt gamla band Urchin, som frontades av hans barndomsvän Adrian Smith.[15] Efter att ha förlorat båda sina sologitarrister beslutade sig Harris för att pröva en helt ny uppsättning och rekryterade Terry Wrapham på gitarr och Tony Moore på keyboard. Denna uppsättning blev högst tillfällig och gjorde bara en enda spelning, då även trummisen Matthews plötsligt uteblev och ersattes av Thunderstick (senare i Samson). Både Wrapham och Thunderstick var hårt sminkade i KISS-stil, och Thunderstick var drogad och bråkade med publiken.[16] Harris var mycket missnöjd med spelningen och ville starta om bandet med Doug Sampson på trummor, men sångaren Wilcock gillade de nya medlemmarna som delade hans influenser från KISS och Alice Cooper och han ansåg att Harris hade ett för dominerande ledarskap. Det ledde till att Wilcock lämnade Iron Maiden och Harris fick börja om med att söka medlemmar.[17] Harris vände sig omedelbart till Dave Murray igen, som genast återvände.[18]

NWOBHM och The Green Goddess (1978)Redigera

Medan ett noggrant sökande pågick efter en ny sångare repeterade bandet som trio under sommar och höst 1978, och Harris skrev nya låtar som Another Life, Sanctuary och Drifter.[19] Under en hårdrockskväll på en pub i Leytonstone blev de presenterade för Paul Di'Anno, och i november fick han jobbet som sångare efter en audition då han sjungit Prowler och Iron Maiden.[20]

Bandet började åter igen boka pubspelningar och utomhusfestivaler och publiksiffrorna växte markant med varje framträdande, med flera publikrekord på Londons mindre klubbscener. Gage-pengarna investerades i scenshowen med ljus, ljud och pyroteknik. Vid denna tid skapades bandets ständiga maskot Eddie, som ursprungligen var en mask i papier-maché som satt ovanför trumsetet och spydde ut rök eller blod under låten Iron Maiden.[21] Som andragitarrister passerade Paul Cairns (med artistnamnet Mad Mac), Paul Todd och Tony Parsons.[22]

Tidningen Sounds skrev en tidig recension av Iron Maidens liveframträdande, och reportern omnämnde dem som det bästa bandet han sett den kvällen. I Sounds gjorde bandet även sin första riktiga fotosession.[23] Under den här tiden hade bandet även skaffat sin första riktiga turnébuss, då Harris hade lånat 3000 pund av sin faster för att köpa en tre ton tung buss som bandet döpte till The Green Goddess. Tack vare artikeln i Sounds hade Iron Maiden börjat bli kända även utanför London, och de kunde nu få spela även på andra orter i landet. De övernattade oftast i The Green Goddess eftersom de inte hade råd med hotell.[24]

Bandet hade fått en trogen publik i London, och en av de största beundrarna var Keith Wolford som senare skulle komma att sköta bandets fanclub under många år. Han var den förste person som bar en Iron Maiden-tröja, som han gjort själv utifrån Dave Murrays låt Charlotte the Harlot med texten "Charlotte Rules Ok". Han fick därför bli den som formgav den första officiella tröjan, en röd t-shirt med Iron Maidens logga i svart text.

För att göra en demo för konsertbokningar bokade bandet in sig i den lilla studion Spaceward i Cambridge, och de hade bara råd med en 24-timmarssession på nyårsafton 1978 då studion stod ledig. De hann spela in fyra låtar: Iron Maiden, Invasion, Prowler och Strange World. De hade just då inte råd att köpa mastertapen för senare redigering eller extra pålägg, och när de återvände två veckor senare hade studion raderat den. De gav demon till hårdrocks-dj:n Neil Kay, som myntat begreppet New Wave of British Heavy Metal (NWOBHM), och låten Prowler började klättra på hans klubblista. Under hösten 1979 fick Iron Maiden även sina managers Rod Smallwood och Andy Taylor.[25]

The Soundhouse Tapes (1979)Redigera

I oktober 1979 bjöd Rod Smallwood in flera stora skivbolag som EMI, CBS, A&M och Warner Bros till bandets utsålda spelning på Londons berömda Marquee Club. Varken CBS, Warner Bros eller A&M visade något intresse, men representanten för EMI, John Darnley, skrev till sin chef Brian Shepherd att denne snarast måste komma och se Iron Maiden spela. Det gjorde han tio dagar senare, och erbjöd Iron Maiden ett skivkontrakt.[26]

I väntan på det utlovade kontraktet, som drog ut på tiden, beslutade Iron Maiden att på egen hand släppa en EP i limiterad sjutumsvinyl på 5000 exemplar. Skivan bestod av låtarna Prowler, Invasion och Iron Maiden från den tidigare demo de spelat in i Cambridge, och fick titeln The Soundhouse Tapes efter rockklubben där låtarna fått sitt stora genomslag i London. EP:n gjordes i första hand inte i kommersiellt syfte utan var avsedd som en limiterad souvenir för 1,20 pund åt den tidigaste fanskaran i Östra London, och distribuerades av fanklubben via Keith Wilfort. Som omslag användes ett färgfoto från en konsert, föreställande en barbröstad Paul Di'Anno med näven i luften - ett foto taget av en stamgäst på Soundhouse. Harris textade själv omslaget för hand. Skivan gavs ut 9 november 1979 och alla 5000 exemplar sålde slut på två veckor. Det ledde till ett ökat intresse från skivbolagen, då ungdomar frågade efter den slutsålda skivan i butikerna. HMV och Virgin erbjöd att trycka skivan i stora upplagor, men Iron Maiden tackade nej till detta för att istället bevara skivans speciella innebörd för de tidiga fansen.[27] EMI ordnade nu det färdiga skivkontraktet på tre garanterade studioalbum med 50 000 pund i förskott och betalade inspelningskostnader. Kontraktet signerades av Harris, Murray, Di'Anno och Thompson.[28] Inför albuminspelningen behövdes en ny gitarrist och först tillfrågades Adrian Smith, men han tackade nej eftersom han själv också fått skivkontrakt med sitt band Urchin.[29] Då satte bandet in en annons i musiktidningen Melody Maker och värvade Dennis Stratton. Eftersom Doug Sampson ofta var sliten och sjuk av de allt fler klubbspelningarna fick han sparken och ersattes av Dennis Strattons kompis Clive Burr.[30]

Rod Smallwood och Andy Taylor skapade samtidigt ett eget skivbolag och managementbolag för att kunna stödja Iron Maiden helt och hållet. Bolaget döptes till Sanctuary Records efter Iron Maidens låt Sanctuary.[31]

I december 1979 spelades Iron Maidens första radiokonsert in och fyra låtar sändes i programmet Friday Rock Show i Radio 1. I februari 1980 fick Iron Maiden låtarna Wrathchild och Sanctuary inkluderade på samlingsskivan Metal for Muthas, som innehöll ett urval av NWOBHM:en, och de fick även delta i Englandsturnén med samma namn som förband åt akter som Motörhead och Saxon. Med hjälp av Rod Smallwood och bokningsagenten Jack Jackson bokades de även som förband på turnéer med både Judas Priest och KISS under 1980.

Iron Maiden & Killers (1980–1981)Redigera

I december 1979 påbörjades ett första försök till albuminspelning i en liten studio i Östra London, utan någon producent och med hjälp av ljudteknikern Guy Edwards, men det höll ingen kvalitet och resulterade inte i några sparade inspelningar. I januari gjordes ett nytt försök i Kingsway Studios i Västra London med Andy Scott från Sweet som producent, men de kom inte överens och inte heller detta resulterade i några sparade inspelningar. Istället föreslogs veteranen Will Malone som producerat Black Sabbath och Meat Loaf och han blev albumets officiella producent. Bandet ansåg dock att de aldrig fick någon vidare hjälp av honom och att de fick producera på egen hand med hjälp av Kingsways studiotekniker Martin Levan. Under albuminspelningen skymtade de första problemen med Dennis Stratton, som försökte hitta på annorlunda versioner av Phantom of the Opera. Stratton var influerad av Wishbone Ash och Queen och föredrog Iron Maidens mjukare sida framför det råare materialet som Prowler och Iron Maiden.[32] Se huvudartikeln Iron Maiden (musikalbum).

Albumets första singel Running Free släpptes den 15 februari och sålde snabbt i 10 000 exemplar och gick in på plats 44 på brittiska singellistan.[33] På omslaget skymtade för första gången Eddie i sin tecknade form, och var skapad av konstnären Derek Riggs. Rob Smallwood hade sett en jazzaffisch på EMI:s kontor och frågat efter konstnären, som var Riggs. Bland en hög teckningar i Riggs portfolio som var avsedda som omslag till science fictionböcker hittades den Eddie som syns på albumomslaget.[34] Smallwood bad Riggs att göra håret lite längre, så det blev mer hårdrock och mindre punk. Förslaget att denna version av Eddie skulle ingå i Iron Maidens scenshow kom från den dåvarande VD:n för EMI, Rupert Perry, som sa till Smallwood att "de skulle ta upp den där varelsen på scenen". I början spelades Eddie av Smallwood själv, iförd mask och läderjacka. Han hoppade runt på scenen under introt för att få igång publiken.[35]

Bandet fick medverka i Top of the Pops, ett 30-minuters tv-program som visade upp den gångna veckans topplista. Iron Maiden insisterade på att få framföra sin låt live, vilket inte förekommit sedan sextiotalet.[36]

I mars 1980 blev det femton konserter i England som förband åt Judas Priest i stora arenor.[37] Den 14 april släpptes det självbetitlade debutalbumet som sålde 60 000 exemplar den första månaden och gick in på plats 4 på brittiska albumlistan, där det låg kvar i femton veckor.[38]

Iron Maidens första stora brittiska turné som huvudakt startade strax efter skivsläppet. Se huvudartikeln Iron Maiden Tour. Som fristående singel i samband med sommarturnén släpptes Sanctuary, som redan blivit en livefavorit och inkluderades i den amerikanska utgåvan av albumet och senare återutgivningar på cd. Omslaget var en aning kontroversiellt med en knivbeväpnad Eddie som just hade dräpt en kvinna som var porträttlik den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Eddie verkar ha stött kniven i kvinnan (Thatcher) för att hon hade rivit ner Maiden-affischer. En svart rektangel sattes framför ögonen på kvinnan för att inte alltför uppenbart skylta med Thatchers identitet. Bandmedlemmarna såg bilden som ironisk och hade nog tänkt sig att den skulle skapa en del uppståndelse, vilket den också gjorde och blev bandets första kontrovers i media. År 1980 publicerade tidningen The Daily Mirror den ocensurerade bilden under rubriken "Det är mord! Maggie offer för rockattack!", vilket mest bidrog till ökad publicitet för bandet.[39]

Harris och Smallwood hade kommit överens om att ingen skulle plocka ut några större löner eller royalties under den första tiden, utan valde risken att återinvestera all inkomst i bandets turnéer och betala av äldre skulder. Bandmedlemmarna plockade bara ut en lön på 60 pund i veckan.[40] Den 23 augusti spelade de på Readingfestivalen, som då var den största utomhusfestivalen i Storbritannien, och fick agera förband åt UFO som var ett favoritband för Steve Harris. Festivalspelningen blev deras dittills största publik med cirka 40 000.[41]

Med den ökande mängden konserter och längre turné började Di'Anno klaga över röstproblem och utmattning. Det blev inte ovanligt att spelningar ställdes in på grund av honom, och han levde hårt med alkohol, cigaretter, kokain och amfetamin.[42]

Bandet gav sig första gången ut i Europa, som förband åt KISS, och albumet klättrade på de europeiska försäljningslistorna. Iron Maiden gjorde sin första svenska spelning i oktober 1980, med KISS i Eriksdalshallen i Stockholm den 9 oktober och i Scandinavium i Göteborg den 10 oktober. Se huvudartikeln Iron Maiden Tour.

 
Dave Murray och Adrian Smith, 2006.

Under KISS-turnén blev det tydligt för bandmedlemmarna att de hade problem med Dennis Stratton. Den låga lönen störde honom, eftersom han var fem år äldre än de andra och hade en familj att försörja, och han påstod att han tjänade mindre som medlem i Iron Maiden än han hade gjort innan. Han spenderade allt mindre tid med sina egna bandkamrater och umgicks hellre med KISS turnépersonal eller med skivbolagsfolk från EMI. Rod Smallwood hade ett allvarligt samtal med Dennis Stratton, som förklarade att han gärna ville ta det lugnt när bandet inte spelade och att han då fick tillfälle att lyssna på den musik han själv gillade. Smallwood tyckte inte om Strattons inställning utan ville att han skulle vara en god kamrat och åka i bandets buss. Dessutom gillades det inte att han försökte föra bandet i en mjukare musikalisk riktning. I oktober 1981 fick Stratton sparken. I det officiella meddelandet 1981 angavs musikaliska skiljaktigheter.[43]

Strattons sista inspelning med Iron Maiden var deras fristående singel Women in Uniform, en cover på det australiska bandet Skyhooks som själva haft en hit med låten. Det var det amerikanska skivbolaget Zomba som ville ha en "hitsingel" från Iron Maiden. Till låten gjorde Iron Maiden sin första musikvideo. Singeln blev ingen hit utan gick inte högre än plats 35.

Stratton ersattes av Adrian Smith som introducerades för publiken under de avslutande konserterna 1980. Turnéavslutningen på The Rainbow i London filmades och gavs ut som en halvtimmes konsertvideo med titeln Live at the Rainbow.[44]

I december 1980, åtta månader efter debutalbumet, påbörjades inspelningen av uppföljaren. Inspelningen skedde i Battery Studios i nordvästra London, där bandet tidigare under hösten spelat in Women in Uniform. Albumet producerades av Martin Birch, som sedan skulle komma att producera samtliga av Iron Maidens skivor fram till sin pension efter Fear of the Dark 1992. Bandet hade velat ha Birch som producent redan på det första albumet, men trodde inte att de var ett tillräckligt stort namn för honom. Birch hade däremot redan hört talas om dem och hade gärna arbetat med första albumet.[45]

Albumtiteln Killers var tidigt bestämd och det mesta av låtmaterialet fanns redan färdigt, eftersom det fanns flera låtar från bandets live-show som inte fått plats på debuten. Killers debuterade på albumlistan som nummer tolv, åtta platser lägre än vad Iron Maiden hade gjort. Harris var dock inte särskilt oroad av skivans placering på brittiska topplistan, eftersom den sålde bra utomlands, och totalt sett sålde den mycket bättre än vad Iron Maiden hade gjort.[46] Se huvudartikeln Killers (musikalbum)

Till turnén Killer World Tour släpptes en dubbel A-sida som singel med Wrathchild och den fristående Twilight Zone. Twilight Zone inkluderades på den amerikanska albumutgåvan och på senare återutgivningar på cd. Singeln hamnade på plats 31 på singellistan – den näst högsta placeringen de haft hittills. Den engelska delen av turnén blev en succé och bandet gjorde nu en tvåtimmarsshow som huvudakt. Bandet gav sig vidare ut i Europa igen och sov i sin turnébuss och spelade nästan varje kväll. Det dröjde inte länge förrän det pressade schemat gjorde att somliga i bandet knappt visste i vilket land de befann sig. Adrian Smith minns en kväll när Paul Di'Anno presenterade bandet på dålig franska. "Det enda problemet var att vi befann oss i Italien."[47]

Bandet spelade i Japan och Australien och gjorde sina första konserter i Nordamerika. I samband med den ökande framgången förvärrades dock problemen med Di'Anno. Bandet tvingades ställa in flera konserter, inklusive en hel inbokad Tysklandsturné, och situationen började bli ohållbar. "Vi ville inte ställa in hela turnén; det hade varit en katastrof", minns Steve Harris.[48]

Slutligen beslutades det att Di'Anno måste bli avskedad.[49] Nyheten tillkännagavs i oktober 1981 tidningen Sounds, där en talesman från EMI:s pressavdelning förklarade att beslutet hade fattats "på helt vänskaplig basis" och att det hade sin grund i "väldigt olika inställningar till musik och turnerande". Steve Harris kommenterade senare: "Vi säger alltid att det beror på 'musikaliska oenigheter' när någon lämnar bandet. Men det är mer för att skydda dem än oss. Det räcker med att de inte är med i bandet längre. Det är onödigt att strö salt i såren."[50]

När Di'Anno sparkades hade Iron Maiden i hemlighet redan värvat Bruce Dickinson från Samson.[51] Dickinson hade förlorat intresset för det struliga Samson och var mycket mer imponerad av Iron Maidens konserter och det teatrala anslaget i deras musik. Harris och Murray hade redan tidigare fått upp ögonen för Dickinsons röst och scenpersonlighet, som Harris ansåg passade hans musik perfekt. I augusti 1981 reste Harris och Smallwood till Readingfestivalen för att se Samsons konsert och diskret erbjuda Dickinson en audition till Iron Maiden. Han accepterade erbjudandet, men ställde samtidigt motkravet att han skulle få bidra med sin egen vision och att det skulle komma att förändra bandets stil.[52]

Det fanns en till kandidat att ersätta Di'Anno, nämligen Terry Slesser från proggbandet Beckett som varit stora influenser för Harris och Murray. Han provsjöng med bandet i en replokal i Londons Chinatown, men hans bluesiga stil passade inte med Harris vision av hur Maiden skulle utvecklas.[53]

Istället fokuserade man på Dickinson. Han hade sett Iron Maiden några gånger när de spelat på samma ställen som Samson, och han var mycket imponerad av deras musik och energi. Han hade till och med redan fantiserat om att ta Di'Annos plats, och funderat över hur han skulle kunna göra Iron Maiden ännu bättre.[54] Inför sin hemliga audition med bandet i en replokal i Hackney hade han blivit instruerad att lära sig fyra låtar, men eftersom det bara fanns två utgivna album lärde han sig samtliga låtar. Under sin audition i replokalen sjöng han Prowler, Sanctuary, Running Free, Remember Tomorrow och Murders in the Rue Morgue, men efter att stämningen lättats upp började de också roa sig med bitar från gemensamma favoritband som Black Sabbath, Deep Purple och Jethro Tull.[55] Bandet var omedelbart övertygade, men man behövde även pröva hans röst i studiomiljö och eftersom det inte fanns någon tillgänglig studiotid dröjde det ytterligare några veckor innan de kunde ge honom slutgiltigt besked. När han kom med i Iron Maiden såg han den stora skillnaden mot det mer flummiga och otursföljda Samson, då Iron Maiden inte bara hade full ekonomisk uppbackning av ett stort skivbolag, med bättre utrustning och egen personal, utan höll stenhårt på sina arbetsrutiner med hög disciplin och målmedvetenhet.[56] Dickinson minns: "Jag tänkte okej, då blir det nog inget mer marijuanarökande i turnébussen".[57]

The Golden Years (1982–1988)Redigera

The Number of the Beast (1982)Redigera

Bruce Dickinson gjorde sin livedebut med Iron Maiden i Italien den sista veckan i oktober 1981. Dickinson adderade en stor energi på scenen och återförde en mer teatralisk sida till deras image. Skribenten Malcolm Dome skrev att Dickinson var vad Iron Maiden behövde för att verkligen slå igenom internationellt.[58]

Iron Maidens tredje album, det första med Bruce Dickinson, spelades in under fem veckor från januari till februari 1982, under tidspress med deadline satt till bandets inbokade turné som skulle starta den 25 februari. Allt existerande låtmaterial var uttömt på Iron Maiden (1980) och Killers (1981) och för första gången behövde bandet börja från noll med låtskrivandet. Med Dickinsons större sångregister kunde man skriva mer komplicerade låtar, vilket Harris alltid hade eftersträvat.[59] Steve Harris minns: "Ska jag vara uppriktig så måste jag säga att det egentligen var Bruces sångstil som jag tänkte mig att ha på Maidens låtar under de tidiga åren. Det är bara det att Paul kom först."[60] Det bestämdes tidigt att albumet skulle heta The Number of the Beast, efter en av de nya låtar som Harris hunnit längst med.[61] Se huvudartikeln The Number of the Beast

The Number of the Beast släpptes i Storbritannien den 22 mars 1982 och gick direkt in på första plats på albumlistan. Det hamnade på top tio nästan överallt i världen, sålde över en miljon exemplar utomlands och kom de första månaderna att sälja i över sex miljoner exemplar. I USA skapade albumets titel en proteststorm från kristna nymoralister, som feltolkat albumtiteln och titelspåret som att bandmedlemmarna var djävulsdyrkare som ville förleda amerikanska barn.[62] Bandets musikvideor visades både på Top of the Pops i England och på nystartade MTV, vilket gav bandet ny publik. Bandets världsturné omfattade hela 180 konserter i arton länder och blev deras dittills mest ambitiösa och framgångsrika. Det är dock den enda av Iron Maidens albumturnéer som saknade konsert i Sverige. Se huvudartikeln The Beast on the Road

 
Nicko McBrain, 2006.

Efter turnéavslutningen i december 1982 blev Clive Burr sparkad från bandet.[63] Hela bandet ansåg att Clive Burr var en suverän trummis, men under framförallt USA-turnén spelade han ofta svårt bakfull vilket innebar att han underpresterade.[64] Steve Harris minns en kväll när Burr behövde en hink bredvid trumsetet för att kunna spy. Harris gick till managern Smallwood och berättade att han inte orkade ha det så längre, med en underpresterande medlem. Burr blev tillsagd att skärpa sig, men det gick inte många dagar innan han var i dålig form igen.[65]

Burr ersattes av Nicko McBrain från det franska bandet Trust, som turnerat en del som förband åt Iron Maiden och som var vän till Burr. McBrain hade också vikarierat åt Burr då denne behövt vara ledig. McBrain var visserligen känd som "en av de största festprissarna i världshistorien", men den väsentliga skillnaden var att McBrain aldrig lät festandet gå ut över spelningarna. "Han ger alltid 110 procent", enligt Steve Harris.[66] Det första framträdandet McBrain gjorde med Iron Maiden var en TV-show i Tyskland, fast det var ännu inte officiellt att Burr blivit avskedad så McBrain gjorde framträdandet iklädd en Eddiemask.[67]

Piece of Mind (1983)Redigera

I januari 1983 bokade bandet in sig på det säsongsstängda Le Chalet Hotel på ön Jersey i Engelska kanalen för att skriva ett fjärde album och använde hotellrestaurangen som replokal. Albumet spelades sedan in från februari till mars i Compass Point Studios i NassauBahamas och mixades i Electric Lady Studios i New York.[68][69] Albumet gavs ut den 16 maj 1983. Den efterföljande turnén kallades World Piece Tour, med 150 konserter från maj till december 1983.[70] Se huvudartiklarna Piece of Mind och World Piece Tour

Powerslave (1984)Redigera

Det femte albumet blev det första utan något medlemsbyte. Efter tre veckors julledighet inleddes arbetet precis som tidigare med låtskrivning och rep på Le Chalet Hotel på ön Jersey i Engelska kanalen, för att sedan spelas in och mixas i samma karibiska och amerikanska studios som Piece of Mind.[71] Albumet gavs ut den 3 september 1984 och följdes av deras hittills längsta turné, som pågick i över ett år. Den 11 januari 1985 spelade de för första gången i Sydamerika, på Rock in Rio-festivalen i Brasilien. Det beräknas ha varit ungefär 350 000 i publiken, vilket blev deras största publik någonsin. Se huvudartiklarna Powerslave och World Slavery Tour

Under turnén spelades några konserter i Kalifornien och London in och gavs ut som bandet första fullängdslivealbum och konsertfilm, Live After Death.

Efter turnén, som var särskilt utmattande för Bruce Dickinson som kände sig helt utbränd[72], bestämdes det att bandet skulle få sex månaders paus. Ledigheten drogs sedan ner till fyra månader. Under denna viloperiod startade Nicko McBrain och Adrian Smith sidoprojektet The Entire Population of Hackney, och ett par av deras låtar användes senare som b-sidor åt Iron Maidens singlar.[73]

Somewhere in Time (1986)Redigera

Under pausen funderade den utbrände Bruce Dickinson över sin fortsatta tillvaro. Efter att först ha övervägt att faktiskt sluta helt med musiken började han återfå energin, och i syfte att ta Iron Maidens stil i en ny intressant riktning började han skriva experimentellt akustiskt material för ett eventuellt helt akustiskt proggigt album, med inslag av säckpipa och folkmusik i stil med Jethro Tull.[74] Steve Harris och resten av bandet ratade de akustiska idéerna, men samtidigt gav de sig själva utrymme för viss utveckling och mognad i soundet. Harris, Smith och Murray hade nämligen också börjat experimentera, fast inte lika avvikande som Dickinsons förslag ut med ny utrustning i form av gitarrsynthar och bassynthar. Detta skulle komma att bli utmärkande för det nya albumet. Efter att hans akustiska låtar blivit ratade valde Dickinson att inte försöka bidra något mer till låtskrivandet för det sjätte albumet utan enbart stå för sången. Istället tog Smith större plats och bidrog för första gången med helt egenskrivna låtar.[75]

Somewhere in Time blev bandet dyraste album, då bas och trummor spelades in på Bahamas medan gitarr och sång spelades in i Nederländerna och mixen gjordes i New York.[76] Det gavs ut den 29 september 1986 och följdes av turnén Somewhere on Tour. Se huvudartiklarna Somewhere in Time och Somewhere on Tour

Seventh Son of a Seventh Son (1988)Redigera

Inför arbetet med bandets sjunde album skrev Steve Harris låten The Clairvoyant om den brittiska spiritualisten Doris Stokes, och temat med klärvoajans återkom i nästa låt han arbetade på som var baserad på den nya fantasyromanen The Seventh Son av Orson Scott Card.[77] Idén att göra ett helt konceptalbum kring detta tema växte under ett telefonsamtal mellan Harris och Dickinson, då Harris frågade om Dickinson hade några egna låtar på temat. Dickinson kände nu förnyad entusiasm som låtskrivare av idén om en sammanhållen berättelse[78], och den uttalade ambitionen att hålla sig till ett gemensamt tema innebar att låtskrivandet utfördes under större samarbete än tidigare.[79]

Albumet spelades in i Musicland Studios i München under februari och mars 1988. Musikaliskt fortsatte den progressiva utvecklingen från Somewhere in Time, men inkluderade nu riktiga keyboards istället för gitarrsynthar.[80]

Albumet gavs ut 23 april 1988 och följdes av turnén Seventh Tour of a Seventh Tour. Bandet var huvudband på den årliga Monsters of Rock-festivalen i Castle Donington i England. Där nådde de ett världsrekord i "största PA-utrustning" – det tog hela fem dagar bara att sätta upp systemet. Från denna turné släpptes konsertfilmen Maiden England, senare också utgiven som livealbum. Se huvudartiklarna Seventh Son of a Seventh Son och Seventh Tour of a Seventh Tour

No Prayer for the Dying & Fear of the Dark (1990–1993)Redigera

No Prayer for the Dying (1990)Redigera

 
Janick Gers och Steve Harris, 2006.

Efter turnén för Seventh Son of a Seventh Son var det sedan tidigare beslutat att bandet skulle ta ett helt års paus. Eftersom det var deras längsta paus dittills uppstod rykten om att bandet skulle splittras, vilket späddes på av att både Adrian Smith och Bruce Dickinson släppte varsitt soloalbum. Bandet dementerade dock alla sådana rykten. På våren 1990 återsamlades bandet för att inleda arbetet med ett åttonde studioalbum. Steve Harris var imponerad av den direkta, råa stilen i Bruce Dickinsons soloprojekt, som frångått den episka progressiva stil som kommit att karaktärisera Iron Maiden under den senare delen av 80-talet. Den uttalade ambitionen blev därför att återgå till en rockigare stil som skulle påminna om Killers (1981). Harris var särskilt imponerad av Dickinsons låt Bring Your Daughter...to the Slaughter, och på Harris begäran utelämnades den från Tattooed Millionaire och gjordes istället i ny version åt Maidens album. Dickinson var mycket smickrad över berömmet från Harris och tog sig an det nya Iron Maiden-albumet med stor entusiasm.[81]

Adrian Smith var inte lika entusiastisk. Hans eget soloalbum hade fokuserat på hans passion för mjukare klassisk rock, men i Iron Maiden ville han fortsätta med den progressiva utvecklingen på Somewhere in Time och Seventh Son of a Seventh Son. Under låtskrivarfasen för det nya albumet tyckte Harris att Smith inte verkade tillräckligt entusiastisk eller engagerad, och Smith fick den direkta frågan om han ville vara kvar i bandet. När Smith tvekade och inte kunde ge ett tydligt svar bestämde Harris åt honom att det var bäst att han slutade i bandet.[82][83] Smith ersattes av Janick Gers som under 1989-1990 varit låtskrivare åt och ingått i Bruce Dickinsons soloband. No Prayer for the Dying markerar därmed Iron Maidens första medlemsbyte sedan 1982.[82]

Utifrån idén att göra en mer nerskalad rockproduktion valde bandet att använda The Rolling Stones mobila studio och spelade under sommaren 1990 in albumet i en lada på Steve Harris tomt i Essex.[84] Det blev därmed deras första albuminspelning i hemlandet sedan The Number of the Beast (1982). Det är det enda Iron Maiden-album där ingen låt överstiger sex minuter, och för den mer råa rockstilen anlade Bruce Dickinson en raspigare sångstil. Textmässigt märktes också en ny stil, med mindre fantasy och större fokus på samtidsförankrad samhällskritik.

Albumet gavs ut 1 oktober 1990. Albumturnén kallades No Prayer on the Road och pågick mellan september 1990 och september 1991 med totalt 110 konserter. I stil med albumet, och som en direkt motreaktion till Seventh Son-eran, frångick scenproduktionen de storslagna 1980-talsproduktionerna, och bandet uppträdde i jeans och läder istället för scenkläder av spandex.[85] Se huvudartiklarna No Prayer for the Dying och No Prayer on the Road

Fear of the Dark (1992)Redigera

Efter att Steve Harris byggt en ordentlig musikstudio på sin tomt i Essex inleddes arbetet med det nionde albumet. Det blev det sista albumet som producerades av Martin Birch, som producerat samtliga av bandets album sedan Killers (1981) och som gick i pension efter denna inspelning. Det är det första albumet där Steve Harris själv medverkade som producent, och han skötte även mixningen.[86]

Fear of the Dark släpptes den 11 maj 1992. I likhet med föregångaren var många av texterna mer samtida och samhällskritiska än under 80-talseran, och Bruce Dickinson höll igen på de högsta tonerna. Titelspåret Fear of the Dark skulle komma att bli en av bandets allra största låtar och har funnits med på varenda turné som bandet gjort därefter, förutom Eddie Rips Up the World-turnén 2005. Albumturnén 1992 kallades Fear of the Dark Tour och pågick mellan juni och november med totalt 66 konserter. Från denna turné släpptes livealbumet och konsertfilmen Live at Donington. Se huvudartiklarna Fear of the Dark och Fear of the Dark Tour

A Real Live Tour (1993)Redigera

En fortsatt turné för Fear of the Dark var inbokad till våren och sommaren 1993, men under pausen beslutade sig Bruce Dickinson för att sluta i Iron Maiden. Han hade alltid betraktat sig själv som mycket mer än bara sångaren i Iron Maiden, och hade redan lagt fokus på andra projekt som professionell fäktning, skönlitteratur och seriösa BBC-dokumentärer. Han kände sig allt mindre intresserad av att styras av den fasta Iron Maiden-rutinen, och hade tackat ja till ett erbjudande från Sony Music om att börja arbeta på en uppföljare till solodebuten från 1990. När han påbörjade arbetet i Los Angeles sa Rod Smallwood åt honom att inte göra något halvdant och inte släppa något som inte höll den bästa kvalitet. Han började under dessa veckor skriva mer alternativ rock vilket fick honom att känna att han stod vid ett musikaliskt vägskäl som skulle kräva hans fulla uppmärksamhet.[87] En dag såg han ett Henry Miller-citat i LA Times som löd "all growth is a leap in the dark, a spontaneuos unpremedited act without the benefit of experience" och när han läste detta bestämde han sig för att sluta i Iron Maiden.[88]

Han erbjöd sig att göra ett sista studioalbum och en sista turné efter det, men det beslutades att den redan inbokade sommarturnén skulle bli hans avskedsturné. Hans sista konserter blev i Pinewood Studios den 27 och 28 augusti 1993 vilket filmades till konsertfilmen Raising Hell. Dickinson har senare kommenterat att det blev ett väldigt konstigt avsked och att det kändes mer som en filminspelning än en konsert.[89] Från denna turné släpptes även livealbumen A Real Live One och A Real Dead One.

Somliga, inte minst Steve Harris, ansåg att Dickinson underpresterade under stora delar av avskedsturnén och sjöng undermåligt.[90] Dickinson själv ansåg att sången alltid höll hög kvalitet. Däremot gjorde han ingen hemlighet av att det börjat bli dålig stämning under turnén och han valde att visa detta för publiken genom ett dystert uppträdande på scen.[91]

The X Factor & Virtual XI (1995–1998)Redigera

 
Blaze Bayley under inspelningen av The X Factor 1994.

Under hösten 1993 hade Iron Maiden sökt en ny sångare, och efter att ha hållit auditions och lyssnat på en stor mängd kandidater återstod två favoriter: Blaze Bayley och Doogie White. I november och december 1993 provspelade bandet med båda sångarna i en replokal, och de hade blivit instruerade att lära sig alla låtar som ingått i låtlistan på A Real Live Tour. Valet föll på Blaze Bayley, som fick beskedet den 25 december 1993. Pressmeddelandet om den nye sångaren gick ut den 30 december 1993.[92] Blaze Bayley kom från bandet Wolfsbane som hade varit förband åt Iron Maiden i Storbritannien under 1990.[93]

The X Factor (1995)Redigera

Bandet hade väntat med nytt låtskrivande tills de funnit sin nya sångare, eftersom de ansåg det viktig att den nya medlemmen var delaktig i hela skapandeprocessen. Arbetet med det tionde albumet startade i januari 1994, i Steve Harris hemmastudio i Essex. Som ny producent, efter att Martin Birch gått i pension, blev Nigel Green med Steve Harris som medproducent. Studioarbetet pågick under hela 1994 och blev bandets dittills längsta albuminspelning. Under låtskrivandet frågade Blaze Bayley vilken inriktning albumet skulle ha, men bandet skrattade bara gott och svarade att de bara skriva de bästa låtarna de kunde.[94] Enligt Bayley kom idén till albumtiteln av att bandet under inspelningen kände att albumet hade det där lilla extra, "the X factor", där X också skulle anspela på siffran 10.[95]

Med en total längd på 71 minuter blev The X Factor bandets dittills längsta album och Harris har senare kallat albumet en fortsättning av den progressiva utvecklingen på Seventh Son of a Seventh Son (1988).[96] Recensenter och publik reagerade på den betydligt mörkare och dystrare stämningen i låtarna, jämfört med tidigare Iron Maiden-album. Harris har senare själv konstaterat att albumet är väldigt dystert, vilket enligt hans egen utsago beror på att det tillkom under hans livs tuffaste period med skilsmässa, en nyligen avliden far och Dickinsons avhopp. Även Bayley tillförde, enligt Harris, en mycket mörkare sida till bandet. Bandets manager Rod Smallwood ansåg att albumet blev alldeles för dystert, men Harris har vid upprepade tillfällen under 2000-talet angett att han betraktar The X Factor som ett av Iron Maidens tre allra bästa album.[97]

Singeln Man on the Edge släpptes den 25 september 1995 och landade på plats 10 på Englands singellista.[98] The X Factor gavs ut den 2 oktober 1995 och följdes av turnén The X Factour. Bayleys livedebut gjordes den 28 september 1995 i Jerusalem, vilket var nästan två år efter han blivit medlem. Den 30 oktober spelade Iron Maiden på Cirkus i Stockholm[99] och den 1 november på Kåren i Göteborg, vilket var avsevärt mindre lokaler än under tidigare turnéer.[99] Se huvudartiklarna The X Factor och The X Factour

I slutet av turnén gav bandet ut samlingsalbumet Best of the Beast som inkluderade den nya låten Virus.[100]

Virtual XI (1998)Redigera

Efter en tids ledighet återsamlades Iron Maiden på sensommaren 1997 hos Steve Harris i hans hemmastudio för att påbörja arbetet med nästa album. Virtual XI släpptes 23 mars 1998 och följdes av Virtual XI World Tour. Bandet inledde turnén med en hemlig spelning i Norwich, England, där framförde bandet 26 låtar och stod på scen strax under 3 timmar, vilket är Iron Maidens längsta konsert någonsin.[101] Den 25 september 1998 spelade Iron Maiden på Hovet i Stockholm, och det blev Iron Maidens första helt utsålda konsert i Sverige, där de även gick om Prince i Hovets dåvarande rekord för biljettförsäljning.[102]

Under turnén dominerades låtlistan av låtar från de två senaste albumen. Några konserter behövde ställas in eftersom Blaze Bayley fick problem med rösten, och bandet började märka att han inte klarade ansträngningen i Iron Maidens schema. Den officiella förklaringen var att han drabbats av pollenallergi, men en starkt bidragande orsak var att rösten helt enkelt blivit utsliten.[103] I efterhand har övriga bandmedlemmar medgett att de själva hade stor skuld i Bayleys röstproblem, eftersom de vägrade ändra tonarten på de äldre låtarna som skrivits för Bruce Dickinsons högre register.[104] Se huvudartiklarna Virtual XI och Virtual XI World Tour

En ny storhetstid (1999-)Redigera

Återförening med Bruce Dickinson och Adrian Smith (1999)Redigera

Under 1998 pågick ett arbete med att skapa ett Iron Maiden-datorspel för PC, som Blaze Bayley var engagerad i. Spelet kom att heta Ed Hunter och gavs ut i maj 1999. Datorspelet skulle sammanfalla med en egen turné under 1999, The EdHuntour, men vid det laget hade fokus för turnén skiftat till en återförning med Bruce Dickinson och Adrian Smith. Efter Bayleys allt tydligare problem med rösten hade de övriga medlemmarna börjat överväga en ny sångare, och Rod Smallwood hade talat med Bruce Dickinson om en återförening. Bruce Dickinson hade fått en förnyad ambition om att återgå till att spela på större arenor och göra hårdrock till en stor företeelse igen, och Smallwood ordnade ett hemligt möte mellan Dickinson och Harris i Bristol där Harris övertygades om en återförening. Återföreningen inkluderade även Adrian Smith, som sedan 1997 ingått i Dickinsons soloband. I januari 1999 mottog Blaze Bayley beskedet om återföreningen. Även Janick Gers erbjöd sig att lämna bandet, men ombads stanna. Bandet skulle därmed ha tre gitarrister.[105][106][107]

Återföreningen annonserades i ett pressmeddelande den 10 februari 1999. Det innebar förnyat intresse hos den bredare publiken, vilket inledde en ny storhetstid.[108]

Brave New World (2000)Redigera

Dickinson och Harris var överens om att det inte skulle handla om nostalgi och att bandet skulle fortsätta fokusera på att spela in nya studioalbum, och ett nytt album planerades in till 2000. I november 1999 samlades Iron Maiden i Guillaume Tell Studios i Paris för att påbörja inspelningen av det tolfte albumet. Som ny producent hade man valt Kevin Shirley som gjort sig ett namn i branschen efter samarbeten med bland andra Aerosmith och Dream Theater.[109] Steve Harris fortsatte att arbeta som medproducent. Kevin Shirley bidrog med en ny innovation till Iron Maidens inspelningsteknik, då han lät bandet göra live-tagningar i studion som han sedan klippte i och pusslade ihop till de färdiga albumversionerna.[110]

Det hade inte satts någon deadline för albumet, utan arbetet skulle få ta den tid det behövde. Albumet fortsatte att föra Iron Maiden i en mer progressiv riktning. Brave New World gavs ut den 29 maj 2000 och följdes av turné. Den 27 juni spelade Iron Maiden på Stockholms stadion för en publik på 27 000, vilket var slutsålt och deras dittills största konsert i Sverige. Turnéavslutningen på Rock in Rio-festivalen den 19 januari 2001 hade en publik på 250 000 och konserten släpptes som livealbum och konsertfilm med titeln Rock In Rio. Se huvudartiklarna Brave New World och Brave New World Tour

Dance of Death (2003)Redigera

Det trettonde albumet Dance of Death spelades in från januari till februari 2003 i studion Sarm West i Notting Hill, London. Albumet var helt färdigt när Iron Maiden gav sig ut på en sommarturné, och under turnén premiärspelades Wildest Dreams som smakprov. Albumet gavs sedan ut den 8 september 2003 och följdes av albumturnén Dance of Death World Tour som pågick till 2004. Från denna turné gav man ut livealbumet och konsertfilmen Death on the Road.

The Early Days: Eddie Rips Up the World (2005)Redigera

Under 2005 gjordes turnén Eddie Rips Up the World Tour, också känd som The Early Days Tour. Det var en retrospektiv turné som fokuserade på enbart äldre låtar från bandets första fyra album Iron Maiden (1980), Killers (1981), The Number of the Beast (1982) och Piece of Mind (1983). Turnén följde upp bandets dvd-släpp The History of Iron Maiden – Part 1: The Early Days som gavs ut 2004. Den 9 juli gjorde Iron Maiden sin fösrta konsert på Ullevi i Göteborg med en publik på 56 022, och konserten direktsändes i SVT, Sveriges Radio P3 och i Finland. Biljetterna hade sålt slut på cirka två och en halv timme.

A Matter of Life And Death (2006)Redigera

Den 1 mars 2006 påbörjades inspelningen av det fjortonde albumet A Matter of Life and Death, åter igen i Sarm West Studios i Notting Hill, London. Av albumets låtar var flertalet längre än sex minuter och visade en tydlig fortsättning på bandets progressiva inriktning. Under turnén A Matter of Life and Death World Tour framfördes hela albumet från början till slut.

Efter ett uppehåll under vintern och våren gav sig bandet sig ut på en miniturné i Europa 2007 som kallades A Matter of the Beast för att uppmärksamma att The Number of the Beast firade 25 år. Bandet spelade då åter igen på den klassiska Doningtonfestivalen.

Somewhere Back in Time World Tour (2008–2009)Redigera

 
Gitarristerna Dave Murray och Janick Gers under en konsert i juni 2007.

Under 2008 och 2009 gjordes ännu en retrospektiv turné, Somewhere Back In Time, som uppföljare till The Early Days-konceptet 2005. Denna gång låg huvudsakligt fokus på upprepa scenshowen från World Slavery Tour. Under denna turné hyrde Iron Maiden en helt egen Boeing 757, som byggdes om för att kunna bära både band, turnépersonal och alla scenutrustning. Därmed kunde bandet resa till helt nya destinationer som tidigare ansetts för svåra rent logistiskt. Flygplanet döptes till Ed Force One och under flera etapper var Bruce Dickinson huvudpilot eftersom han var anställd pilot av flygbolaget Astraeus Airlines.[111] Turnén dokumenterades i filmen "Flight 666" av Banger Films. Iron Maiden spelade i Sverige onsdagen den 16 juli på Stockholms Stadion och lördagen den 26 juli på Ullevi i Göteborg. Konserten på Ullevi hade en publik på 56 132.

Från denna turnén gav man ut livealbumet Flight 666, som är soundtracket till turnédokumentären med samma namn.

The Final Frontier (2010)Redigera

Den 11 januari 2010 påbörjades inspelningen av det femtonde studioalbumet, som skulle komma att ges ut i augusti 2010. Inspelningen gjordes i Compass Point Studios, där bandet varit under 80-talet och spelat in Piece of Mind, Powerslave och Somewhere in Time. Enligt Dickinson var atmosfären i studion helt oförändrad från 80-talet, med till och med samma matta.[112] Turnén The Final Frontier World Tour började sommaren 2010 med en låtlista som fokuserade på bandets 2000-tal, innan det egentliga fokuset på det nya albumet tog vid under 2011. Den 1 juli 2011 gjorde Iron Maiden sin tredje konsert på Ullevi i Göteborg, med en publik på 56 245.[113] Under denna turné använde Iron Maiden åter igen en egen Boeing 757 som Ed Force One.

Från denna albumturnén gav man ut livealbumet och konsertfilmen En Vivo!

Maiden England World Tour (2013–2014)Redigera

Den 12 februari 2012 annonserade bandet ännu en retrospektiv turné, Maiden England World Tour som huvudsakligen var baserad på Seventh Tour of a Seventh Tour. Turnén följde upp nyutgåvan på cd och dvd av bandets konsertinspelning Maiden England från 1988. Iron Maiden spelade i Friends Arena den 13 juli 2013. Publiken uppgavs till 56 613.[114]

The Book of Souls (2015-2016)Redigera

Det sextonde studioalbumet The Book of Souls spelades in från september till december 2014 i Guillaume Tell Studios i Paris där man tidigare gjort Brave New World (2000).[115]

När albumet redan hunnit passera 60 minuter i speltid och de fortfarande hade flera låtar kvar som de inte ville utelämna bestämde de sig för att göra Iron Maidens första dubbelalbum.[116] Med sina 92 minuter är The Book of Souls bandets längsta studioalbum.[117]

Albumet skulle ges ut under tidiga 2015, men Iron Maiden valde att fördröja utgivningen till september 2015 eftersom Bruce Dickinson kort efter albuminspelningen blivit diagnostiserad med tungcancer och man ville inte planera in någon turné förrän han var återställd.[118] Det blev därmed den längsta tid som gått mellan två studioalbum för Iron Maiden, då hann gå fem år sedan föregångaren The Final Frontier.

Med start i februari 2016 kunde bandet genomföra albumturnén, The Book of Souls World Tour, med en helt återställd Bruce Dickinson, och åter igen hyrde man ett helt eget flygplan som Ed Force One för att maximera logistiken. Denna gång hade man uppdaterat till en Boeing 747, dubbel så stor och tre gånger så tung som deras tidigare 757, och inför turnén genomgick Bruce Dickinson utbildning i Cardiff för att bli planets huvudpilot.[119]

Den 17 juni 2016 spelade Iron Maiden sin fjärde konsert på Ullevi i Göteborg, med en publik på 54 921.[120]

Från den andra halvan av denna albumturné gav man ut livealbumet och konsertfilmen The Book of Souls: Live Chapter.

Legacy of the Beast (2018–2022)Redigera

Under 2018 och 2019 gjordes turnén Legacy of The Beast Tour med blandat låtmaterial från 1980 till 2006. Bandet uppträdde på Tele2 Arena i Stockholm den 1 juni och inför rekordpublik på Sweden Rock Festival den 8 juni. Turnén skulle ha fortsatt under 2020, med en inbokad tredje svensk spelning på Ullevi den 27 juni, men samtliga konserter sköts upp till först 2021 och sedan till 2022 på grund av Covid-19-pandemin. Den 20 november 2020 släpptes ett livealbum från turnén med titeln Nights of the Dead: Legacy of the Beast: Live in Mexico City.

Senjutsu (2021)Redigera

I juli 2021 började Iron Maiden under lekfullt mystiska former antyda ett nytt musiksläpp, med vaga ledtrådar i diverse mediala sammanhang. I ett videoklipp från teatern O2 Shepherd's Bush Empire i London bjöd Bruce Dickinson in till "Belshazzar's Feast" den 15 juli, vilket visade sig vara singelsläppet "The Writing on the Wall" med tillhörande musikvideo i form av en animerad kortfilm, med originalmanus av Dickinson.[121] Ett par dagar senare annonserades bandets sjuttonde album, Senjutsu, med utgivningsdatum den 3 september 2021. Albumet spelades in i hemlighet redan under tidiga 2019, i Guillaume Tell-studion i Paris under en paus i Legacy of the Beast-turnén, men försenades av Covid19-pandemin.[122]

KuriosaRedigera

Steve Harris är en stor supporter av fotbollslaget West Ham United, och Iron Maiden använder sig ofta av frasen "Up the Irons" i eftertexterna till sina album, vilket anspelar på West Ham som kallas The Irons. Harris har alltid West Hams klubbmärke på sin bas och har i stort sett alltid burit lagets färger på scen, antingen som halsduk i bältet eller på gitarrbandet. För att marknadsföra albumet Virtual XI 1998 gjorde Iron Maiden en promotionturné där de spelade fotboll mot kändislag i olika länder, och Steve Harris har hållit ett Iron Maiden-lag med namnet Iron Maiden FC som spelar korpfotboll under turnéerna.[123]

Låten The Trooper fick ge namn åt Iron Maidens eget öl som började säljas 2013, och som kommit ut i olika versioner. Bruce Dickinson är engagerad i framtagningen av ölet.[124]

MedlemmarRedigera

Nuvarande medlemmarRedigera

Tidigare medlemmarRedigera

Tidslinje (urval av medlemmar)Redigera

DiskografiRedigera

Studioalbum

TurnéerRedigera

LitteraturRedigera

  • Wall, Mick (2005). Run to the Hills: den officiella biografin om Iron Maiden. Göteborg: Reverb. ISBN 91-975684-0-6 
  • Nyquist, Henrik. Scream for me Sweden!. Hyltebruk. ISBN 91-973130-7-6 

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Ground-shaker as 9,000 rock to Iron Maiden
  2. ^ Iron Maiden Discography https://www.discogs.com/artist/251595-Iron-Maiden
  3. ^ Iron Maiden Tour Statistics https://www.setlist.fm/stats/iron-maiden-3bd6803c.html
  4. ^ http://www.answers.com/topic/list-of-iron-maiden-band-members
  5. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 20-25. ISBN 1-86074-542-3.
  6. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 26. ISBN 1-86074-542-3.
  7. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 27-29. ISBN 1-86074-542-3.
  8. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 27. ISBN 1-86074-542-3.
  9. ^ Iron Maiden Tour Statistics https://www.setlist.fm/stats/iron-maiden-3bd6803c.html
  10. ^ http://www.maidenfans.com/imc/?url=album0_soundhouse/interviews0_soundhouse&lang=eng&link=albums#interview3 Arkiverad 20 februari 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  11. ^ [a b] Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 30. ISBN 1-86074-542-3.
  12. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 31-33. ISBN 1-86074-542-3.
  13. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 42. ISBN 1-86074-542-3.
  14. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 43. ISBN 1-86074-542-3.
  15. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 45. ISBN 1-86074-542-3.
  16. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 47. ISBN 1-86074-542-3.
  17. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 48. ISBN 1-86074-542-3.
  18. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 49. ISBN 1-86074-542-3.
  19. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 50. ISBN 1-86074-542-3.
  20. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 51. ISBN 1-86074-542-3.
  21. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 57ff. ISBN 1-86074-542-3.
  22. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 61ff. ISBN 1-86074-542-3.
  23. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 90-91. ISBN 1-86074-542-3.
  24. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 91. ISBN 1-86074-542-3.
  25. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 63ff. ISBN 1-86074-542-3.
  26. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 96ff. ISBN 1-86074-542-3.
  27. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 101. ISBN 978-1-86074-542-3.
  28. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 105. ISBN 978-1-86074-542-3.
  29. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 115. ISBN 978-1-86074-542-3.
  30. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 119ff. ISBN 978-1-86074-542-3.
  31. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 7 november 2007. https://web.archive.org/web/20071107055641/http://en.allexperts.com/e/s/sa/sanctuary_records.htm. Läst 29 juni 2007. 
  32. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 123-124. ISBN 978-1-86074-542-3.
  33. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 126. ISBN 978-1-86074-542-3.
  34. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 129ff. ISBN 978-1-86074-542-3.
  35. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 130. ISBN 978-1-86074-542-3.
  36. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 127ff. ISBN 978-1-86074-542-3.
  37. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 137. ISBN 978-1-86074-542-3.
  38. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 140. ISBN 978-1-86074-542-3.
  39. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 143ff. ISBN 978-1-86074-542-3.
  40. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 146. ISBN 978-1-86074-542-3.
  41. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 150. ISBN 978-1-86074-542-3.
  42. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 185. ISBN 978-1-86074-542-3.
  43. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 153-157. ISBN 978-1-86074-542-3. "Dennis Stratton Interview - Oct 1999". Praying-mantis.com. Retrieved 30 September 2011. "Iron Maiden: Maiden Voyage". Guitar World. 7 March 2011. Retrieved 2 June 2011.
  44. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 163. ISBN 978-1-86074-542-3.
  45. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 164-176. ISBN 978-1-86074-542-3.
  46. ^ Wall (2005), s. 180
  47. ^ Wall (2005), s. 185
  48. ^ Wall (2005), s. 186
  49. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 188ff, 212. ISBN 1-86074-542-3.
  50. ^ Wall (2005), s. 212
  51. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 210-211. ISBN 1-86074-542-3.
  52. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 94
  53. ^ Dave Everley (Ed.) (2021). ”The Number of the Beast”. Classic Rock & Metal Hammer (Future Publishing).
  54. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 90
  55. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 95
  56. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 91
  57. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. ISBN 1-86074-542-3. s. 210
  58. ^ Wall (2005), s. 215
  59. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 191. ISBN 1-86074-542-3.
  60. ^ Wall (2005), s. 191
  61. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 216. ISBN 1-86074-542-3.
  62. ^ Wall (2005), s. 220
  63. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 225. ISBN 1-86074-542-3.
  64. ^ Wall (2005), s. 224
  65. ^ Wall (2005), s. 225
  66. ^ Wall (2005), s. 226
  67. ^ Wall (2005), s. 233
  68. ^ "Piece Notes". Piece of Mind (Media notes). Iron Maiden. EMI. 1998. s. 2.
  69. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 246. ISBN 1-86074-542-3.
  70. ^ https://www.setlist.fm/stats/iron-maiden-3bd6803c.html
  71. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 252. ISBN 1-86074-542-3.
  72. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 255. ISBN 1-86074-542-3.
  73. ^ https://archive.is/20091026125426/us.geocities.com/vegueta37/entire.html
  74. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 260. ISBN 1-86074-542-3.
  75. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 261. ISBN 1-86074-542-3.
  76. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 258. ISBN 1-86074-542-3.
  77. ^ Popoff, Martin (2005). "Commercial Break!". Metal Hammer Presents: Iron Maiden 30 Years of Metal Mayhem: 108–109.
  78. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 264. ISBN 1-86074-542-3.
  79. ^ Wall, Mick (16 April 1988). "Plucky Seven". Kerrang! (183): 44.
  80. ^ Barton, Geoff (2005). "Commercial Break". Metal Hammer Presents: Iron Maiden 30 Years of Metal Mayhem: 106.
  81. ^ James Leonard (2021). ”Stranger In A Strange Land”. Classic Rock Magazine.
  82. ^ [a b] Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 283-286. ISBN 1-86074-542-3.
  83. ^ James Leonard (2021). ”Stranger In A Strange Land”. Classic Rock Magazine. 
  84. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. p. 283. ISBN 1-86074-542-3.
  85. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 287. ISBN 1-86074-542-3.
  86. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 316. ISBN 1-86074-542-3.
  87. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 279ff. ISBN 1-86074-542-3.
  88. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. sid. 232 
  89. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 285. ISBN 1-86074-542-3.
  90. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 283. ISBN 1-86074-542-3.
  91. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 284. ISBN 1-86074-542-3.
  92. ^ "DN - Blaze Bayley efter Bruce Dickinson. Läst 8 januari 2017.
  93. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 288. ISBN 1-86074-542-3.
  94. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 295-296. ISBN 1-86074-542-3.
  95. ^ Paterson, Lawrence (2009). Blaze Bayley: At the End of the Day. Blaze Bayley Recordings Ltd. s. 41–42.
  96. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 296. ISBN 1-86074-542-3.
  97. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 297. ISBN 1-86074-542-3.
  98. ^ Brown (2011) s. 92
  99. ^ [a b] Nyquist (2004) s. 195
  100. ^ Wall (2005) s. 195
  101. ^ Paterson (2010) s. 63
  102. ^ Nyquist (2004) s.198
  103. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 307-308. ISBN 1-86074-542-3.
  104. ^ Paterson, Lawrence (2009). Blaze Bayley: At the End of the Day. Blaze Bayley Recordings Ltd. s. 84. Nyqvist, Henrik (2004). Scream for me Sweden!. Zoot Förlag. s. 155
  105. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 315-325. ISBN 1-86074-542-3.
  106. ^ "Aftonbladet - Bruce Dickinson återförenas med Iron Maiden. Läst 5 april 2013.
  107. ^ Wall (2005) s.315
  108. ^ . http://www.hardradio.com/concerts/maidenru.html
  109. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 326. ISBN 1-86074-542-3.
  110. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 354. [[Special:Bokkällor/1-86074-542-3|ISBN 1-86074-542-3]].
  111. ^ Ed Force One https://www.ironmaiden.com/ed-force-one
  112. ^ "Iron Maiden: New Album Details Revealed". Blabbermouth.net. 7 June 2010. Retrieved 24 November 2011.
  113. ^ https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/zL43aK/maiden-gloder
  114. ^ https://www.expressen.se/noje/trots-ljudet--publiken-alskar-iron-maiden/
  115. ^ Ferguson, Neil (28 July 2015). "Iron Maiden's Janick Gers Talks New Album, Tour Plans". Glide Magazine. Retrieved 29 July 2015.
  116. ^ "Iron Maiden Reveal New Album, The Book of Souls". Kerrang!. 18 June 2015. Retrieved 20 June 2015.
  117. ^ ”NEW IRON MAIDEN STUDIO ALBUM “THE BOOK OF SOULS”” (på engelska). ironmaiden.com. 18 juni 2015. http://www.ironmaiden.com/new-iron-maiden-studio-album-the-book-of-souls.html. Läst 18 juni 2015. 
  118. ^ Kielty, Martin (18 June 2015). "Iron Maiden name album No.16". Metal Hammer. Retrieved 18 June 2015.
  119. ^ https://www.bbc.com/news/newsbeat-34060669
  120. ^ https://www.expressen.se/noje/imponerande-iron-maiden/
  121. ^ https://www.kerrang.com/the-news/iron-maiden-bruce-dickinson-invites-fans-to-belshazzars-feast-on-july-15/
  122. ^ https://www.ironmaiden.com/news/article/im17
  123. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 305. ISBN 1-86074-542-3.
  124. ^ https://www.ironmaidenbeer.eu/

Tryckta källorRedigera

  • Wall, Mick; Olsson Nils (2005). Run to the hills: den officiella biografin om Iron Maiden / Mick Wall ; översättning: Nils Olsson (1. svenska utg.). Göteborg: Reverb. Libris 9929338. ISBN 91-975684-0-6 
  • Nyquist, Henrik (2004). Scream for me Sweden!: Iron Maiden i Sverige : bilderna, konserterna, anekdoterna. Gävle: Zoot. Libris 9632324. ISBN 91-973130-7-6 (inb.) 

WebbkällorRedigera

Externa länkarRedigera