Ilja Grigorjevitj Ehrenburg (ryska: Илья́ Григо́рьевич Эренбу́рг, IPA: [ɪˈlʲja ɡrʲɪˈɡorʲɪvɪtɕ erʲɪnˈburk]), född 26 januari 1891 i en välbärgad judisk familj i Kiev, Lillryssland, Kejsardömet Ryssland (i dagens Ukraina), död 31 augusti 1967 i Moskva, Sovjetunionen, var en rysk-judisk författare och journalist.

Ilja Ehrenburg, 1960-talet
Ilja Grigorjevitj Ehrenburg 1943.

BiografiRedigera

Ilja Ehrenburg relegerades från gymnasiet och satt fem månader i fängelse för socialistiska aktiviteter, varefter han emigrerade till Paris 1908. Han var gammal skolkamrat med Nikolaj Bucharin.

Han var korrespondent för ryska tidningar under första världskriget. Bucharin som var chefredaktör för Izvestija knöt honom till tidningen, vilket sannolikt räddade honom från Tjekan. Under spanska inbördeskriget skrev han artiklar för Izvestija. Under andra världskriget skrev han en ström av artiklar för Röda arméns egen tidning Krasnaja Zvezda (Röda stjärnan). Han reste oavbrutet mellan de platser, där det hände saker av intresse för att skriva om händelserna.

Ehrenburg anses ha haft en nyckelroll i den sovjetiska krigspropaganda, riktad till soldater i Röda armén, som gick ut på att avhumanisera det tyska folket inför erövringen av östra Tyskland och de massvåldtäkter på tyska kvinnor och barn som Röda armén begick där. I sin bok Vojna (Kriget) 1943 skrev han:[1]

Tyskarna är inga människor. Från och med nu är ordet "tysk" den förskräckligaste svordom för oss. Från och med nu avfyrar soldaten sitt gevär när han hör ordet "tysk". Vi kommer inte att tala. Vi kommer inte att bli upprörda – vi kommer att döda. Har du inte dödat en tysk om dagen är din dag förstörd.

I juli 1942 uppmanade han bland annat till våldtäkter på "germanska kvinnor":[1]

Döda, döda! Det finns ingen tysk som är oskyldig, inte de levande och inte de ofödda! Följ kamrat Stalins direktiv och krossa för alltid det fascistiska odjuret i sin håla. Bryt med våld de germanska kvinnornas rashögmod. Ta dem som rättmätigt byte. Döda, ni tappra framstormande rödgardister!

I september 1944 var Röda armén på väg att korsa gränsen in i Ostpreussen. Då skrev Ehrenburg i en fronttidning, som riktade sig direkt till soldaterna, att "de tyska kvinnorna kommer att förbanna stunden då de beträdde vår jord".[1]

Hans roman Vårbrytning som gavs ut i två delar 1954 och 1956 fick ge namn åt epoken det ryska tövädret (på andra språk är uttrycken mer lika.)

Ilja Ehrenburg och Vasilij Grossman redigerade tillsammans ”Den svarta boken”, vilken dokumenterade nazisternas massmord på judar; boken utkom 1980 i Israel.

1961 erhöll Ehrenburg vid sjuttio års ålder av Högste sovjets ordförande Sovjetunionens främsta utmärkelse - Leninordern. I själva verket var det andra gången han fick den.

Från 1950 till sin död hade Ehrenburg ett kärleksförhållande med Liselotte Mehr (f. Maier), hustru till den svenska socialdemokraten Hjalmar Mehr, något som Hjalmar Mehr accepterade. Hjalmar Mehr upprätthöll också själv vänskapliga förbindelser med Ehrenburg.[2]

Ehrenburgs bok Bilarnas liv brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.

I Leninismens grunder från 1924 nämner Josef Stalin Ehrenburg:

En rysk författare, Ilja Ehrenburg, har i berättelsen »Uskomtjel« (rysk förkortning av »Den fullkomliga kommunistiska människan«) skildrat typen av en »bolsjevik«, som led av denna sjukdom och som föresatte sig att göra upp ett schema för en idealisk, fullkomlig människa och … »drunknade« i detta »arbete«. Berättelsen innehåller mycken överdrift, men att den beskriver sjukdomen mycket bra, det är otvivelaktigt.

Bibliografi (utgivet på svenska)Redigera

  • Tretton pipor (Trinadcat' trubok) (anonym översättning, Geber, 1925)
  • Stormen, [1], Förhärjaren (Burja) (översättning Eddy Gjötterberg, 1928)
  • Michail Lykov: roman från revolutionsårens Sovjet-Ryssland (Rvač) (översättning Axel Claëson, Tiden, 1930)
  • Bilarnas liv: en nutidskrönika (10 L.S.) (översättning Axel Claëson, Tiden, 1931)
  • De heligaste ägodelarna: roman ur storfinansens värld (Edinyj front) (översättning från tyska Ture Nerman, Ljungberg, 1931). Den sägs handla om Ivar Kreuger.
  • Österrike: hjältar och bödlar (översättning Leif Björk, Clarté, 1934)
  • Eld-dopet: en skildring från spanska frihetskriget (Ispanija) (översättning Elisabeth Pähn-Palm och Sture Bohlin, Arbetarkultur, 1939)
  • Ryska motståndets hemlighet (okänd översättare, Arbetarkultur, 1942)
  • Paris fall (Padenie Pariža) (översättning Vladimir Semitjov, Bonnier, 1944)
  • Skådespelerskan (okänd översättare, 1944)
  • Med Röda armén mot Berlin: reportage från det rensade Östpreussen (anonym översättning, Inapress, 1945)
  • Stormen (Burja) (översättning Eddy Gjötterberg, Ljus, 1948-1949) [1, Förhärjaren -- 2, Befriaren]
  • Den nionde vågen (Devjatyj val) (översättning Eddy Gjötterberg, Arbetarkultur, 1953-1954)
  • Vårbrytning (Ottepelʹ) (översättning Sven Vallmark, Tiden, 1955)
  • Tjechov läst på nytt (Perečityvaja Čechova) (översättning Vladimir Semitjov, Tiden, 1960)
  • Minnen: omvälvningar, utblickar, återspeglingar (översättning Vladimir Semitjov, Tiden, 1962)
  • I livets ström: människor, minnen, år (översättning Vladimir Semitjov, Tiden, 1962). ”Minnen” och ”I livets ström” är de två översatta svenska volymerna av totalt sex - i de egna memoarerna ”Människor, år liv”.
  • Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar... (Neobyčajnye pochoždemija Chulio Churenito ...) (översättning Lars Erik Blomqvist, AWE/Geber, 1979)

Externa länkarRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c] Sennerteg, Niclas (2015). Stalins hämnd. Svenska Historiska Media Förlag AB 
  2. ^ Björn Elmbrandt: Stockholmskärlek – En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).